Kraftskapande ridkonst nybörjarkurs?
Vi tänkte oss att kursen tar upp grunderna och att vi kör ganska mycket teori, även teori där vi är ute och tittar på ett ekipage som kan demonstrera vad vi pratat om. Kursen kommer att kosta 1200 kr, i det ingår 2 ridpass, massor teori och lunch. Kursen blir över en helg, alltså 2 dagar. Det finns även möjlighet att låna häst (någon av våra). Vi har inte jättemånga, men några hästar att låna ut. Vi har inte diskuterat om vi ska ta emot markdeltagare..
Inget datum är bestämt.. vi tänkte kolla ifall intresse finns. Instruktörer blir Inga Gustavsson och Anki Niska i en salig blandning ;)
Hör av dig i kommentarsfältet och säg vad du tycker! Skulle detta vara av intresse för dig?
Hälsningar
/Inga Gustavsson
Hästarna här; Marino, Majan och Chateau är exempel på hästar som eventuellt lånas ut till den som vill pröva på grunderna i kraftskapande ridkonst.
Sommarens fröjder II
"Ridläger" hos mormor och morfar när storasyster är på stort ridläger är en typisk sommarfröjd. Ellen lär sig rida med hjälp av Chateau. Majan vandrar runt i hagen medan vi jobbar så det är bäst att ha ledare vid sidan om tills man känner sig säkrare i sadeln.
Om ni undrar varför vi rider med löshäst bredvid hänvisas hit.
Så här glad blir man på "ridläger" med en tålmodig welshponny som instruktör.
Sommarens nöjenI
Dimmor i den ljusa sommarnatten omger mor och barn.
Mixtrar man lite med kameran kan man få fram bilder som denna som nästan ser ut som måleri.
Johannes döparen och vårt förhållande till vildmark och döden
Caravaggio, som vanligtvis gillar det lite våldsamma, starka uttrycket har konstigt nog valt att oftast skildra Johannes som yngling i ödemarken. Man kan tycka att den realistiska Caravaggio skulle ha älskat att framställa Johannes döpande och predikande för skaror av udda och avsidestagna i samhället, men hans vanligaste motivval är alltså Johannes innan han började predika. Självklart har han ju de dramatiska halshuggningsmålningarna också, men mest är det symbolmättade och stillsamma vildmarksbilder han målat av Johannes.
Under den tid när Nya testamentet skrevs var vildmark och ödemark en otrevlig plats där djinnerna härjade fritt och farliga ormar regerade. Det rådde inte alls en sådan vurm för orörd vildmark som vi är vana vid.
Denna förtjusning i den "otämjda naturen" uppkom på sent 1700-tal. Men redan under barocken började pastoralmotivet bli populärt i konsten. Pastoralmotivet speglade en slags längtan till lagom vild natur, lite halvtama ängsbackar och hagar, skogsdungar i ett prunkande odlingslandskap och upphöjandet av herdeflickor och herdepojkar som ledde till att man i högreståndskretsar , åtminstone om man var någorlunda ung,började äta utomhus på filtar, så kallad picknick, utklädda till idealiserade herdeflickor och herdepojkar vid mitten av 1700-talet.
Caravaggio målade aldrig pastoralidyller, men den unge Johannes i vildmarken är lite grann en bärare av samma idé om den naturliga människan som inte kräver konstlade sjurättersbanketter och konstlade sällskapsseder för att "känna att man lever". I den översta bilden ser vi en yngling, nästan naken, med få ägodelar som gosar med en vädur, en vildget som man annars vanligen inte gosar med-hornen är inte bara till prydnad,-eller ett får. Lugn och harmoni mellan människa och natur kännetecknar bilden.
Samtidigt lurar döden i de typiska barocksymbolerna i dessa målningar. Vissna blommor syns i målning tre här ovan. Väduren eller fåret syftar på den vädur som offrades när Abraham trodde att Gud ville att han, likt folken i landet gjorde, skulle offra sitt barn till Gud. När Abraham skulle sticka kniven i Isak, sa Gud: Abraham, vad tar du dig till? och sände en vädur för Abrham att offra i stället. Detta har sedan setts som en förutsägelse av Jesu död, för andras skull och fåret i den andra målningen syftar naturligtvis också på Jesus som det offerlamm som räddar världen från döden.
Om vi skulle missa denna symbolik ser vi också Johannes stav som formar ett kors längst upp och den röda fären på manteln av kamelhår är martyriets färg, Johannes skulle ju sluta sitt liv som en av de första martyrerna. Märk väl att en riktig martyr aldrig dödar någon annan utan bara blir dödad för sin åsikts skull. Att kalla människor som mördar genom att begå självmord för martyrer är i sanning en skymf mot dem som har dött och dör för sina åsikters skull-en martyr dör, hon dödar inte!
Jag gillar detta drag hos barocken, med vetskapen om döden förhöjs livskänslan, vem kan verkligen känna livsleda om man inser att vi all ska dö- när som helst? Ta vara på livet! ropar barockmåleriet till oss idag-vi är alla döda nu och du gör oss snart sällskap, så ta vara på tiden-lev medan du gör det!
Johannes Döparen illustrerad av Caravaggio
Johannes Döparen verkar ha varit ett favoritmotiv hos Barock-Olgafavoriten Carvaggio, eller var det hans kyrkliga uppdragsgivare som tyckte hans realistiska chiaro-scuroteknik passade Johannes ruffa karaktär? Minst 8 målningar av Johannes Döparen hann Cravaggio med och några av dessa får illustrera Johannes Döparens dags bloggpost.
Johannes Döparen som yngling i ödemarken med alla sina få ägodelar, målad av Caravaggio ca 1604
Johannes Döparen var vad en britt skulle kalla "quite a character". Han levde i vildmarken, som i provinsen Judéen bestod av öken och halvöken, där han åt vad naturen gav; vildhonung och gräshoppor.* När han lämnat ynglingaåren bakom sig började han predika omvändelse och bättring och för att manifestera att man ville ändra sitt levnadssätt lät sig åhörarna döpas av Johannes i floden Jordan. Konstigt nog blev denna udda existens en kändis och folkskaror drog ut till honom för att höra honom predika och kanske låta döpa sig av honom. Självaste Josefus, den samtida historiker som skrivit mest om provinsen Judéen, nämner honom och i evangelierna berättas att man förväxlade Jesus och Johannes i början av Jesu predikantgärning, de var ju kusiner och tydligen fanns en viss förväntan på att Messias skulle komma att uppstå från det döda för de som hade anledning att frukta Johannes trodde först att Jesus var Johannes återuppstånden.
Här har Caravaggio(troligen) målat Johannes Döparen ca. 1609 när denne dricker källvatten, det enda han någonsin drack. Stundtals fastade Johannes och hans lärjungar också och då var det källvatten som var deras enda livsmedel i upp till 40 dagar.
Johannes hade inte anseende till personen, han predikade lika mycket omvändelse för de rika och mäktiga som för vanliga människor och det blev hans fall. Han kritiserade nämligen ståthållaren, vicekungen, tetrarken Herodes som var jude men levde som en romersk ståthållare utan hänsyn tiil rättvisa och rättfärdighet. Bl.a var han gift med sin brors fru, som det verkar utan att brodern skilt sig från henne. Han verkar också ha haft ett intresse för sin styv/brorsdotter som verkligen inte stämmer med hur en god styvfar ska se på sina barn.
Johannes i vildmarken målad av Caravaggio ca.1604
I Lukasevangelium uttrycks detta:
«Folket frågade honom: "Vad skall vi då göra?" Han svarade: "Den som har två skjortor skall dela med sig åt den som ingen har, och den som har bröd skall göra på samma sätt." Även tullindrivare kom dit för att bli döpta och frågade honom: "Mästare, vad skall vi göra?" Han svarade: "Driv inte in mer än vad som är fastställt." Och när det kom soldater och frågade honom: "Och vi, vad skall vi göra?" sade han till dem: "Pressa inte av någon pengar med våld eller hot, utan nöj er med er sold."
[…]
På detta och många andra sätt förmanade han folket när han förkunnade budskapet för dem. Men när han gick till rätta med tetrarken Herodes för hans förbindelse med sin brors hustru Herodias och för det myckna onda som han hade gjort, lade Herodes till allt annat också det att han satte Johannes i fängelse.»
Johannes i vildmarken med korsformad stav och ett felfritt offerlamm vid sin sida målad av Caravaggio(?) ca.1603
I fängelset verkar Herodes, enligt Markus evangelium, ha fått en god relation till Johannes och såg honom som en helig man som var värd respekt, det gillade inte hans svägerska/fru Herodias, evangelisterna Markus och Matteus berättar:
« Herodes ville döda honom men vågade inte för folket, som menade att Johannes var en profet. Men när Herodes firade sin födelsedag dansade Herodias dotter inför sällskapet och gjorde honom så förtjust att han med ed lovade att ge henne vad hon än begärde. På uppmaning av sin mor sade hon: "Låt mig genast få Johannes döparens huvud på ett fat." Kungen blev bedrövad, men för edens och gästernas skull befallde han att hon skulle få det, och han lät halshugga Johannes i fängelset. Man bar in huvudet på ett fat och gav det till flickan, och hon bar det till sin mor. Johannes lärjungar kom dit och hämtade hans döda kropp och begravde den. Sedan gick de och berättade för Jesus vad som hade hänt.»
Johannes halshuggning och nedan hans huvud på fatet som Salome fick, Caravaggio har här gett Johannes fullvuxna drag med skägg.
* För oss i norr verkar det vara en konstig sak att äta gräshoppor, lite grann som "käka myror?", men gräshopporna i detta ökenområde är stora som små räkor och de är faktiskt släkt med räkorna på mycket långt håll. Barock-Olga har testat rostade gräshoppor och när man plockat bort vingarna smakar de ungefär som rostade jordnötter, alltså riktigt gott enligt mig. Precis som räkor är också gräshoppor av denna storlek en god protein- och fettkälla så om man ser till tillgången av de olika livsmedlen i öknen åt Johannes enligt moderna rekommendationer med ca 30% energi av vardera fett, protein och kolhydrater.
Kantat på Johannes Döparens dag
Därför börjar Barockbloggen fira Johannes Döparen redan idag på midsommaraftonen med en härlig Bach-kantat skriven just för Johannes Döparens födelsedag. Naturligtvis kan jag inte låta bli att bjuda på en målning av Caravaggio också, en av flera där han målat Johannes Döparen, här en odramatisk bild av den unge Johannes, ännu skägglös, som redan lever asketiskt utan kläder kramandes en vädur som symboliserar hans kusin Jesus och hans offerdöd. Bach musik till Johannes födelsedag är dock långt ifrån asketisk utan härligt barockig, lyssna och njut!
**
*En av våra nordiska festspecialiteter, precis som vi också, till skilllnad från människor i varmare länder, tycker det festligaste som finns är att släcka ner belysningen och helst bara umgås i stearinljusens fladdrande sken. I Afrika, till exempel, festar man helst i lysrörsbelysning vilket kan komma som en chock för oss bleka nordbor som helt klart är vackrast när det skymmer. Just vid midsommartid skymmer det ju aldrig hos Barock-Olga, men det är smällar man får ta för glädjen att fira midsommar i midnattssol.
**Videon till denna midsommarkantat är verkligen märklig, jag har inte lyckats utröna varför ett snöhotell får illustrera denna kantat, men jag valde den just därför; ett litet mysterium att grunna på i midsommarnatten skadar ju inte.
Rolig tävling och bloggtips
Tycho Bra-dag
En lappmarkskyrka vid världens ände
Som alla kyrkor är också Jukkasjärvi kyrka en stiliserad modell av Kosmos med koret vänt mot öster, himmelens väderstreck och det vädersträck varifrån man väntar sig att Jesus ska komma tillbaka och befria jorden. Som brukligt är i Lappmarken är koret prytt av ett fönster men detta är numera bara synligt från utsidan eftersom det nu finns en altartavla i koret. Den lilla utskjutande tillbyggnaden är sakristian. Denna del av kyrkan byggdes till under åren av renlycka och stora skördar kring 1726.
Även i väster byggdes kyrkan till under 1700-talet med en läktare och vapenhuset där tidiga franska barockturister lämnat sina visitkort i form av graverade bakstycken till akkjor där de på latin bland annat förkunnar att de sett både Ganges och Egypten och nu till slut också nått världens ände.
Man ser på dörröverstyckena och takkorset att estetiken är inspirerad från öst, Turkiet var ett land som intresserade många vid denna tid då den svenska kungen nyss tillbringat lång tid i landet med sina trupper som kom hem med köttbullar och kåldolmar förutom nya estetiska uttryck. Men denna del av Sverige-Finland har alltid färdats mer i öst-västlig riktning och många kristna influenser kommer rakt österifrån så det finns också drag av det tidiga Bysans och rysk-ortodox fromhet i akitekturen, religionen och kulturen här i norr. Taket är täckt med tjärade spån en teknik som användes redan för de gamla stavkyrkorna från tidig medeltid.*
Så här såg kyrkan ut från ca 1730, men den var grå, färgen tillkom vid den stora renoveringen av kyrkan 1907. Den bekostades av LKAB under Hjalmar Lundbohms ledning och man sparade inte på något för att höja kyrkans status så "lappar och finnar" inte skulle frestas av den nya staden Kirunas lockelser utan hålla sig till sin gamla bykyrka och sina pittoreska seder och klädbruk.
Ca 1740 tillkom klocka och klockstapel och kring denna klenod, klockan , var många strider med den stora kyrkbyn Vittangi, några mil nedströms Torneälven. Klockstapeln är som vid de flesta lappmarkskyrkor fristående eftersom man eldade i kyrkolokalen vintertid och vid en eldsvåda skulle den dyrbara klockan inte skadas om klockstapeln var fristående.
I den tysta miljö som man levde i fram till industrialismens bullrande genombrott** var kyrkklockans klang överväldigande. När Kiruna byggdes upp var det klockklang man mest längtade efter så Kiruna kyrkas klockstapel stod klar 4 år innan själva kyrkan kunde invigas. Kyrkklockor ansågs ha mirakulösa egenskaper och det ansågs lyckosamt att vandra genom klockstapeln under det att de två klockorna klämtade. Därför står klockstapeln i väster och utgör en genomgångsfarstu innan man kommer fram till kyrkans egentliga ingång.
Numera förvaras spadar, krattor och snöskyfflar i klockstapeln men från början var detta använt som benhus. Man var inte så noggrann med begravningar förr som man kan få för sig. Det var svårt att gräva gravar för hand och man visste inte alltid var man tidigare grävt ner någon eller så tog man en gammal uppgrävd plats eftersom det var lättare att gräva där och tog bara upp de ben som låg i vägen för den nya kistan. Benen från dessa återbruksgravar förvarades här. Man använde detta utrymme som bårhus också så med tanke på hur vanvettigt rädda för döda man var förr inser man vidden av straffet när den siste som avrättades i Jukkasjärvi, rånmördaren Nirpi Jouni, fick tillbringa sin sista natt i livet inlåst här.
***
När jag arbetade här som vaktmästare ringde vi alltid i klockorna när någon i älvdalarna dött, det vill säga människor med anknytning till de gamla byarna i socknen innan staden Kiruna kom till. Lilla klockan för kvinnor och stora klockan för män. Jag gillar de gamla traditionerna men jag förstår nog varför man gjorde skillnad på könen till och med inför döden. Idag behöver man dock inte störas av detta, könsmaktsordningen består men vi vet ju att inför döden är vi alla lika, män och kvinnor, fattiga och rika, Nirpi Jouni och hans offer likaväl som hans bödel.
*Det man vanligen kallar vikingatid.
**Till Jukkasjärvi socken kom industrialismen sent, med gruvorna i Luossavaara och Kiirunavaara där brytningen startade så smått 1895, på många sätt levde man förindustriellt långt in på 1950/60-talet utanför Malmfältens tätorter.
*** Färgerna på kyrkan valdes utefter nationalromantiska kriterier, i laestadiantrakter hade man inte målade hus förrän långt in på förra seklet. I Dalarna, som var trendsättande inom nationalromantiken vid förra sekelskiftet användes falurödfärg och vita knutar och denna duvblå nyans. Ett tag hade portarna en mer mättad kornblå färg, liknande den som nordsamiska koltar ofta har, men när jag jobbade där skulle vi ett år måla om kyrkans blå delar i den första blå nyansen från 1907, så detta är måleri utfört av Barock-Olga!
Föl
Födelsedag: hurra!!!
Sommarrepris: vargar och rödluvor i verkligheten
Jägarpratet om att vargen "äter rent" i skogen stämmer helt enkelt inte. Vargar äter inte rent i skogen. Hjortdjur utan naturlig begränsning kan däremot göra det. De stora rovdjuren behövs för att ekosystemet ska fungera. Man slipper inte bara överbetning, man styr betet till andra ställen. Bytesdjurens beteende förändras och skogsägarna borde älska vargar eftersom det inte är så smart att beta väl synligt på ödsliga tallplanteringar om man vill klara sig mot större rovdjur.
I Yellowstone har man också kunnat vetenskapligt jämföra stora rovdjur med jägarnas roll. Med vargar i Yellowstone finns kadaver hela vintern. Inte jättemycket men jämnt fördelat. Det ökar mångfalden på alla sätt. Alla mindre rovdjur och asätare kan överleva vintern bara med hjälp av kadaver, från de allra minsta till rävar och fåglar, även småfåglar som behöver mycket fett under vintern. Kadaver bryts till slut ner av insekter och bakterier till mat för växterna och svampriket. Med jägare finns det i stället mycket kadaver under kort tid och den tiden är på hösten. På vintern har de flesta kdavren ruttnat bort och mot den alltid lika vanskliga vårvintern finns inget kvar. Detta var en starkt bidragande faktor till fågelpopulationernas minskning i Yellowstone.
Vad man också har noterat i Yellowstone är att utan vargjakt får man en lugnare vargflock som är bättre på jakt. De består inte enbart av halvvuxna ungvargar som inte kan döda riktigt utan gör det långsamt och så dåligt att bytesdjuren ofta kommer undan svårt skadade. Lugna vargflockar med en naturlig åldersblandning plågar inte ihjäl sina byten utan dödar snabbt och effektivt. En enda flock kan vara upp till 37 vargar. Vargar i lugna revir driver inte runt i byarna runt Yellowstone de blir ibland mambos hela livet ut. Det blir färre och stabilare revir. Men Yellowstone är Yellowstone, ingen annanstans får vargar leva utan att ständigt jagas.
I Sverige har vi bestämt att det ska finnas mycket jaktbart vilt överallt för jägares fritidsnöjen så här finns inget Yellowstone. Efter vargjakterna som genomförts har man noggrannt följt vad som hänt med de vargflockar som blivit av med sitt alfapar illegalt eller legalt. De föräldralösa reviren har delats upp av döttrarna i flera mindre revir. Ett alfapar hade enbart 8 valpar när de försvann och dessa valpar drog ner till byarna för att leta efter mat.
Ett annat undersökt nybildat alfapar fick fyra valpar på våren och när de korsade järnvägen dog alla deras valpar. Det var sorgligt att höra dessa föräldrar yla efter alla sina ungar. De blev också oroliga den sommaren i sökandet efter sina små.
Av detta kan man alltså lära att vargar som får vara ifred i sina flockar blir lättare att leva samman med för människorna i trakten, så är det åtminstone i jordbruksbygderna kring Yellowstone där man också har mindre besvär av prärievargar(rävar) efter att vargflockarna stabiliserats i nationalparken.
Här i Sverige finns inte en enda vargflock, inte ett enda revir som får vara ifred från laglig eller illegal jakt. Vad skulle hända med överbetningen av tallplanteringar, fjällhedar och renlav med stora rovdjur i någorlunda livskraftiga populationer? Hur skulle fjällräv, ripa och fjällämmel klara sig? Skulle dessa stammar öka som forskarna tror och som de gjorde i Yellowstone?
Det vet vi inte, det får vi antagligen aldrig veta, alla vi små Rödluvor i Sverige. För här vann jägaren en sådan slutgiltig seger över Vargen att knappast ens den vänlige Lilla Vargen har en reell chans att utveckla ett normalt vargbeteende med en normal familjestruktur. Den struktur som är så lik vår att vi när som helst kan ta en vargvalp till oss och den skulle lyda oss som den följer sitt alfapar. Och det är ju också det vi gör hela tiden, fast vi kallar dem inte vargar när de bor hos oss, då kallar vi dem hundar.
Bilder från Yellowstone nationalpark utom vargfamiljen som är från den skandinaviska vargstammen.
Sommarrepris del 3
Nu är en varg på vandring igen. En överlevare som tagit sig genom hela Norbotten, Lappland, Jämtland och Härjedalen. Då minns jag en vinter när jag och vännen, vi som tillsammans kallas Ålengålåle, satt tillsammans vid mitt köksbord och försökte leta upp en väg som en varg kunde ta sig igenom Sverige från Ryssland på kartan.Vi gjorde research till hennes kommande roman som hade en vandrande varg som viktigt tema. På kartan letade vi efter namn som innehöll ordet varg på finska(susi),ryska(vlk), samiska(návdi) eller nordiska språk (ulv/ulf). Detta var långt innan boken kom ut och ett år innan vargen "John" gjorde sin vandring till Stora sjöfallets nationalpark 2002. Döm om vår förvåning när "John" dök upp och gick precis den vägen vi stakat ut för den fiktiva vargen och kom dit vi tänkt oss att bokens "Gula ben" skulle komma.Nu har en tuffing klarat sig igen. Till det krävs mycket men främst en vinter som dels fryser havet dels gör att marodörer som hatar rovdjur sitter inne i stugvärmen i stället för att spåra djur med snöskoter och sedan, förstås, stor tur. Jag antar att denna varg nu har det svåraste framför sig. I etablerade vargrevir i mellansverige finns många välorganiserade varghatare och det är väl lite varmare än här. Nu har jag i alla falla förstått innebörden av det gamla uttrycket vargavinter. Troligen kom det många vargar österifrån sådana här år med arktisk oscillation och långa perioder med helt igenfruset hav.
Numera betyder vargavinter att någon enstaka varg hade möjlighet att överleva resan från Ryssland till vargflockar i Svealand och Götaland. Precis som med all annan brottslighet avstannar aktiviteten vid minus 20 grader. Jag hoppas därmed på flera riktigt kalla veckor. Dagens rödluvor är ju inte rädda för vargen, men vill gärna se vargen här.
Rödluvor och vargar-en barocksagas förvandling, sommarrepris II
Men inte kan det sluta så i en riktig saga. Rödluvan uppäten för gott! Nej, så klart fortsätter Barockbloggen sin saga om en saga:
Har någon någonsin trott att Rödluvan och vargen är en dokumentär skildring? Nej, antagligen inte , men det var en berättelse som talade om det vanskliga i att inte lyda mamma och inte hålla sig till den rätta stigen i skogen. Mammors skräck för att barnen skulle gå vilse är tydlig här. Lusten att skrämma barn till lydnad är också väldigt uppenbar. Så blir också Rödluvan uppäten och i de äldsta formerna av sagan, förblir hon vargmat.
Det roliga är att sagan i sin mest kända, lite yngre form, slutar med Rödluvans triumf över vargen. Inte nog med att hon och mormor räddas av jägaren, i några versioner gifter hon sig med jägaren och blir på så sätt närmast belönad för sin olydnad, medan mamman mister sin dotter till en man hon aldrig träffat. Den stackars vargen blir inte alltid päls heller. I vissa varianter stoppar Rödluvan hans mage full med sten och syr ihop. När sedan vargen ska dricka vatten faller han ner i brunnen och drunknar.
I en amerikansk tidig 1900-talsvariant heter Rödluvan Flossie, hon bor i södern, är afroamerikan och ska bära ägg till en granne, men räven vill lura av henne äggen. Flossie är dock så smart att hon lurar räven genom att såra hans stolthet och låtsas att hon inte vet vem han är och på så sätt lyckas hon bära äggen till sin destination och räven blir bortjagad av grannens hundar.
Senare på 1900-talet blev det populärt att parodiera sagan och tolka den på allehanda psykologiska och psykoanalytiska sätt. Man har gjort freudianska tolkningar av berättelsen där Rödluvan och vargen är ett kärlekspar. Men man har också skrivit om den så att vargen blir dödad av Rödluvan innan hon hinner bli uppäten, som i Roald Dahls Revolting Rhymes där hon är en beräknande pälsjägare:
Then Little Red Riding Hood said, "But Grandma,
what a lovely great big furry coat you have on.''
"That's wrong!'' cried Wolf. "Have you forgot
To tell me what BIG TEETH I've got?
Ah well, no matter what you say,
I'm going to eat you anyway.''
The small girl smiles. One eyelid flickers.
She whips a pistol from her knickers.
She aims it at the creature's head
And bang bang bang, she shoots him dead.
A few weeks later, in the wood,
I came across Miss Riding Hood.
But what a change! No cloak of red,
No silly hood upon her head.
She said, "Hello, and do please note
My lovely furry wolfskin coat.''
Är detta en signal om hur vi fostrar barn? Har kvinnor blivit självständigare, tuffare, grymmare än 1600-tals mademoiseller? En tuffing som Flossie som besegrar räven genom att visa sig fullständigt respektlös mot honom, vinner väl allas sympatier men Rödluvan med vargpälsen börjar bli mer tveksam. Börjar vi bli rädda för barnen och då speciellt små flickor som förr var så näpet hjälplösa? Eller har vargarna blivit färre? Så få att vi mest tycker synd om dem? Skurkrollen passar inte till denna spillra till stam som ständigt jagad och hotad försöker säkra artens fortlevnad med artfränder som i Sverige är närmare släkt än helsyskon.
Medan små flickor skaffar sig mer skinn på näsan -HURRA!-tynar den stora stygga vargen bort och den som tar över är den bussiga Lille vargen (Disney tog ju sig an vargen och de tre små grisarna i alla fall), grisars och hönors vän och beskyddare. Att tala om ulv i fårakläder i dag blir helt missvisande, man får för sig att det är lilla vargen som klätt upp sig till maskerad, eller möjligen pappa Zeke (notera det ryskklingande namnet) som blivit transa på gamla dar, i förtvivlan över att den lilla Rödluvan vunnit en så förkrossande seger över honom och hans likar.
Rätt repris
Hr. tf Redaktör fick något om den så kallade bakfoten i går och repriserade fel inlägg. Har straffat mig själv på lämpligt sätt i morse och ger er nu förhoppningsvis rätt repris; den första artikeln i serien om vargar:
1697 gavs Charles Perraults sagosamling Gåsmors sagor ut. Tack vare hans samling av sagor förändrades och spreds gamla folksagor tillbaka till folket och flera av dem togs under romantiken upp av bröderna Grimm i Tyskland. På 1900-talet och 2000-talet har Disney varit traditionsförmedlare av Törnrosa, Askungen och de andra. En saga som Disney inte tagit sig an är Rödluvan och vargen. Men det är nog den saga jag annars stött på i flest versioner, både parodier och mer seriösa återberättanden.
Vad är så fängslande med denna berättelse om flickan som skulle till mormor med en matkorg men inte följer anvisningarna utan försätter både sig och mormor i dödlig fara? Egentligen är det inte så spännande, ganska förutsägbar och odramatisk, trots allt våld. Varför gillar vi den? Jag har funderat på detta, för om jag tar upp sagor och myter med mina elever så är det ofta lite olika vilka sagor man hört talas om, men Rödluvan och vargen vet alla vad det är.
Kan det europeiska varghatet ha med saken att göra? Ibland antyds det att de skjutgalna jägarna i västra Götaland och Svealand hatar vargen så intensivt på grund av att de förläst sig på Rödluvan och vargen. Det tror inte jag. Jag är så fördomsfull att jag inbillar mig att dagens varghatare inte läser särskilt mycket över huvud taget. Snarare är det berättelser från "verkligheten", gamla sägner som format hatet. Sägner som denna:
En mamma bodde ensam med sina barn i en stuga i skogen. Hon skulle till att bada den yngsta då treåringen passade på att smita ut på egen hand genom dörren. Då nappade vargen åt sig barnet. Mamman blev så chockad att hon sprang upp för att rädda sin treåring. Hon kom förstås försent för att rädda livet på treåringen och väl tillbaka i huset upptäcker hon att minstingen har drunknat i badbaljan.
Har detta hänt? troligen inte, men har det hänt så är det sannerligen inte en vardaglig händelse. Vi gör rätt i att inte ängslas för att detta ska hända våra barn. Men den har dokumentärens prägel och inte folksagans. I "sanna" berättelser finns ofta tragiska slut och mammans reaktioner känns helt naturliga. I folksagor vinner alltid Askungen/Tummeliten/ Rödluvan till slut.
Har någon någonsin trott att Rödluvan och vargen är en dokumentär skildring? Nej, troligen inte , men det var en berättelse som talade om det vanskliga i att inte lyda mamma och inte hålla sig till den rätta stigen i skogen. Mammors skräck för att barnen skulle gå vilse är tydlig här. Lusten att skrämma barn till lydnad är också väldigt uppenbar. Så blir också Rödluvan uppäten och i de äldsta formerna av sagan, förblir hon vargmat. Den grymma vargen har vunnit!
Sommarrepris
Då Barock-Olga tagit en kort men välförtjänt semester följer här en sommarrepris:
I min expose över hur Rödluvan-sagan omtolkats och illustrerats genom århundradena syns denna förändring. Mest modern av alla dessa bilder är förstås WWF-bilden av Rödluvan som gullar med en stor snäll varg. Vargen ser mest av allt ut som en snäll hund och det är ju just så det är, hunden är ju en tam varg, varken mer eller mindre. Mycket kan sägas om detta faktum och om hur folk behandlar sin mops fel av ren omedvetenhet om att mopsen är en varg i själ och hjärta. Men det får bli en annan gång-kanske.
Vargar har alltid fascinerat mig för jag älskade hundar hett och intensivt när jag var ett litet barn och varg
ar var fina stora hundar för mig. Så kom det en varg till Vittangi, men den jagades med helikopter och sköts. Det var första gången jag riktigt upplevde hur hemskt hatad en varg kan vara.Att jag alltid gillat vargar beror också på min pappa. Han är en vidsynt person på många sätt och inte alls som man inbillar sig att folk i nordligaste Lappland ska vara. Men det beror kanske på att folk i nordligaste Lappland inte är som man tror i södra Sverige? Jag uppfostrades av alla övriga i släkten till att kött är mat, frukta rovdjur och hålla mig till rätta stigen, både bokstavligt i skogen och bildligt. Pappa var helt annorlunda.
Tidgt blev han vegetarian. Han vägrade dessutom att döda djur. När han som barn följde med farfar på fisketurer spottade han sig muntorr under vägen hem för att hålla den stackars fisken vid liv. Han dödar inte ens mygg, jag lovar! Han sa åt mig att inte helt förlita mig på sanningshalten i de historier om luffare, vargar, järvar, björnar och lodjur som farmorsmor berättade med sådan inlevelse att jag kände håren resa sig på mitt huvud. Hade hennes historier varit filmer så hade de haft femtonårsgräns.
Trots dessa historier har jag aldrig varit rädd för vargen och ju mer jag fått veta om detta fascinerande djur, desto mer har jag tyckt om den. Trots att jag alltså inte bor i Stockholm, har fått ett tamdjur rivet, inte av varg men av siberian huskies, har barn som leker utomhus och bor i en skog genom vilken en varg från Ryssland vandrade in till Sverige förra vintern.
Majans neurotiska läggning
Bete II
Första dagen i sommarhagen fick Emil vara med. det visade sig att han var en riktig buse som slet sig. När jag fångat honom igen hade han svårt för att stå still i hagen när han inte såg tjejerna. Men när de kom inom synhåll gick det bättre.
Tjejerna var lugnare än busen Emil, men de blev ändå glada och sprätte runt lite innan de började beta och beta och beta och de betade också när jag kom tillbaka efter jobbet på eftermiddagen.
Emil travade omkring och såg väldigt effektfull ut med sin för dagen ovanligt rena vita hårrem mot den gröna hagen.
Myndigheter jag älskar
Spegels armod lättades av att han fick möjlighet att studera genom en av sina fränder som var präst. Haquin kan verkligen sägas tillhöra den begåvningsreserv som den gryende stormakten Sverige så väl behövde utnyttja. Axel Oxenstierna förstod, som den kloke rikskansler han var, att varken begåvning eller mängd räckte till för Sveriges behov om man skulle fortsätta att endast rekrytera statens tjänare från adeln.
Denna jakt på begåvningar ledde till att människor som Haquin Spegel kunde få en utbildning och bidra med sitt geni till hela Sveriges båtnad. Spegel skrev psalmer, hans psalmbok är fortfarande grunden till den psalmbok som vi använder i svenska kyrkor och frikyrkor idag. I 1986 års psalmbok finns han representerad med nio originaltexter (nr 99, 243, 327, 388, 404, 440, 447, 468 och 492) och två bearbetningar/översättningar (nr 186 och 389). Men han skrev inte bara psalmer han roddade upp Sveriges nya landskap Gotland och skrev psalmer även där för att införa det svenska skriftspråket i stället för det danska. Han skrev också Glossarium-sveo-gothicum (1712), den första tryckta svenska ordboken.
Utan personer som Oxenstierna och Spegel hade Sverige inte haft en så väl fungerande myndighetsutövning. I dag är hela den svenska begåvningsreserven tagen i anspråk genom att alla får gå 12 år i skola här i landet. Universitetstudierna är också tillgängliga för i stort sett alla som vill. Därför kan nu även en fattig släkt från nordligaste Sverige få en lärare eller byrådirektör i familjen.
Lantmäteriet är ett av dessa myndighetsverk som organiserar och servar svenskarna (och andra). Specialiteten är förstås kartor och gränssättningar. Försök inte flytta änkans råmärke nu för tiden, för det ser lantmätarna direkt! På lantmäteriet i Kiruna jobbar en man som föddes den 14 juni, liksom Haquin Spegel. Han är på alla sätt en otadlig svensk tjänsteman som jag är så stolt och glad över att få lära känna. Tur för Sverige och mig att hans begåvning togs till vara i samma gymnasieklass som den där jag hamnade.
Haquin Spegel född 14 juni 1645
Av de svenska författare som brukar nämnas i samband med barocken är det nog Haquin Spegel som ligger mig varmast om hjärtat. Mest genom att den svenska psalmbokens nr.440 ”Min själ du måste nu glömma” talade så till djupet av min vemodigt och galet Jesus-förälskade själ när jag var tonåring.
Senare har jag lärt mig att han skrev mycket mer än denna psalm. Han skrev bland andra psalm 99: ”Gud vår Gud, för världen all högt din nåd förkunna skall”. Trots att Spegel slutade sitt liv som ärkebiskop, vilket på den tiden var att tillhöra samhällets absolut högsta elit, mycket mer än idag, skriver han i denna psalm:”Han förtryckaren slår ner, räddning åt de svaga ger” och ”Mot oss alla är han god, lyssnar till betrycktas rop./Den som ingen tar sig an hjälper och beskyddar han”.
Detta kan ju bara vara ett sätt för ärkebiskopen att tysta fattigas klagan och upproriska bönders agitation. Det kan också vara ett vittnesbörd om hur han blev omhändertagen när han som liten blev föräldralös och fick leva på ”fränders barmhärtighet”, som Nordisk Familjebok uttrycker saken. Kanske var det dessa upplevelser som inspirerade honom till Sv. Ps 243: ”Bekymra dig inte för livet, nog får du ditt dagliga bröd./Det är dig av Skaparen givet, han ser ditt behov och din nöd./ Se fåglarna får ju sin föda fast aldrig de sår eller skördar. Är du ej förmera än de?”
Men jag väljer att se det som att han tillhörde dem som verkligen såg att evangeliet gäller hela människan. Jag bygger det inte bara på min förtjusning för Spegels lyrik utan också på det faktum att han ivrade stort för folkbildning; »han ville, att hvar bonde skulle kunna läsa i bok» citeras det i Svensk litteraturhistoria i sammandrag 1904
Att kunna läsa och skriva själv är grunden för allt folkstyre och den som ivrade för folkbildning var med om att lägga grunden för det demokratiska Sverige. Demokratin och allas rätt till kunskap och bildning är något att ivra för även idag. Inte bara här hemma i Sverige utan i hela världen.
Fast det är klart; vill vi betala priset på fotbollar sydda av barn som kan läsa och skriva och organisera sig i fackföreningar som kräver 2 veckors betald semester varje år?
En vemodigt vacker version av Sv. Ps. 440 finns inspelad av Leif Strands kammarkör:
Annandag pingst
Jag vägrar kalla denna dag för något annat än annandag pingst. Det är ett uselt byte att den internationella kyrkans födelsedagsfest ska förkortas till förmån för en nationaldag som ingen vet varför vi firar just 6 juni. 6 juni är ju också, som vi vet, en Tychp Brahe-dag då man helst bör stanna hemma och akta sig för att falla i älven, gå vilse och andra farligheter. De flesta människor gör också det. Sedan 6 juni blev helgdag firas den knappt, förr var dagis och skolor de som firade, men nu är det ju lov den dagen.
Alltså är det annandag pingst idag. På pingsten, 50 dagar efter påsk, samlades judar och proselyter från hela världen i Jerusalem. En liten grupp människor samlades där i hemlighet i övre salen i ett hus där man kunde lita på att inte bli angiven. De funderade nog på vad Jesus menat med att skicka Hjälparen till dem då det plötsligt stod helt klart för dem alla vad det innebar:
«När pingstdagen kom var de alla församlade. Då hördes plötsligt från himlen ett dån som av en stormvind, och det fyllde hela huset där de satt. De såg hur tungor som av eld fördelade sig och stannade på var och en av dem. Alla fylldes av helig ande och började tala andra tungomål, med de ord som Anden ingav dem. I Jerusalem bodde fromma judar från alla länder under himlen. När dånet ljöd samlades hela skaran, och förvirringen blev stor när var och en hörde just sitt språk talas. Utom sig av förvåning sade de: "Men är de inte galileer allesammans, dessa som talar? 8Hur kan då var och en av oss höra sitt eget modersmål talas? Vi är parther, meder, elamiter, vi kommer från Mesopotamien, Judeen och Kappadokien, från Pontos och Asien, från Frygien och Pamfylien, från Egypten och trakten kring Kyrene i Libyen, vi har kommit hit från Rom, både judar och proselyter, vi är kretensare och araber - ändå hör vi dem tala på vårt eget språk om Guds stora gärningar." I sin häpnad visste ingen vad han skulle tro, och de frågade varandra: "Vad betyder detta?"»
Jag tror att det betyder att Gud kan alla språk, att vi inte behöver lära oss något speciellt språk som finska eller kyrkslaviska för att Gud ska förstå oss. I språket ingår också en hel kultur och i varje kultur finns något som är gott, något som är dåligt och det som är neutralt. Till det goda hör gästfrihet till exempel och i den onda kulturdelen ingår exempelvis barnamord och det neutrala är kläder och festtraditioner till exempel-och språk. Av någon anledning har männsikor ofta trott att det finns speciellt helig språk; hebreiska, klassisk arabiska, sanskrit, koinägrekiska, latin osv. Men på kyrkans födelsedag talade lärjungarna alla möjliga språk utan att något av dem var bättre än det andra. Jag tror därför att Pingsttexten vill säga oss att det som är neutralt i den mänskliga kulturen är bra osm det är. Vi måste inte byta utseende eller hobbies för att få tillhöra kyrkan. Gud vill inte skapa en massa individer för att sedan uniformera oss när vi växer upp i kyrkan.
Treenigheten: Pappa, barn och mamma Gud
Jesus talade om henne när han höll sitt avskedstal till lärjungarna den sista måltiden innan han fängslades:
«Jag sade er det inte från början, eftersom jag var hos er. Men nu går jag till honom som har sänt mig, och ingen av er frågar mig: Vart går du? utan det jag har sagt er fyller era hjärtan med sorg. Men jag säger er sanningen: det är för ert bästa som jag lämnar er. Ty om jag inte lämnar er kommer inte Hjälparen till er.»
Det är stort att våga lämna över någon älskad i någon annans händer. Det är sann tillit att veta att det är bäst att jag drar mig tillbaka nu för då kan mitt barn/min elev/min kära växa och bli mer sig själv än om jag stannar kvar och behåller henne/honom beroende av mig och mitt stöd. Men självklart går det bara att göra något sådant när man vet att barnet kommer att klara sig. När den älskade är rustad att gå ut i livet på egen hand.
Vi får veta ytterst lite om dessa mellandagar i Nya Testamentet. Men vi vet att de höll ihop för, som min käre John Donne skrev i en meditation en gång:«No man is an island, entire of itself..», ensamhet är sällan det bästa sättet att förbereda sig inför stora förändringar i livet, som exempelvis en förlossning. Ensamhet fungerar aldrig som sorgebearbetning. Vi behöver varandra-jag vet det låter som en Di Leva -floskel, men det är alldeles sant. «No man is an island, entire of itself..».
Musiken är återigen riktigt gammal, en Etiopisk koptisk lovsång och bön så kallad mezmur:
Bete
Hästar är gjorda för tt äta, tycker de i alla fall. Bete är naturligtvis bäst och naturligast. Men under vintern äter de hö eller silage och det tar tid att vänja magen vid grönbete. Just nu är gumman på tillvänjning och ganska lös i magen.
Men det bekymrar inte henne, hon äter vidare och hon var mycket lösare för några dagar sedan så magen börjar nog vänja sig. Här betar hon under en hägg och får vita kronblad i manen-hon ser så söt ut med dem:
Pingstaftonsritt
Pingstvän
Ta mig till havet
Sommaren har kommit till nordligaste bottenvikskusten och Chateau betar under blommande hägg innan vi ska ut till havet för att svalka oss hon och jag.
Vägen till havet.
När jag som är en riktig fjällbrud kommer till havet känner jag mig alltid lite obekväm, som Jakob Hellman, från Vuollerim uttryckte det: "Jag såg stora havet och jag förstod hur stort det var", men skärgården här är så lik en insjö med sina holmar och små öar dit man lätt kan simma eller ibland till och med vada.
Härliga sandstränder där vi tar korta galopper som är en rejäl styrketräning för oss båda, men mest för Chateau förstås.
Vi vadar fram och tillbaks längs stranden i vattnet skönt och svalkande och bra motion för hästar.
Sedan vänder vi mot land och ny skön sandgalopp igen.
Jessica rider Majan
Nöjd Jessica piafferar.
Nöjd Jessica galopperar. Och detta triumfens ögonblick hade både åskådare och fotograf närvarande-är inte det underbart?
Inga rider Jessicas Emil
Nationaltema
Nationaldag
Sydafrikas snygga flagga matchar deras nationalsång som är världens vackraste och bästa alla kategorier.
Ja egentligen finns det inga gränser i verkligheten, de bara står där i kartboken och stater är en politisk konstruktion som kan vara okej för medborgaren eller en ren katastrof för densamma. Demokratier har fördelen att kunna påverkas av medborgaren på ett eller annat sätt och därför är det ett statsskick att vara glad över.Sverige är en demokrati och en av de människovänligaste att leva i på vår hela vår vackra jord, det vet jag, men nationaldagsfirande känner jag mig främmande inför. I gamla kolonier kan jag förstå att självständighetsdagen blir ett firningstillfälle. Men en gammal kolonialmakt som Sverige? Vi vet ju inte ens vad vi firar och om vi tänker "Gustav Vasa kröntes till kung 6 juni 1521" är det ju lika relevant att fira som det vore att hålla sig hemma idag eftersom 6 juni är en av de dagar Tycho Brahe varnade för.
Men det finns fördelar med denna dag: numera är vi lediga *så i år fick vi en långhelg från Kristi Himmelsfärdsdag, svenska flaggan är snygg med sitt gula kors på blå bakgrund, min kära svägerska Anki och min svåger Kricka firar bröllopsdag idag och jag får en ursäkt att här klippa in världens vackraste nationalsång: Gud välsigne Afrika, Sydafrikas nationalsång som ni kan läsa mer om här.
*fast det berövade oss Annandag pingst som för mig är på alla sätt mycket dyrbarare och dessutom alltid ger oss en extra ledig dag när den som bäst behövs i försommarprakten och jäktet.
Söndagmorgon
Ensam en tidig söndagmrogon med min sötnos. Solen skiner från den sommarblå himlen och fåglarna sjunger. Majan och Emil tuggar i varsin hage och Chateau vänjer sig vid gröngräs inför sommarbetet medan jag borstar bort nattens lera från hennes sommarglänsande hårrem och sadlar henne.
Den enda som skulle få störa nu, gjorde också det-Inga.
Vi fick en mycket givande ridmorgon. Chateau gjorde både passage med vittne och piaff klockrent-till och med på film!
Inga red min lilla ponny en liten sväng också.
Sedan fick Majan motionera med matte.
En härlig hästmorgon!
Hästen som samhällsmedlem*
Hästen blev mer av en dragare i jordbruket efter medeltiden och till slut var de europeiska ridhästarna nästan helt reserverade för aristokratin, de som förr var riddare under medeltiden. Norden var ett undantag pga av vägnätet som inte lämpade sig för transporter med vagn sommartid. Speciellt vägnätet på Island gjorde att hästen förblev ridhäst just där. I kombination med den svenska välfärden efter andra världskriget gjorde det att ridningen återhästade Norden innan avhästningen nått sin höjdpunkt-vilket ju är trevligt för en hästgalen tant som Barock-Olga.
Hästen var mannens arbetskamrat, kanske till och med den enda under långa dagar i timmerskogen. Kvinnorna hölls ju med korna och den viktiga och mycket tidsbundna mjölkningen. I samhllet hade mannen hög status och kvinnan låg. De sysslor kvinnor utförde hade likeledes låg status, precis som nu och männens sysslor ansågs viktigast. På samma sätt var mannens arbetskamrat, hästen, ett högstatusdjur och kvinnans vän, kon, ett djur med lägre status.
Så kunde man lätt äta upp en ko, men det var otänkbart att äta upp sina uttjänta gamla häst som till och med kunde begravas i speciella fall. Oftare löste man problemet med att någon människa med utanförställning i samhället tog hand om hästen och slaktade och flådde den. Bödlar och "tattare", "lekare" och "kittelflickare", "lappar" och "finnar", var beteckningar på människor som av olika skäl levde vid sidan om de accepterade och respekterade i samhället. De fick ta hand om uttjänta hästar så respektabla människor slapp ta itu med det trista slutet av en hästs trofasta liv.
Bloggvännen Lars berättar i en kommentar:«Man kan läsa om slaget i Helsingborg 1710 att svenskarna vann och danskarna evakuerades över sundet men innan dess hade man beslutat sig för att ställa till elände för den framryckande svenska armeen man tog kål på alla hästar man hittade i Helsingborg slängde dom i brunnar och i källare. dom svenska soldaterna ansåg det ovärdigt att hålla på med hästlik det fick bödlen sköta tyckte man till sist blev nejdens bönder tvångs kommenderade att ta hand om dom döda hästarna.
Tror det speglar att hästen hade en ganska stark ställning i det gamla bonde samhället.»
*Alla bilder i dett inlägg är målade av John Constable (1776–1837), Englands mest berömde landskapsmålare.
Himlen vare glad och Jorden fröjde sig
brist ut i jubel och sång!
Sjung till lyra för Herren,
låt lyrans strängar klinga!
Blås i trumpeter och horn,
hylla konungen, Herren!
Havet skall brusa och allt det rymmer,
världen och alla som bor i den.
Floderna skall klappa händer,
bergen skall jubla tillsammans
inför Herren: se, han kommer
för att råda över jorden,
råda rättvist över världen,
råda med oväld över folken.
En koptisk lovsång får sätta tonen:
Fart och fläkt
Barock-Olga lever efter barockens osvenska motto: More is more! Idag ska jag vara barockt överdriven när det gäller att visa bilder med fart och fläkt här på bloggen:
Just nu-aktualitet på Barockbloggen!
Mellandag
En trevlig sak till med Kristi Himmelsfärdsdag är mellandagen som uppstår år efter år. Jag älskar mellanrum- i musik, i gamla hus och i tiden. De gemensamma mellanrum som bildas av mellandagar ger andrum och rymd. I skolan är eleverna lediga medan vi lärare får chans att komma ikapp med rättningar och pappershögar. Textrespons som behöver mer tid för att bli bra blir av. Elever får tid att lämna in rester-mejlkorgen blir full. På dagis och fritids blir det en speciell stämning för barn och föräldrar eftersom de är färre just denna dag och många barn har kortare dag än vanligt.För dem som just tagit farväl av Jesus slog sorgen och rädslan till igen. De drog sig undan för en tid-en kort tid. Men en tid för reflektion en tid som antagligen blev avgörande för de berättelser om Jesus som blev evangelierna. Ofta minns man bättre på avstånd. Speciellt totalt omvälvande händelser. Dagen efter mina förlossningar kommer jag inte ihåg något alls, jag bara ser på mitt lilla barn och njuter av dess underbara doft insvept i ett lyckorusigt leende. Efterhand minns jag fler och fler detaljer och efter en lång räcka samtal med barnmorskan och min käre make kommer minnen fram mer strukturerat. Nu kan jag minnas varje förlossning i tydliga detaljer, känslor, bilder och dofter.
Jag och Tomppi minns ibland olika saker så klart och i förlossningsjournalen kommer detaljer fram som vi missade, tider till exempel. Tillsammans ger det en mer fullständig bild av vad som hände när mina små mirakel kom till världen. Föräldraledigheten är ett underbart mellanrum för reflektion och växande. Så antar jag att tiden mellan Kristi Himmelsfärdsdag och Pingst var för Jesu vänner. De berättade om vad de kom ihåg av Jesus och sakta växte de fyra olika evangelierna fram.
De stora berättelserna behöver belysas från många håll. Evangelierna damp inte ner från Himlen i ett vackert insvept paket. De växte fram bland dem som upplevt något så omvälvande att berättelsen behövde ältas med andra om och om igen. Ja den stora berättelsen fortsätter på sätt och vis även nu-varje gång vi berättar om Jesus färgade av våra erfarenheter och perspektiv, men av det blir den inte mindre sann. snarare tvärtom. Precis som varken jag eller Tomppi eller barnmorskan ljuger, vi bara ser förlossningarna från helt olika perspektiv och tillsammans kan vi berätta en mer hel bild av hur det var för de barn som föddes då och på så sätt ger dem pusselbitar till deras egna livsberättelser som de får berätta slutet på utan vår medverkan.
Små fotografer i stallet
Lite suddig inomhusbild på Emil, en knabstrup-valack som ska sommarbeta med Majan och Chateau. Han är vit och hagen är lerig så Jessica får hjälp av Inga för att skrapa fram originalfärgen.
Inga med skottkärran.Aron fotade när mamma red och med antikbehandling av bilden blev den lite suddiga kvaliten, som beror av att solen ligger ganska lågt och ridbanan kantas av höga tallar, en stämningsskapande tillgång:
Små riddare II
Hjälmen!
Här jobbar Aron med halter och igångsättningar.
Aron är mycket nöjd med sina ridbyxor och stövlarna som heter Pony.
Se här hur Chateau lyssnar på sin lille riddare! Hon är en idealisk barnponny, redan som 5-åring lät hon sig snällt ledas till och från hagen av lilla Linnea 3 år. Hon behandlar alla små människor extra hänsynsfullt, aldrig skuttar hon på samma sätt som när jag rider henne, med de små när de rider ensamma, .
Små riddare I
Elis red ensam nästan hela tiden och gjorde jättefina svängar, mamma står bara som polis och vaktar utgången från ridbanan.
Lillebror fotar och storebror är mäkta stolt över att Chateau lyder hans minsta vink.
Jag har låtit alla mina barn börja rida tidigt. De rider på ganska långa tyglar och styr med kroppsvikten eftersom små barn har sämre koordination och lätt kan rycka en häst i munnen helt ofrivilligt om de vinglar till. Börjar barn rida tidigt (Elis här red från 1 års ålder utan en vuxen bakom sig) blir balansen ganska bra. Hästar lyder vikthjälper bra även från små och lätta ryttare så det fungerar utmärkt.
I perioder blir barn mindre modiga i ridningen, men sedan kommer modet tillbaka. Nu har Elis kommit över en sådan puckel och vill rida utan ledare hela tiden.
Kristi Himmelsfärdsdag
L'Ascension/the Ascension av Rembrandt
Kristi Himmelsfärdsdag är en av årets mest älskvärda helgdagar där hon kommer precis när vi behöver en vilodag mitt i veckan som allra mest för att njuta av vår eller försommar i fulla drag. Jag kan ärligt inte alls förstå föraktet för denna fantastiska dag "Kristi flygare" som man försöker göra sig lustig över. Det måste vara en lobbying av högermänniskor med jobb som är andras hobby som villl att vi alltid ska jobba och helst stupa på vår post, för det finns ju alltid någon annan som kan ta över och gör det så gärna.Nog har något förändrats radikalt sedan medeltiden med oss människor, när vi blir så glada över att få jobba mer. På medeltiden tog man ut produktions- och välfärdsökning i ledig tid och det var då vi fick alla våra glada helgdagar som denna perfekta pärla till söndag en torsdag mellan hägg och syren när livet är som stressigast för de flesta medan naturen slår ut i full prakt så man knappt hinner blinka innan sommaren är här.
I år när påsken är sen kommer Kristi Himmelsfärdsdag så rätt. Det är ju en avslutningsdag som firas, de fyrtio glada påskdagarna med Jesus är över. Avslut är viktiga, de ska knyta samman erfarenheter och göra det man lärt sig fram till dess till en permanent del av ens karaktär. Avslut med avsked ska man definitivt inte slarva bort. Jesus samlar alla sina vänner på ett berg i Galiléen där han växt upp och levt med dem både innan sin död och uppståndelse och nu under de 40 glada påskdagarna. De tar farväl på riktigt sätt.
Vi måste ibland skiljas från våra vänner, ibland utan att veta om vi alls kommer att ses igen. Men ännu oftare skiljs vi från nära och kära helt vardagligt och vi tror att avskedet är tillfälligt så vi unnar oss usla icke-avsked eller till och med skiljs med hårda ord. Men vi kanske aldrig ses igen. Livet är inte planerbart hur mycket vi än inbillar oss det. En älg kan kliva fram i vägen, en stroke kan ta mitt minne ifrån mig, ett krig kan bryta ut, en båt kan sjunka ,ett koncentrationsläger kan öppnas- vi vet aldrig när det är sista avskedet. Ta vara på avsked och avslutningar!
Lyssna också till Telemanns kantat för Kristi Himmelsfärdsdag!
Sannolikhetslära
Ytterligare en Tycho Brahe-dag
Tycho Brahe dog alltså av kvicksilverförgitning, men innan dess hade han hunnit med mycket, ja han hade nästan räknat ut planeternas banor. Han hade ännu inte klart bevisat att solen var vårt planetsystems centrum, men det var hans arbete och planetmodell som gav Kepler underlag till hans model av vårt planetsystem med jorden i centrum.Tycho Brahe hade en skarp hjärna och ändå var han både astrolog och åt mediciner med kvicksilver i. Han var inte alls okunnig om kvicksivrets giftighet, inte alls, han trodde bara att det gick att hålla det på en ofarlig nivå, liksom de flesta som funderat på saken under hans tid. Vi tycker det låter galet att äta kvicksilver, räkna ut vissa dagar då det är extrafarligt med allt och tänker: "Så korkade de var och så smarta vi är!"
Jaså, säger då Barock-Olga, vi har kärnkraft och hur mycket farligare är inte den för många fler i betydligt längre tidsrymder? Vi ler åt att man i början på 1900-talet gick omkring med strålande radium i fickan för att bli frisk från olika sjukdomar och anser dåtidens vetenskap efterbliven. Men det är väl inte konstigt att göra det om man inte vet.
Men vi vet: Vi har Three Mile Island, vi har Tjernobyl, vi har Fukushima. Men vi bara eldar på och ursäktar oss med energibehov i full förvissning om att vi är SÅ mycket klokare än Tycho Brahe, som byggde instrument för att beräkna himlakropparnas läge, upptäckte en supernova och gav dem detta namn. Med sina instrument och sitt observatorium på Ven räknade han ut planeternas banor så att Kepler kunde göra en modell av solsystemet som det verkligen ser ut-utan moderna teleskop.
Men vi eldar glatt giftigt bränsle i ångkraftverk, med samma verkningsgrad som en ångmaskin, men mycket dyrare. Giftigheten i bränslet avtar inte i samma takt som det blir oanvändbart och utbränt-nej det är gifitgt i hundratusentals år. Vi som värmde oss vid brasan är längesedan döda när männsikor fortfarande måste ta hand om vårt giftiga avfall. Vi har alltså fixat Tycho Brahe-dager åt människor som lever om 100 000 år-det är skickligt! Det heta vattnet till dessa ångmaskiner i jätteformat släpps sedan ut och värmer havet, vilket bidrar till global uppvärmning, och förstör havsekologin kring kärnkraftverken. Och detta är när kärnkraftverket fungerar som det ska! Snacka om barock företeelse!
Hit med lite kvicksilver och glöm för all del inte radiumstaven när du går till skolan lille vän!
