Godsägarlycka
Herr Bråddjup har många dagar ledigt denna välplacerade jul och tar många långa promenader med hästar, hundar och barn. Mycket bra för konditionen att hänga med i hästtempo på apostlahästarna.
Hästlycka
Emma-Li har ingen möjlighet att rida hemma så hos bonus-farmor blir det hästlycka så ofta vi hinner.
Jag har köpt eget träns och fått låna en sadel som barnen kan hantera och få stiglädren i rätt längd på.
Elis föredrar att promenera, han blir tyvärr väldigt astmatisk av hästar numera.
Vintervackert ridväder
Elis tog denna bild som jag tycker blev vintervacker.
Hästjul
Hittills har julen gett tillfälle till många härliga ridturer med superpigga hästar. Nu är det kallt men med rätt kläder är det härligt med klart väder och pudersnö att plöja igenom och sedan se himlen rodna i öster på hemvägen. Hundarna får följa med och Smilla och Elva har det så kul ihop när vi kommer till "vår" ridäng där de springer fram och tillbaka jätteglada över att ha en kompis som orkar med tempot.
Från dessa morgonridturer har jag förstås inga bildbevis det är både för mörkt och för kallt för kameran och för mycket att hålla reda på fyra fyrbenta vänner och fota med lovikkavantar på. Men mitt på dagen tar vi ibland en lugnare tur med fler inblandade och då kan det bli fototillfällen. Idag red både Emma-Li och Jasmine varsin häst och sedan tog Emma-Li en skogstur med Chateau medan Smilla fick äta ifred en stund. Hon behöver ju mer hull och Chateau mer motion.
Först lära isg att göra i ordning hästarna. Smilla gör jag ensam i ordning.
Emma-Li testade nya ridutrustningen * genom att rida Smilla för första gången i sitt liv. Det blir nog inte sista.
Jasmine red Chateau så det blev lite ridskolekänsla.
Sedan tog Emma-Li över Chateau och Smilla fick vila i stallet och äta ifred en stund medan vi tog en tur ut i skogen.
*Ridbyxor, ridstövlar, ridstrumpor, ridhjälm och tjocka ridvantar från stalltomten i Holmträsk.
Johannes-örnevangeliet och den gåtfulla ankomsten
Johannes tolkad av Domenico Zampieri aka.
Il Domenichino (1581–1641) med skrivverktyg, papper i handen och en örn som ger honom en vingpenna att skriva med, attributet en kalk med en orm i kommer från en legend där det sägs att innan han förvisades till Patmos fick han dricka gift men giftet försvann ur bägaren i form av en orm som ringlade iväg. Johannes bär martyriets röda färg på sin mantel och på bilden är han inte den gamle mannen som fick syner utan den yngste av Jesu lärjungar som på grund av sitt långa liv fick de stora perspektiven på Jesu gärning och enligt traditionen skrev han sitt evangelium för att komplettera de tre andra.
Johannes skrev inte bara brev och sammanställde ett evangelium enligt Bibeln, han fick på sin landsförvisning på ön Patmos syner som i gåtfull form berättar om Jesu andra ankomst och hur det ska bli i framtiden för sju olika namngivna församlingar i den första kristna kyrkan. Synerna samlades i Johannes uppenbarelser som slutar på samma sätt som Bibeln börjar med en paradistillvaro när Himlen har landat på jorden. Skapelsen har blivit helt förnyad men det är inte bara en trädgård, djur och två personer som lever i detta idealtillstånd av fred och välstånd utan alla folk, hela skapelsen, som ofta möts i en stad som kallas "Det nya Jerusalem" som Korachs söner beskriver den staden i Psaltaren, skriven minst 500 år före Kristus:
Ps. 87
Han har lagt dess grund
på de heliga bergen.
Herren älskar Sions portar
mer än andra boningar i Jakob.
Han säger härliga ting om dig,
du Guds stad:
”Till mina bekännare räknar jag
Rahav och Babylonien,
Filisteen, Tyros och Kush.
Alla är de födda här.”
Ja, om Sion skall det heta:
”Här är alla födda.”
Det är den stad som den Högste har grundat.
Herren skriver i listan över folken:
”Alla är de födda här.”
Överallt sång och dans,
alla besjunger dig. *
Och så här beskriver Johannes vad han fick se, Lammet är som han ser Jesus i dessa syner:
Upp 21
Något tempel såg jag inte i staden, ty Herren Gud, allhärskaren, är dess tempel, han och Lammet. Och staden behövde varken sol eller måne för att få ljus, ty Guds härlighet lyser över den, och Lammet är dess lampa, och folken skall leva i detta ljus. Jordens kungar kommer med all sin härlighet till den staden, och dess portar skall aldrig stängas om dagen – natt blir det inte där.
*Eat this "kristna" nationalister!
Annandag
Hur ljuvliga är inte annandagarna, jag skulle nog spricka av julens fröjder om inte annandag jul fanns. Martyrernas minnesdag. En dag för insamling till missionsverksamhet utomlands och lugn efter julklappsstormar och julbordsfrossa. En dag för sånger som sjungits sedan medeltiden. Sankt Staffans dag.
Ankomstens dag
Andrea Previtali målade denna scen från stallet 1515-1520 i ett land han var bekant med; den italienska provinsen Bergamo, ingen vit jul, tak över huvudet, värme från halmen och djuren, lite vindskydd, mitt i ett storslaget landskap i utkanten av staden, änglavakt i vänstra övre hörnet, det är allt som behövs.
Det är en gåta i sig att detta är möjligt, att en fest firas unisont och samtidgt över så stora geografiska avstånd och dessutom i tjugo dagar. En del sätter mest tryck på Trettonhelgen och andra vid Nyåret men alla kristna firar Kristi födelse just nu oavsett om det är mitt i sommaren eller en kritvit iskall jul, som här hos oss. Ändå påminner den om den svenska medeltida julsången
Julen firas ofta som en familejhögtid där släkten samlas för en gångs skull, några dagar brukar man få ledigt kring jul så alla äntligen kan mötas. Kan man inte ses på plats ringer man, skickar julkort eller skypar till varandra. En gång om året ska vänskapen förnyas och man uppdaterar varann om det gångna årets händelser.
Jag tänker att vi på sätt och vis inte bara gör detta i vår egen lilla by av släkt och nära vänner utan också i den stora globala byn. Efetrsom julen firas i tjugo dagar spelar det ingen roll när man har sin stora festdag, julafton eller trettondagen, juldagen eller Tjugondag Knut. Nu är hela världen festklädd och alla kristna sjunger julsånger till den nyfödde.
Den här videon får för mina franskelever visa hur olika men ändå lika julfirandet är. Den franska julsången Il est né le divin enfant med videon som visar ett julfirande i ett varmt och soligt land vid ekvatorn. Jag minns då varma julnätter med fyrverkerier och julsånger i långa glada gudstjänster och dans i solskenet i stället för mysiga slädfärder till julottan. men jag minns också slädfärder till julottan med Pålle i den iskalla vinternatten med facklor och marschaller brinnande i snön. Minnen som binder oss samman kring den som föddes för att föda oss till en enda helig människosläkt.
Videon är inte inbäddningsbar, men klicka på länken så får ni se den och hur jul också kan firas utan snö, köttbullar och julklappar. Refrängen lyder på svenska "Han är född, det gudomliga barnet, spela oboer stäm in musettedragspel! Han är född det gudomliga barnet, låt oss allt och alla lovsjunga hans ankomst!":
Eva – moder till allt levande
I konst och litteratur är Eva ofta misskänd som en fiende till allt levande, hon jämställs med grekernas Pandora som släpper ut allt lidande på jorden, men hos den käre C.S. Lewis representeras den enhet och jämlikhet som finns mellan kvinnan och mannen i Bibelns första kapitel. I Narnia är Eva en drottning, den mest vördnadsvärda av alla vördnadsvärda. När Lewis skriver om skapelsen tar han in en Eva från vår värld till att styra och vårda Narnia,en arbetarkvinna gift med en droskkusk som blir Narnias kung.
Helen kallades på Jorden Nellie och var inflyttad till London från landet precis som kung Frank, droskkusken. Till Narnia kallas hon mitt i tvättejobbet med uppkavlade ärmar, rosiga kinder och löddriga händer. Aslan ger dem uppdraget, precis som Eva och Adam fick sitt uppdrag, att vårda skapelsen:
" You shall rule and name all these creatures, and do justice among them, and protect them from their enemies when enemies arise. (.[…] Can you rule these creatures kindly and fairly, remembering that they are not slaves ...but... free subjects? […] and would you bring up your own children to do the same?"
"...I'd do my best: wouldn't we, Nellie?"*
När konstnärer och författare genom årtusendena läst Bibeln har de sällan sett och lyft fram just detta som Lewis tar upp så perfekt med dessa ord: "wouldn't we Nellie?" Den första enheten där man och kvinna tillsammans är Guds avbild och var för sig inte kan göra något uttrycks i dessa vardagliga ord. Lewis kan sin Bibel ,det märks, för när det står i Bibeln att Adam behöver en "hjälp" används i hebreiska grundtexten ordet som vi i svenskan också översatt: "frälsare, förlossare" som också kan syfta på kvinnans förmåga att föda barn – och om Jesus.
Så Jesusbarnet som föds i Betlehem bär i sig inte bara den nye Adam, den nya jorden, men också den nya Eva, modern till allt levande. I honom föds alla släkten på nytt. En ny mänsklighet får träda fram tillsammans med den nya jorden.
Den majestätiska likheten med Jesus, Gud själv, som ges åt Eva i Bibeln uttrycker Lewis bäst av de fiktionsförfattare jag läst. När hon kröns till drottning lyckas Lewis förmedla den vördnad vi borde känna inför Eva, moder till allt levande ,när Aslan välsignar Narnias kung och drottning:
"Rise up king and queen of Narnia […] Be just, merciful and brave. The blessing is upon you."
Then everyone cheered or bayed or neighed or trumpeted or clapped its wings and the royal pair stood looking solemn and a little shy, but all the nobler for their shyness." **
En ganska nyskriven julsång passar här även om orden lagts i de tre vise männens mun, de som firas särskilt på Trettondagen:
* tyvärr hittar jag inte den svenska boken i röran i barnens rum, men här en trist ord-för -ord översättning av mig:
"Ni skall råda över och namnge alla dessa varelser och skipa rätt ibland dem, och försvara dem mot fiender när fiender reser sig upp emot dem. Kan ni råda över dem vänligt och rättvist och minnas att de inte är slavar utan fria undersåtar och kommer ni att uppfostra era barn till att göra sammalunda?"
"Jag ska göra mitt bästa; visst ska vi det, Nellie?"
** "Res er upp, kung och drottning av Narnia! Var rättvisa, barmhärtiga och modiga. Välsignelse vilar över er."
Sedan hurrade eller ylade eller gnäggade eller trumpetade eller klappade alla med vingarna och det kungliga paret stod och såg allvarliga och lite blyga ut, men de blev bara ädlare av denna sin blyghet.
Ridtur med Hanna-Félice
Härligt med jul så jag får ridsällskap.
Först red vi ut tillsammans, sedan red Hanna Smilla för första gången en stund på gården och vi avslutade med att Hanna fick ta en runda med spanska sadeln på Chateau och Smilla fick springa lös efter sina nya upplevelser.
Kallt har det blivit kring minus 20. Men härligt med snö och halkfritt.
Adama=jord och ankomstens gåta börjar avslöja sig
En av de vackraste konstnärliga framställningarna av skapelsen skrev CS Lewis i Min morbror trollkarlen där Aslan skapar Narnia genom att sjunga fram allt ur den bördiga jorden; träd, blommor, fiskar, fåglar och djur, både talande och stumma.
I första Moseboken läser vi hur Gud skapade människan och djuren av jord. Detta förbinder människan med allt annat i universum ner på molekylnivå. De molekyler som bygger våra celler bygger också stjärnor och planeter, världshaven och fiskarna, blommorna och fjärilarna.
Jesus räknas inte bara som Guds enfödde son utan också som den nye Adam, den förstfödde av den nya mänskligheten. Gud går i förbund med hela sin skapelse genom den nyfödde pojken i Betlehem. Den nya mänskligheten har fått sin början men det är också början på den nya jorden, adama betyder ju jord.
Jesus kunde knappast ha fötts på en mer lämlig plats än just i ett stall. Att stjärntydarna från österns länder gick fel och trodde han föddes i ett palats var förstås för att de missbedömde storleken i uppdraget den nyfödde judakonungen hade. de tänkte sig det som människor kan tänka sig, en mäktig kung över ett vanligt jordiskt rike. De förstod inte, innan änglabesöket, att det var den nya skapelsen som fötts. Men när de fick veta besked av ängeln tog de inte längre fel, de förstod nog också att det var just i ett stall omgiven av jord, halm, djur och herdar den nye Adam borde födas. De verkar nämligen ha fört med sig till österns länders kristendomsförståelse en betoning av skapelsens hela befrielse genom Jesus.
Den västliga kristendomen har däremot ofta glömt bort, missförstått eller förvanskat denna kosmiska dimension av ankomstens gåta; att hela universum har del i den befrielse- och räddningsaktion som inleds så diskret en natt i ett stall, i Betlehem, brödhuset, i en liten romersk provins bebodd av en av jordens mest hatade och föraktade folkgrupper på den lilla skimrande blå planeten Jorden/Adama i utkanten av Vintergatan.
En av mina mest älskade julsånger är "Joy to the World/Gläd dig du Jord" och ingen framför den mer inspirerat än Mahalia Jackson:
Bonusspår med en svensk version:
Josef mysteriets advent
Bartolome Esteban Murillo målade 1645-1650 denna underbara familjeinteriör med Josef och Jesus i förgrunden och mamma Maria i bakgrunden, en mycket ovanlig komposition.
Timmermannen Josef, har vi lärt oss att säga, men han kallas i evangelierna τεκτων en människa som bygger och konstruerar i trä, sten och järn. Judarna höll inte på Aristoteles uppdelning i tekniker och teoretiker så timmermän var också ansedda för sin stora kunnighet i skrifterna. Jesus fick alltså en god utbildning både inom teknik och teologi från sina föräldrar.
Ingenting i texten antyder annat än att Josef och Maria är unga och förstagångsföräldrar, alla som varit det vet vad det innebär av oro och förväntan. Josef har dock en fördel gentemot alla andra blivande pappor han vet att barnet är Guds son och att både barnet och modern kommer att överleva förlossningen. Det vet han genom att han är en sådan man som har närkontakt med Himmelriket så han får änglabesök i drömmen. Han vet alltså att barnet inte är hans men han ger honom all sin fadersomsorg ändå. Men Josef verkar också förstå att han är priviligerad. Han får vara med vid mysteriets ankomst : universums skapare föds som ett spädbarn i ett stall.
Med Jesu födelse var det välplanerat in i minsta detalj, två unga människor med stark tro och djup fromhet väljs ut Att hitta en fosterfar till Jesus borde ha varit ännu svårare än att hitta en lämplig mor (säger jag helt fördomsfullt). Att vara den där mannen som tar hand om en annan mans barn har aldrig varit speciellt meriterande i den tokiga världen där små pojkar ska växa upp till "män". Han avstår t.ex. från sex med Maria tills Jesus fötts: "Han rörde henne inte förrän hon hade fött en son." och den lilla meningen talar om en ömsint hänsyn som vi inte förknippar med traditionell "manlighet". Dessutom blir hans biologiska barn småsyskon till Marias son. Vi vet ju hur mycket mer respekt syskon visar storebror än sina föräldrar och sedan får han stå ut med att höra "du är inte min riktiga pappa" när storsonen blir 12, den där åldern då vi börjar hitta vår egen identitet genom att temporärt förneka våra föräldrar.
Målningen ovan visar den Josef jag läser om i Bibeln och jag tycker så mycket om den. Murillo har fångat den man som så lyhört blev Marias man och Jesu fosterfar. Han borde vara alla människors förebild. Jag tycker Anders Piltz beskrivit Josef lika väl i ord: "Han är himlens vän, änglarnas förtrogne, den tystlåtne arbetaren, mannen med ett inre liv. En nobel man, ett sant föredöme, öppen för Guds vilja, villig till uppoffringar, en motbild till patriarkatet, där männen vill härska, genomtrumfa sin vilja mot andras bästa och andras önskningar, förtrycka kvinnor och barn."
Den koleriska Moses III
Åsnan och Bileam stöter på en ängel som ger åsnan mål i mun. Målning av Gustav Jäger (1808-1871)
Men israeliterna börjar ändå dras in i den avgudadyrkan som utövas i landet. Utan minsta lilla krig blir israelitiska män besegrade av majoritetskulturen genom att gifta sig med midjanitiska kvinnor, precis som Mose gjort. Arons sonson Pinechas blir en dag så arg på detta att han sticker sitt spjut genom en man och hans midjanitiska kvinna, Kosbi, i deras säng.
Mose och Sippora blev mobbade och ifrågasatta men de fick åtminstone leva. Mose ser tydligen inte detta som en anledning att försvara mannen som gjort samma sak som han själv gjort med Sippora. I stället samlar Mose och Pinechas ihop en trupp som går ut i krig mot midjaniterna. Mose tycker sig ha fått order från Gud att hämnas på midjaniternas omvändelseförsök, assimileringskampanjen med Kosbi, som var en klanhövdings dotter, i spetsen.
Men skulle han följt sin egen lag där öga för öga tand för tand gällde borde han alltså ha skickat ut kvinnor som försökte vinna proselyter för judendomen om han verkligen skulle hämnas som Gud sa till honom. Mose skickar inte ut missionärer utan militärer vilket är det första avsteget från vad Gud beordrat.
Israeliterna vinner slaget och kommer tillbaka med krigsbyte och fångar.. Mose blir då galet arg på dem och tvingar dem att döda alla pojkar och alla kvinnor "som haft en man" eftersom det var kvinnorna som förlett israeliterna till avgudadyrkan. Flickorna får leva och soldaterna får göra vad de vill med dem. ISIS härjningar är alltså ingen nymodighet. Varken förmannen i Egypten eller småpojkarna i Midjan har han fått direktorder ifrån Gud att mörda. Men hans koleriska temperament har inte lämnat honom under resan från slaveriet.
Detta är en av många förfärliga berättelser som finns i Bibeln. det uppbyggliga i detta är inte lätt att se. Men jag ser trösten för mig som är som en Mose i mycket. Det är inte kört, fast man begår de mest avskyvärda brott i vredesmod. Det finns en chans till. Jag kan tänka mig att exempelvis alla de massor av människor som blivit fria från drogmissbruk genom LP-verksamheten kan finna tröst i dessa rakt återberättade mordberättelser.
Jag ser också denna berättelse och andra som bevis för att Bibeln är sann. Skulle man skriva en propagandaskrift för Israels folk, judendomen eller kristendomen skulle dessa historier defintivt redigerats bort. Mord på kvinnor och barn har aldrig ansetts som hjältemodigt eller rättvist. Inte heller våldtäkter mot barn eller kvinnor. Och vill man visa upp sin religions starkaste gestalt tar man nog bort mord i vredesmod, dubbelmoral, depressioner och barnmassakrer. Oavsett tid eller kultur.
Mose är inget föredöme i självbehärskning men en människa som man även i sina mörkaste stunder kan identifiera sig med. En svag människa som trots många fel och brister också kan utföra stordåd.
Prinsen av Egypten igen:
Den koleriske Moses II
Botticelli har målat Sippora så här föga sudanesisk på en fresk i Sixtinska kapellet.
Jag tror hon såg mer ut så här som, Ofra Haza sefardisk judinna från Yemen, ungefär där midjaniterna en gång bodde. När judarna fördrevs från arabländerna efter 1948 kom hennes famlij till Israel där hon föddes i Tel Aviv 1957 och senare blev hon stor sångstjärna men dog bara 42 år gammal. Hon sjöng i Prince of Egypt och är nog modellen för hur kvinnorna, tex Sippora, ser ut i den filmen.****
När Mose fört ut folket ur Egypten ifrågasätts hans val av hustru. Det står att han trakasserades av sina syskon, Aron och Mirjam, pga av sin "Kushitiska hustru"*. Kush låg söder om Egypten i nuvarande norra Sudan. Invandrare från Kush fanns i Midjan, men ibland kallades också midjaniter för kushiter utan att komma från Kush. Tydligt är att det finns rasistiska inslag i kampanjen mot Mose fru Sippora.
Mose verkar ha hållit fast vid henne trots kritiken men i början av deras liv tillsammans var även Mose lite av en rasist. Ändå är Sippora så nödvändig för hela berättelsen om Israeliternas befrielse och därmed också för hela judendomens tillkomst och därmed kristendomen.
När Mose kom som flykting till Midjan stötte han på sju unga kvinnor som trakasserades av manliga herdar när de skulle hämta vatten till sina får. De var systrar och döttrar till prästen Jetro. Jetro tog sedan upp Mose i sin familj och Mose fick Sippora till hustru. Två söner fick de, först Gersom och senare Elieser (=Herren hjälper). Det är när Mose vaktar sin svaärfars fr som han får se den brinnande busken och får veta att han ska resa till Egypten och befria Israeliterna från slaveriet.
Han tar med sig en åsna och sin familj som består av Sippora och de två sönerna Gershom och Elieser. "Vid ett nattläger under vägen kom Herren emot Mose och ville döda honom. Då tog Sippora en vass flintbit och skar bort förhuden på sin son och vidrörde honom nertill med den och sade: ”Du är min blodsbrudgum.” Och han lät honom vara."**
Det här är ett så gåtfullt bibelställe och ett av mina absoluta favoriter just för det. Det är nog berättelser som denna som inspirerat Tolkien och andra bibelinspirerade Fantasy-författare. Men ser man till hela sammanhanget är det inte så gåtfullt, jag tycker det står klart att Gud här vill lära Mose att inte förakta sin fru och sina barn fast andra gör det av rasistiska skäl. Hans söner var inte omskurna vilket alla Abrahams manliga ättlingar skulle vara. När Mose levde fanns ännu inte någon religiös kult som kunde kallas judendom, det var med honom judendomen började ta form som religiöst system. Men sedan Abrahams dagar hade hans ättlingars söner blivit omskurna på sin åttonde levnadsdag.
Mose omskar alltså inte sina söner och med det visade han att han inte tyckte de riktigt dög som hebréer, det var som om han inte riktigt erkände dem som sina barn utan bara Sipporas och därmed visade han också reservation mot henne. Gud gillade uppenbarligen inte detta och ser till att utsätta Mose för en situation där Sipporas rådighet räddar honom. Hon förstod tydligen direkt vad som var problemet. Hon räddar Mose genom att omskära sin son och Mose kan fortsätta till Egypten och sitt stora uppdrag att befria sitt folk från slaveri.
Utan svarta Sippora från Midjan hade det alltså inte blivit någon befrielse, inget judisk folk, ingen Jesus och det skulle bara bli vinter men aldrig jul i december, årets mörkaste månad.***
Ytterligare en bonus, Ofra Haza sjunger "Deliver Us" ur Prinsen av Egypten:
* Några menar att det måste varit en hustru till, men det ser jag som otroligt eftersom GT är fullkomligt besatt av släkttavlor och vilka söner männen fick. Mose är ju en riktigt viktig person precis som Abraham och alla Abrahams fruar och frillor finns uppräknade, liksom Jakobs båda fruar och två frillor och barnen han fick med dem. Det mest naturliga i sammanhanget är att de kallar Sippora Kushit av någon anledning.
** 2Mos 4:24ff
*** CS Lewis Häxan och lejonet /The Lion, the Witch and the Wardrobe
Maria, Lucia, Sippora och Pocahontas- kvinnan som livets värn
För att Mose skulle komma fram till Egypten och sitt stora uppdrag behövdes en midjanitisk prästdotter, Sippora. De fattiga kristna som inte kunde muta sig från dödsstraff för sin tro fick mat av Lucia och hennes rika mamma. I berättelsen om Pocahontas, kalenderflicka förra året, spelar den bångstyriga flickan en viktig roll som fredsbrygga mellan nybyggarna som inte visste hur man skulle överleva på den nya kontinenten och sitt eget folk. Maria, den unga kvinnan från Nasaret tog, med livet bokstavligen som insats, Gud själv i sitt beskydd och värn.
Antonello da Messina: Bebådelsen målad ca 1475, visar en allt annat än mjäkig Maria med sin bönbok.Idag firas mamma Marias adventssöndag. Jag ser ett mönster växa fram i de kvinnor som förekommit i årets adventskalender, de har alla varit de utsattas värn och alla liknar mamma Maria på något sätt. Lydia liknar Maria i sitt sätt att ta till sig Guds ord. Barbro Johansson är liksom mamma Maria redo att ge sitt liv för de barn som givits i hennes vård. Maria Clemensdotter blygs inte för att tala förlåtelsens ord till prsäten Laestadius. Precis som Maria går Sippora i närkamp med Gud själv för att värna liv.
Det finns inget mesigt och undfallande med mamma Maria, hon är minst lika stursk som Lucia och lika modig som Sippora. Gud valde helt rätt. För att fostra en verkligt god och riktigt fri människa krävs en fri och självständig mor. Sådan var Maria.
Som bonus fjärde advent visar jag detta kvinnoporträtt av Robert Campin målat ungefär vid samma tid som Bebådelsebilden ovan. Visst ser man en myndig brödgivare och värnare för de värnlösa i denna anonyma kvinna.
Den koleriske Moses
Mose gifter sig med Sippora, vigseln förättas av hennes far, prästen Jetro. Bild från Prinsen av Egypten.
Då tröstar det mig att Mose, som var likadan, fick bli judendomens viktigaste profet. Trots att det rimligtvis inte kunde ändra något i positiv riktning slår han i vredesmod ihjäl en förman som plågar ihjäl en hebreisk slav. Han flyr till Midjan där han får asyl hos prästen Reguel/Jetro* och gifter sig med dennes dotter Sippora. De får barn tillsammans men Mose omskär inte sonen Gershom, som får sitt dystra namn "främling där" eftersom Mose ju är en främling var han än befinner sig. Född av en hebreisk mor, fostrad av en egyptisk mor och nu flykting i Midjan, där ättlingar till en av Abrahams barn med Ketura, Midjan, nu bor.
Moses koleriska och dystra temperament leder honom till fler missgrepp till och med rena övergrepp. Ändå blir han den som får grunda judendomen, världens viktigaste religion. Det inger hopp för den hopplösa.
* Mose svärfar har fått flera namn på olika ställen som det kan bli med muntliga traditioner, men Sippora heter alltid detsamma.
Isak- att försonas med sina föräldrar
Av de tre patriarkerna är det bara Isak som aldrig flyttar speciellt långt och aldrig krigar, han bara flyttar runt i Negev och hans drängar och pigor gräver brunnar tills de blir bortdrivna till ett nytt område där de får gräva en ny brunn. Till slut får de stanna i Beer Sheva, där Abraham en gång grävde en brunn, som idag är Negevöknens största stad. Abraham hade särskilt sagt att Isak inte fick flytta därifrån på grund av löftet om just det landet till just Isak av Abrahams alla söner.
Abraham tolkar alltså det så att Isak ska bo i den där lilla landremsan som idag kallas Israel och Västbanken, men resten av det land som lovats Abrahams barn skulle tydligen vara Abrahams övriga söners* boplats. Isak stannar lydigt kvar men verkar ändå stå sin far ganska fjärran. I de här gamla berättelserna som traderast muntligt i många hundra år innan de skrivs ner är all information om tankar och känslor knapphändiga. Men vi ser att Isak sörjer sin mor eftersom det står: "Isak förde Rebecka till tältet, han tog henne till hustru, och han älskade henne. Så fann Isak tröst i sorgen efter sin mor."
Någon sorg efter Abraham verkar han däremot inte behöva tröstas för. Kanske satte Abrahams missförstånd om att Gud skulle ha Isak som slaktoffer när han var 12 år sina spår livet igenom. Ismael och Isak begraver i alla fall tillsammans sin mycket gamle fader Abraham, 175 år var han när han dog mätt på att leva. De verkar ha funnit varandra efter att Saras avundsjuka drivit bort Ismael från hemmet. Det står nämligen: "Hans söner Isak och Ismael begravde honom".
I berättelsen om Isak är det nog dessa korta rader som just nu berör mig mest, hur de båda bröderna begraver sin gamle far tillsammans. Småbröderna var bortskickade österut och nämns inte, men de äldsta bröderna som skilts åt när Isak var liten är där tillsammans. Det står: "När Sara såg hur den son som egyptiskan Hagar hade fött åt Abraham lekte med Isak, sade hon till Abraham: ”Driv bort den där slavinnan och hennes son! Slavinnans son skall inte ärva tillsammans med min son Isak.” Sara visade vad hennes namn betyder: furstinna. Hon ville inte låta sin son leka med slavinnans barn.
Isak sörjde ändå sin mor, trots att hon berövade honom hans storebror. Men han var inte så lojal mot henne att han inte ändrade det tokiga hon gjorde. Han tog tydligen upp kontakten med storebror när hon dött. Det är en tröst för oss föräldrar att det vi gjorde fel kan repareras och utan att våra barn hatar oss för evigt. Ju äldre man blir desto mer förstår man sina egna föräldrar och försonas med deras misstag.
Isak var med om värre än många barn, först tas hans storebror ifrån honom av hans mamma och sedan vill hans pappa döda honom. Men han försonas med dem, sörjer sin egoistiska och snobbiga mamma och begraver sin fanatiska pappa. Ändå låter Isak inte sina föräldrars missgrepp fortsätta. Han ser till att inte låta mammans snobberi styra hans vuxenliv och tar upp kontakten med sin storebror när hon är död.
Isak är kanske den patriark som mest liknar Jesus trots att det står minst om Isak i patriarkberättelsen. Han krigar aldrig och är den som verkar leva mest i försoning både med sina grannar och-det svåraste av allt- med sina mycket bristfälliga föräldrar.
Abraham stoppas av Gud från att offra Isak som slaktoffer. Målning av Ludovico Cigoli ca. 1607, målad ungefär vid samma tid som Jukkasjärvi kyrka byggs.
*döttrarna glöms ju som vanligt bort, eller så tillhör han de män som inte kan få annat än söner, många blir de i alla fall: först Ismael som räknas som arabernas förfader oc Abrahams arvtagare i Koranen. Efter Saras död gifter gamle Abraham om sig med Ketura som föder honom Simran, Jokshan, Medan, Midjan, Jishbak och Shuach. De får ta i besittning länderna österut, enligt 1 Moseboken, för Abrahams barn skulle ju bo i länderna från Medelhavet till Eufrat.
Abraham-en vandrare utan Bibel
Ikon som visar de tre männen som möter Abraham i Mamres terebintlund och berättar att de ska få sonen Isak. Dessa tre "män" har tolkats som treenig Gud och är ett favoritmotiv i ikoner. Denna skapad av den ryske ikonmästaren Andrej Rubljov 1425-1427
När man hör om Abraham i söndagsskolan eller i skolans yngre år får man intrycket att han kom till sitt hemland. Det är ju sant han gjorde det, han kom till sitt hemland. Men läser man hur GT beskriver saken inser man att han var främling i "det Heliga landet" och alla otaliga uppmaningar rakt igenom GT om att behandla främlingen väl får sin kraft genom att de som anförtrotts ordet, som Paulus uttrycker saken, från början var främlingar i ett land där de inte fötts utan flyttat till.
De första gudstjänster vi läser om i Bibeln är när Abraham och hans ättlingar bygger tillfälliga altaren dit de råkar komma. Abraham bygger ett av sina altaren i Mamres terebintlund som var ungefär som om jag skulle kliva fram till Kaba i Mecka och där bygga ett eget litet altare och där fira herrens måltid, nattvarden. Terebintlundar var nämligen en slags helgedomar för folket i det land dit Abraham kom. Mitt i den helgedomen byggde Abraham ett altare åt Herren Kärlek, den ende Guden, JHWH, som gudsnamnet senare skulle börja stavas av de vandrare som följde i Abrahams spår. Senare är det också i Mamres lund han äter den måltid som beseglar hans förbund med Herren.
Det står inte att Abraham högg ner terebinterna eller drev bort ägaren Efron från platsen. Nej, som en vandrare ber han i stället senare Efron att få köpa en bit mark av honom till gravplats för Sara när hon dör: ”Jag bor här som främling bland er”, sade han. ”Låt mig förvärva ett stycke av er mark till en grav, så att jag kan begrava min döda hustru där." Det fick han och de som traderade berättelsen om detta markköp är noga med att påpeka att Abraham betalade 400 siklar silver för gravplatsen.
Dagens svenska kristna beter sig dock inte alltid som Abraham, vi är inte alltid artiga mot dem som tror annorlunda, vi ser oss inte som främlingar utan som om vi rättmätigt hade någon slags "första tjing" till jordplätten där vi bor oavsett om vi köpt den eller inte. Historiskt har kristna nationer ankommit främmande hamnar och betett sig som det främmande landets herrar från dag ett. Tokiga tankar om "nationer" och "gränser" tas för givna även av kristna, trots att det inte var något som bekymrade vår tros fader Abraham.
Vi tror också att en människa som läser Bibeln jättemycket är mycket bättre än en som inte kan läsa den alls och bara hör den citeras eller läsas upp av andra. Abraham hade ingen Bibel alls, var det det som gjorde honom så ödmjuk? Den där inbillningen att Gud och Bibeln är samma sak och att den som kan sin Bibel utantill har fångat Gud i en liten ask tycker jag breder ut sig och leder inte sällan till högmod och konflikter.
Jag älskar Bibeln det är den bok jag läser allra mest men just därför förstår jag hur stor Gud är och hur omöjligt det är att fånga Gud i en liten ask som jag lätt bär runt i fickan. Jag läser Bibeln för att lära känna vandrare som Abraham och hans ättlingar och för att lära av dem hur en ödmjuk tro utövas. Kanske lär jag mig det en vacker dag.
Johannes Döparen, Tom Bombadill och andra vandrare
Dag Hammarskjöld-leden, min hemtrakts pilgrimsled. Bildplats.
Tolkien som skrev om Ringens värld var djupt troende katolik men ville inte skriva ett kristet manifest, han lät bara sin fantasi flöda och berättelsen om Tom Bombadill och Hjortrongull började som ett sätt att roa Tolkiens barn redan på 1930-talet långt innan de fick en nyckelroll i den mörka Sagan om ringen på 1950-talet.
Vandrare har alltid mötts med misstro och beundran, ibland ganska motvillig sådan. De bofasta bönderna såg sina höskördar ätas upp av kringströvande renar och luffare var skrämmande men också välkomna källor till nyheter om andra bygder och fjärran händelser. Den kristna tron beskrevs från början som Vägen. De kristna kallades allra först "de som vandrar den vägen" och än idag är ett sätt att fördjupa sin tro att pilgrimsvandra. Människor attraherades av deras enkla och krlstliga liv men samtidigt har inga troende förföljts och hatats lika mycket som kristna från början för nästan tvåtusen år sedan till denna dag.
På vandring är en stor materiell rikedom bara till besvär, det gäller att resa med lätt packning. Alla som prövat vet att man då märker hur lite man klarar sig med. Männsikor är ju oftats utrustade med fötter som vill gå så fort vi kan det. När små barn lärt sig gå står de aldrig stilla, de sitter aldrig de bara går och springer runt. Men när de ska sova somnar de bäst i famnen elelr på ryggen av en vuxen som går. Det finns inget mer lugnande än normal gångtakt. För den som kan gå finns inget mer avstressande än att gå och inget bättre sätt att få reda i sina tankar. En vandrare befinner sig i ett tillstånd av harmoni.
Det är inte konstigt att de litterära gestalter som ska representera fullkomligt tillfredsställda och sant rika är just vandrare; Snusmumriken, Paradis-Oskar och Tom Bombadill. Tom har dock ett hus att bjuda in ovana vandrare till så han blir som en kombination av Snusmumriken och Muminmamman. En alldeles oslagbar blandning av frihet och omtanke och Hjortrongull, Toms fru, är också en av få kvinnliga vandrare i litteraturen.
I Bibeln finns förstås kvinnliga vandrare, exempelvis de kvinnor som följer Jesus och de är sannerligen rika, de försörjer ju Jesus och lärjungarna. "Rik nog som nöjd är" är en typisk broderad bonad i Tornedalshem. det är det jag tror vandraren står för. Vandraren vet vad de behöver och letar inte efter mer. Vandraren delar gärna sin matsäck med dem som behöver det; ett litet namnlöst djur, ett barnhemsbarn på rymmen, trötta flyktingar eller fiskare som lämnat sina nät för att förkunna Guds rike.
Adventskalenderns namnsdagslängd ger oss först Lasaros och sedan Stig. Det blir en intressant kontrast mellan den rike mannens överflöd, som ändå inte leder till något gott eftersom mannen behåller det för sig själv, och vandrarens rikedom som blir större av att dela den med andra.
Lasaros ankomst
"Det var en rik man som klädde sig i purpur och fint linne och levde i fest och glans var dag. Men en tiggare som hette Lasaros låg vid hans port full av sår och önskade att han fick äta sig mätt på resterna från den rike mannens bord. Hundarna kom till och med och slickade på hans sår. Så dog tiggaren och fördes av änglarna till platsen vid Abrahams sida. Den rike dog också han och begravdes. I dödsriket, där han pinades, lyfte han blicken och fick långt borta se Abraham, och Lasaros vid hans sida. Då ropade han: ’Fader Abraham, förbarma dig över mig och skicka Lasaros att doppa fingerspetsen i vatten och fukta min tunga, jag plågas här i lågorna.’ Men Abraham svarade: ’Kom ihåg, mitt barn, att du fick ut ditt goda medan du levde, liksom Lasaros sitt onda. Nu har han funnit tröst här, medan du plågas."
Denna liknelse liksom så mycket annat i Bibeln visar på det konsekventa underifrånperspektivet i Bibelns berättelser. En bok sammansatt av en mängd böcker, skrivna under långliga tider kan tänkas sakna röd tråd, men detta underifrånperspektiv går igen från 1 Moseboken och stegras till ett crescendo i Uppenbarelseboken. det är de rika, de mäktiga förtryckarna som ska vara rädda för Gud, Gud står helt på den fattiges sida. Den här liknelsen kan tyckas hopplös för den som inte är fattig: "du fick ut ditt goda medan du levde, liksom Lasaros sitt onda. Nu har han funnit tröst här, medan du plågas."
Den rike mannen vill att Lasaros ska lämna sin vila och söka upp hans familj för att de ska kunna räddas, som Jacob Marley får besöka Ebenezer Scrooge för att lära honom fira jul i Dickens "En julsaga/A Christmas Carol". Men Lasaros har inget behov av botgöring som Marley, och dessutom skulle inte tiggarens ankomst rädda den rike mannens familj. Abraham svarar på denna vädjan: "Lyssnar de inte till Mose och profeterna, då låter de inte övertyga sig ens om någon står upp från de döda.”
Skulle de ens se Lasaros? Skulle de inte bara gå förbi den där besvärlige mannen vid huset som står där på knä med sina äckliga sår, det finns ju så många tiggare, hur skulle de kunna se skillnaden på honom och andra? en man på knä med pappmugg i handen är förvillande lik alla andra män på knä med pappmugg i handen. Speciellt som de rika männen aldrig ser in i de fattigas ögon. Nej. med bortvänd blick skyndar de förbi.
Ebenezer Scrooge får dock chansen och tar den för det var hans ende vän Jacob Marley som kom till honom med sina tunga kedjor och bojor som han själv smitt länk för länk i jordelivet. "Mankind was my business." säger han förtvivlat, men han trodde att affärer och vinstmaximering var hans "business". De fattiga, de sjuka, de som var beroende av honom; anställda och släktingar, var hans "business" men precis som den rike mannen gjorde felval på felval, smidde Marley länk på länk på sin rikedoms bojor.
Liknelsen om Lasaros och den rike mannen kan berättas på många sätt och precis som Dickens vill vi väl helst se ett lyckligt slut också för den rike mannens familj. Men vi har en chans att ändra oss, precis som för Scrooge är det inte försent. Vi måste inte skynda förbi tiggaren och vi får fira en riktig jul. För till skillnad från familjen i liknelsen så får vi besök av Lasaros efter hans död, gång på gång. Jesus sänder honom till oss, precis som Dickens sänder Marley till Scrooge. Ska det visa sig vara lönlöst, som för den rike mannens familj, eller ska vi göra som Scrooge och vända om?
Den här sången inspirerade Dickens till "A Christmas Carol". texten från medeltiden är ganska lång så man hör sällan alla rader: här några som utelämnats i denna version, som liksom Carolas igår, är inspelad med bland annat palestinska musiker:
In Bethlehem, in Israel,
This blessed Babe was born
And laid within a manger
Upon this blessed morn
The which His Mother Mary
Did nothing take in scorn
O tidings of comfort and joy,
Comfort and joy
O tidings of comfort and joy
From God our Heavenly Father
A blessed Angel came;
And unto certain Shepherds
Brought tidings of the same:
How that in Bethlehem was born
The Son of God by Name.
O tidings of comfort and joy,
Comfort and joy
O tidings of comfort and joy
Gottfrid - tidevarv komma
Morfar hette Sune Gottfrid, och man behöver inte vara docent i medeltidstyska för att förstå att Gottfrid betyder Guds frid, den traditionella hälsningsfrasen bland kristna här i norra glesbygden. Sune betyder kort och gott son. Min morfar hade alltså ett vackert och välanpassat namn.
Dagens lucka bjuder därför på en psalm som i Norge förknippas med julen och hos oss med begravningar, men från början, på medeltiden, var den en pilgrimssång för dem som gav sig ut på långa färder till avlägsna heliga platser Roskilde, Nidaros, Tromsö, Rom, Jerusalem eller kanske Ruonala kapell.
Morfar var en i ledet av många sjungande kristna länkar i vår släkt så jag väljer den på grund av raderna "Släkten följa släktens gång. Aldrig förstummas tonen från himlen i själens glada pilgrimssång." Den här versionen är dessutom inspelad i Betlehem med musiker från platsen och Norsk kultur verkstad. Precis så som kristna högtider ska uppmärksammas, denna globala religion som började i en östlig utkant av Romarriket med en judisk familj arbetarfamilj i just Betlehem.
Vägröjarens söndag i Advent
Idag är det Johannes döparens dag, den bibliska gestalt som Laestadius identifierade sig med. Johannes är en favorit av många skäl. Till att börja med är han fattigmunkarnas/nunnornas fattigmunk där han lever i vildmarken av vildhonung, gräshoppor och kälvatten. Kompromisslös i allt låter han sig inte heller charmas av Herodes trots att denne har makten över hans liv och död. Han sväljer inte kusinen Jesus heller med hull och hår, utan låter sina lärjungar undersöka vem han är så han kan vara trygg i sin dödscell om att han verkligen döpte rätt Messias. Han ville vara säker på att hans uppdrag som vägröjare var fullbordat.
Mycket vacker konst har han inspirerat. Caravaggio, barockens claro-scuromästare har gjort en hel hoper bilder med Johannesmotiv, här är ett av dem, det litet ovanliga motivet, jag har aldrig sett ett liknande motiv i alla fall, Johannes Döparen med den heliga Familjen. Maria håller Jesus i famnen som vanligt, Josef i bakgrunden (som vanligt) men vid fötterna på Jesus står Johannes döparen och sträcker ut sina små knubbiga barnaarmar mot sin kusin och Josef är på väg att lyfta upp honom, ser det ut som.
Det är som om Josefs profetiska ögon inte bara ser Jesu storhet utan också förstår vem Johannes kommer att bli som vuxen. Typiskt Caravaggio att i det vardagliga se ett heligt drama och gör det heliga dramat till vardag samtidigt som han gör en egen Bibel-utläggning där Josef lyfts fram, han som drömde sanningar och varningar och var en rättfärdig man mitt i en korrupt tid.
Caravaggio Den heliga familjen och Johannes Döparen ca. 1603, nu kan den ses på Metropolitan Museum of Art i New York City och på nätet genom Wikiarts försorg och muséets generositet
Lilla Lucia-helgon med ögon känsliga för nöd
Sofia Karlsson sjunger Luciasång av Erik Axel Karldfeldt med musik av Erik Hazelius
Lucia av Syracusa (283 el. 286-304) firas idag i vår nordliga utpost av den kristna världen. Man minns Lucia den 13 december i kyrkan både i väst och öst. Hennes fest firas som en ljusfest under årets mörkaste månad, särkilt i Italien och Sverige, men även i övriga Skandinavien och Europa, till exempel Ungern, Serbien och Kroatien där man planterar vete i en kruka på Lucias dag som till jul vuxit till strån som läggs i julkrubban. På Filippinerna firas Lucia i nio dagar. Hon är alltså ett populärt helgon över hela världen även om vi är ganska ensamma om vårt sätt att fira henne.
Jag älskar det svenska Luciafirandet med allt vad det innebär: till exempel ger det anledning att berätta om den tuffa tonåringen Lucia som precis som otaliga sturska kvinnor fått betala med tortyr för sin ovilja att inordna sig i kvinnoledet av följsamma fruar, ömma mödrar och lydiga döttrar.
Lucia ville välja själv vilken tro hon skulle tillhöra, vem hon skulle gifta sig med och vad hon skulle göra med sina pengar. Pengarna skulle gå till fattiga och fängslade kristna. Lucia levde under den största förföljelsen i Romarriket under kejsar Diocletianus, han som gått till historien som tidernas störste helgonleverantör eller ska vi säga martyrmakare. det fanns alltså en hel del kristna fångar och dödsdömda för henne att hjälpa med sin väl tilltagna hemgift. Liksom sin samtida helgonkollega St. Nikolaus gav hon av sitt ärvda överflöd, en förebild för oss som har något att dela med oss av och hennes existens är välbelagd.
Legenden berättar att Lucia var i de yngre tonåren när en hednisk storman fick upp ögonen för henne och hennes hemgift. Men Lucia och hennes mor började ge bort sin egendom till de fattiga pga sin tro. Friaren blev inte glad och gick till ståthållaren i Syracusa för att ange Lucia som kristen. Kanske var det han som föreslog hennes straff: att hon skulle dömas till livstid* på bordell. Men när soldaterna skulle ta henne till bordellen berättas att flickan inte gick att rubba, varken soldater eller oxar kunde dra henne till bordellen. I stället hällde man kokande olja över henne och försökte bränna henne på bål, men hon klarade det till synes oskadd. Då stack en soldat ett svärd genom hennes hals och när hon fått ta emot nattvarden slutade hennes lidande.
Efter sin död brydde hon sig fortfarande om människor i nöd. Ända till den fjärran Norden berättades om Lucia och hennes ögon känsliga för nöd. Man berättade om skepp fulla med bröd till de svältande nordborna som Lucia själv lastade och styrde. På 1700-talet utvecklades denna legend till ett upptåg på herrgårdar i Sydvästsverige så att en kvinna klädde ut sig till Lussebrud och bjöd på fika den farliga Lucia-natten.
Men hon bryr sig inte bara om svältande nordbor. Det var ju också Lucia och Rakel som assisterade Beatrice i hennes räddningsaktion för Dante. Att han valde just henne berodde kanske på att hon är en så tuff och feministisk kvinna, när nu Dante ändå gör tre kvinnor tlll ett slags helig treenighet i sin Komedi.
Luciadagen är ju en sångdag så jag avslutar med en vers av min favoritluciasång:
"När ditt följe, Lucia, kommer till oss i advent
med en hälsning från martyrers unga kyrka
vill vi tacka herren Jesus för de vittnen han har sänt
som en förebild i kärlek tro och styrka"
En underbar Lucia-bild från svt 2012 en flicka som liknar legendens mörkögda Lucia omgiven av riktiga stjärngossar som blivit alldeles för sällsynta
*Nåja, en livstid på bordell var normalt inte så länge som det låter eller, utan tvivel, kändes.
Lucia-morgon med Guds lille narr-lite mer Alexander av Hales
Finn fem fel mellan bilderna
Bäst som jag njöt av den avslutande "O helga natt" med Anders Ekborg och fullt ös med körer och orkester påmindes jag om barnens favorit: Guds lille narr en barnbok baserad på en italiensk legend med fransiscaneranknytning. För vad är egentligen en musiker annat än en tiggare som skaffat sig ett dragplåster i form av musik för att få sitt uppehälle, precis som den lille gatpojken som blir kringresande narr för att försörja sig.
När han blir gammal och folk tröttnar på hans konster finns dock inga statliga konstnärspensioner att falla tillbaka på och han blir tiggare igen men han kan fortfarande jonglera för Jesus och det gör han också på självaste julnatten i katedralen i Siena.
I filmen Slumdog millionaire möter vi föräldralösa barn i Bombay som tas upp av ett gäng banditer som lär upp dem till tiggare och de barn som har sångröst får lära sig sånger som ger stor utdelning i tiggarskålen. När de är fullärda tar man bort barnens ögon så ger de ännu mer i vinst. På vilket väsentligt sätt skiljer sig Sonja Aldén, Helena Paparizou och Anders Ekborg från dessa tiggarbarn?
Visst lever Aldén et. al. i högönsklig välmåga med ögonen i behåll, men de försörjer sig på exakt samma sätt som tiggarbarnen, ändå kallar vi dem inte tiggare. En jonglör i "Cirque du Soleil" räknas inte heller som tiggare medan Guds lille narr var det. Skillnaden mellan tiggaren och den uppburna sångaren eller cirkusartisten är egentligen bara lönen. Vad gör då att vi anser tiggare vara lata, även de som spelar dragspel eller klarinett när vädret tillåter, medan vi beundrar Ekborg, Paparizou och Aldén och inte tvekar att betala flera hundra kronor för en biljett till deras framträdanden?
Ska vi verkligen låta Ekborg, Aldén, Paparizou och andra musiker tro att de kan leva på sitt intresse medan andra får slita i tråkiga jobb och betala för deras nöjen? Och är det inte ganska förnedrande att de ska leva på publikens gunst och osäkra stipendier utan att producera ett enda nyttigt dugg? De inspirerar dessutom, utan tvekan, unga människor till att välja samma väg i livet så de inte skaffar sig ett hederligt jobb utan tror att man kan försörja sig på andras pengar.
Alexander av Hales hade tveklöst svarat ja på den första frågan, vi ska låta dem leva på sin musik, han hade bara invänt mot de stor inkomster de får av sitt tiggeri och uppmanat dem att ge sitt överflöd till mindre tursamma tiggare. Men han hade sett dem som lika mycket tiggare som Guds lille narr och det har han ju alldeles rätt i.
Riddagbok-Luciadagens morgon
Det har varit dystert på ridfronten på sistone. Det vanligtvis snötäckta landskapet har i stället varit täckt av en isskorpa och regnet har öst ner och gjort livet surt för oss här i norra glesbygden. Ridning är naturligtvis inte att tala om när hästarna halkar runt till och med i hagen och vattenhinkarna får glida på marken för att jag inte ska vurpa med dem på väg till stallet.
Så kom den välsignade blötsnön Lucia-natten och genast tinade isskorpan bort och ersattes av ett 10 cm tjockt snölager, som sjönk ihop till 5 medan vi var ute. För det var vi. I flera timmar med vilda hästar.
Vita vidder-äntligen!
Vintertid är Chateau alltid pigg men idag, ja, "vildens häst för hon är så vild" kunde man lugnt säga. Bockar och snabba galopper, passage och levader i fullständig oordning gjorde att jag var tvungen att klättra runt i skogsbackar i obanad terräng och rida slalom runt träd i en halvtimme innan det gick att göra något vettigt. Smilla fick springa lös förstås och for runt som Jehu hit och dit. Lyckliga hundar svansade med-äntligen en riktigt lång ridtur med matte och hästarna.
Barockridning kan vi nog inte tala om här, snarare barock ridning. Men kul var det!
Alexander av Hales- tiggarmunk i akademin
Förnedrade, samhällsfarliga och moraliskt fördärvade; Rasmus och Paradis-Oskar i filmen Rasmus på luffen byggd på Astrid Lindgrens bok.
Tiggeri diskuteras nu mer än 2012 i Sverige. Det närmaste vi svenskar kommit tiggare har varit på utlandsresor och charmiga luffare i Astrid Lindgrens värld. Så plötsligt sitter de och fryser utanför affären i den nordliga glesbygdens iskalla decemberblåst och så är diskussionen igång. Ska man ge pengar eller bara in natura: mat och kläder? Hur kan man hjälpa dessa fattiga européer bäst, på plats i Rumänien eller Bulgarien eller här genom mat, jobb och husrum? Många hävdar att vi inte ska ge eller hjälpa över huvud taget eftersom dessa tiggare då "lär sig" att tiggeri är en födkrok och blir för lata för att söka jobb eller utbilda sig. Man säger att vi genom att ge till tiggare normaliserar tiggeri och gör det till ett yrke bland andra och då säger Alexander av Hales: "So what?" *
Alexander av Hales säger till och med att tiggarmunken har nått en högre nivå än den arbetande människan efersom munken ser hur beroende vi alla är av Guds nåd och varandras välvilja. Och jag inser att han har så rätt. Tiggaren vid affärens ingång är ju inte speciellt olik mig. Jag lever helt och hållet på skattepengar. Vår familj jobbar i kommunal respektive statlig sektor, dvs skattefinansierade verksamheter. Behöver vi verkligen det vi gör? Om vi skulle drabbas av en stor naturkatastrof då all vår energiförsörjning slogs ut är det knappast böjning av franska verb, digitala satellitbilder eller svetsning som efterfrågas mest.
Alexander av Hales var likadan. Inte odlar man mat på universitet, man odlar tankar och lever på andras bekostnad. Liksom så många andra akademiker byggde han varken hus eller odlade mat. precis som de flesta akademiker idag inte bygger hus eller odlar mat men de har rejäla löner.
Ändå säger man att just tiggeri, men inte akademiska arbeten, är:
1. Förnedrande. Visst, men vem bestämmer att det är förnedrande? Man kan också se det som att tiggaren löst mottagandets gåta. En tiggare bjuder verkligen på att ge givaren en chans att känna sig generös och kan därför vara stolt över hur han förädlar andra människor och låter oss visa vårt sanna jag, se Matt.25.
2. Dåligt för moralen att tigga i stället för att arbeta med något hederligt. Vilka arbeten är verkligen "hederliga"? På vilket sätt är en tiggare ohederlig? Var Rasmus luffare ohederlig? Fördärvade luffaren Rasmus genom att visa honom att man kunde försörja sig på tiggeri? De som tjänar mest i Sverige är börsmäklare. Vad tillverkar de? Hur hederliga är de? Vilken nytta gör de?
3. Samhällsfarligt för tänk om alla skulle sluta jobba och börja tigga? Som om risken vore överhängande att precis alla 7 miljarder jordinvånare exakt samtidigt skulle välja ett tiggarliv om en liten minoritet tiggare ser ut att kunna överleva på det sättet. Hur många skulle välja ett liv på knä i regn och snö om de har ett välbetalt jobb, varm bostad och mat i överflöd? Är man rädd att alla som sliter utan tillräcklig lön för mödan skulle välja tiggeri i stället? Höj deras löner då!
Alexander av Hales svarar på det sistnämnda att det inte skulle ske för alla har inte det som krävs för att leva som tiggarmunk. Den perfekte kristne läraren är fattig eftersom Jesu var fattig och försörjdes av rika kvinnor som Maria Magdalena. Hur skulle man kunna predika evangeliet om man var rik? Jesus sa ju till den rike ynglingen att han skulle sälja allt och ge till de fattiga och sedan följa honom. Så länge Himmelriket är osynligt, innan det kommit i synlig form, är fattiga tiggarmunkar nödvändiga, kristna ska inte vara rika eftersom en utjämning ska ske och när Himmelriket blir synligt är det ett rike där ingen är för rik och ingen saknar det de behöver för att överleva dagen.
Ja, han var själv noggrann med att leva som fattig och han var nog nästan lite högmodig för det. Fast jag tycker han är rätt skön där. Vår tid föraktar den fattige och vi anser oss vara "förtjänta" av höga löner oavsett vad vi verkligen gör, men vi skäms när vi inte har råd med lika mycket som andra. Alexander skäms inte för det uppenbara: att han är helt beroende av Guds, skapelsens och människors välvilja.
För ser vi på det på molekylnivå så är det bara de gröna växterna som producerar något, alla andra levande organismer är konsumenter och tiggare som lever på de gröna växternas nåder och vi står i ständig obetalbar tacksamhetsskuld till dem. Det förstod Alexander av Hales.
Läs mer om detta här.
*Hales ligger i England
Den rika kvinnan från Magdala och andra elefanter i vardagsrummet
Maria Magdalena som Bernardo Luini (ca 1480-1532) föreställde sig henne. Hon har på de flesta målningar Nardusbalsam som attribut just för att blanda ihop henne med den anonyma kvinnan som smorde Jesus.
Vi vet inte mycket mer om dagens namnsdagsbarn än att hon var rik och försörjde lärjungarna och följde Jesus till graven samt blev ett av de vittnen som såg honom uppstånden innan de övriga lärjungarna (samtliga av dessa var just kvinnor). Johannes berättar: "Tidigt på morgonen efter sabbaten, medan det ännu var mörkt, kom Maria från Magdala ut till graven och fick se att stenen för ingången var borta. […] Jesus sade till henne: ”Varför gråter du, kvinna? Vem letar du efter?” Hon trodde att det var trädgårdsvakten och svarade: ”Om det är du som har burit bort honom, herre, så säg mig var du har lagt honom, så att jag kan hämta honom.” Jesus sade till henne: ”Maria.” Hon vände sig om och sade till honom: ”Rabbouni!”[…] Maria från Magdala gick då till lärjungarna och talade om för dem att hon hade sett Herren"
Till korsfästelsen följde bara de närmaste lärjungarna och de kvinnor som sponsrat Jesus och mamma Maria och lärjungen Johannes. Matteus berättar: " Där var också många kvinnor som stod längre bort och såg på. De hade följt med Jesus från Galileen för att tjäna honom, och bland dem var Maria från Magdala och Maria som var Jakobs och Josefs mor och modern till Sebedaios söner." Man kan tänka sig att de helt enkelt motades undan av soldaterna.
Hon nämns alltså vid namn vid ett flertal tillfällen och eftersom NTs författare var, som alla andra människor, angelägna om att ge kvinnor minsta möjliga utrymme, förstår vi av att hon trots allt nämns flera gånger att hon var en betydande person.
Kvinnorna kring Jesus var många fler än bara Maria Magdalena och det blev ett problem för kyrkan när den började bli etablerad och fick status som gudsstat under medeltiden. Påven Gregorius I tog då det radikala greppet att reducera kvinnorna kring Jesus till ett minimum. Mamma Maria fick förstås vara kvar, Marta, Lasaros syster i Betania likaså och hennes syster Maria men sedan blev alla andra kvinnor reducerade till dessa tre.
Maria från Magdala, Salome, Maria som var mor till några lärjungar, Johanna, kvinnan med nardusbalsamflaskan, kvinnan som skulle stenas, kvinnan med blödningar alla buntades de ihop med dessa tre kvinnor som fick vara kvar. Synagogföreståndarens dotter är den enda jag kan komma på som inte någon gång identifierats med någon av dessa tre kvinnor.
Marta identifierades också som kvinnan med blödningar och Maria buntades ihop med Maria från Magdala, kvinnan med nardusbalsamflaskan i Symeon den spetälskes hus och ibland var det också hon som räddats från stening . De övriga kvinnorna tegs ihjäl.
Elefanten i vardagsrummet var alltså förr kvinnorna kring Jesus, nu är det i stället Jesus själv. En etikettexpert varnade för att skicka julkort med kristet motiv, eller julkort över huvud taget om inte mottagaren tillhörde den förvirrade minoritet som firar jul till minne av Kristi födelse och inte för att köpmännen ska få svarta siffror i böckerna. Och Helena Sjöholm har stympat Py Bäckmans text till Koppången så det är svårt att förstå varför den räknas som just julsång.
Barockbloggen är varken påven Gregorius I eller etikettexpert så varken kvinnorna kring Jesus eller Jesus själv tigs här ihjäl. Därför bjuds här den riktiga Koppången med hela texten. Som tur är finns ett grannfolk som inte räds att använda ord som "tror och Advent" när de sjunger. Dessutom glittrar få röster som Sissels:
Anna
Anna själv tredje-motivet har så många varianter. Även om jag ogillar legenden om Marie obefläckade avlelse ch allt vad den bär med sig av kvinnoföraktande bråte kan jag inet låta bli att förundras över detta motiv med en treenighet där mormor, mor och son ingår.
Om Marias mamma hette Anna och hade svårt att bli med barn tills hon blev ganska gammal är det ju en historia som inte bär med sig annat än hopp. Om vi hoppar över att Maria skulle blivit till genom en puss på kinden, finns det ju bara uppbyggligheter i att Jesus, Gud själv, föddes in i en vanlig familj med en mormor och morfar, farmor och farfar, kusinen Johannes och senare en rad småsyskon varav några blev apostlar.
Dagens lucka blir alltså Leonardo da Vincis Anna-själv -tredje-tolkning full av symbolik som visar bort från idyllen, men ännu en tid är det lugn och ro för det lilla gossebarnet. Ännu lever lammet, ännu lever mormor som en stadig och kärleksfull back-up :
Virginia-äktenskapets gåta
Virginia Woolf 20 år gammal 1902
Dagens datum har dock att göra med Marias "obefläckade avlelse"* vilket är en konstig historia om hur Maria blev till genom att hennes pappa Joakim kysste hennes mamma Anna och så blev hon till. Att kalla denna saga "obefläckad avlelse" säger en del om gamla hedniska hellenistiska idéer om sex som fult, till och med mellan gamla makar i ett långt äktenskap.
Under medeltiden, när dessa sagor uppstod, ansågs kvinnor vara fulla av sexuell ondskefull lust och med den obändiga lusten ledde de män in i synd och evig död. Synen på sex som äckligt och skamfyllt och kopplat till kvinnors allmänna uselhet gjorde att mamma Maria som förebild för kvinnor snarare blev en ytterligare börda som visade exakt hur värdelösa kvinnor var i jämförelse med denna jungfruliga idealbild som aldrig sades ha haft sex ens med sin make Josef och till och med kommit till utan sex, "rent och obefläckat". Vilket är ett tydligt avsteg från kristendomens judiska vagga. Inom judendomen ansågs inte sex inom äktenskapet som "befläckande", tvärtom.
Vilket osökt leder mig till dagens kalenderkvinna: Virginia Woolf som var feminist och lyckligt gift med en "penny-less jew". Hon skrev om detta äktenskap: "Love-making — after 25 years can’t bear to be separate ... you see it is enormous pleasure being wanted: a wife. And our marriage so complete."
Bara för denna enda kloka och vackert formulerade mening kunde jag ha haft Virginia Woolf som en förebild. Men nu skrev hon så mycket mer också. Mitt första möte med henne kom sent när jag nyss fött mitt femte barn och under amningsstunder lyssnade till Lena Endres inläsning av Mot fyren med Woolfs träffsäkra porträtt av Mrs Ramsay, moderligheten i all sin styrka och skönhet, som jag förtrollades av så mycket att jag måste läsa den sedan i engelsk utgåva. Sedan kom Mrs Dalloway in i mitt liv och plötsligt förstod jag Timmarna och sedan Bloomsbury-gruppen där Virginia Woolf var en sammanhållande energikälla.
Hennes drömska prosa, på gränsen till poesi, har ett oemotståndligt lugnande sug för mig men hennes sätt att exakt beskriva människor och deras liv gör att jag inte vaggas till sömns utan snarare vaknar upp och ser världen med klarare ögon. Tragiskt nog led hon av psykisk sjukdom som förvärrades av hennes förmåga till klarsyn och till slut orkade hon inte leva vidare och tog sitt liv genom att fylla fickorna med stenar och dränka sig som väl är det de flesta förknippar med Woolf. På Virginia Woolf-bloggen utrycks det jag tänker så väl: "People often overlook the fact that she lived until she was nearly 60 years old, had a long, happy marriage, survived the death of many of her close friends and family members and achieved the career that she always wanted, despite her ongoing struggles with mental illness."
Som en motbild till den gängse bilden av Woolf som en tragisk överkänslig konstnärssjäl vill jag därför i dag visa upp henne som ett exempel på det goda äktenskapet som en trädgård för kärlek. I sitt avskedsbrev till sin man skrev hon:
"You have given me the greatest possible happiness. You have been in every way all that anyone could be. I don't think two people could have been happier 'til this terrible disease came. I can't fight any longer. I know that I am spoiling your life, that without me you could work. And you will I know. You see I can't even write this properly. I can't read. What I want to say is I owe all the happiness of my life to you. You have been entirely patient with me and incredibly good. I want to say that — everybody knows it. If anybody could have saved me it would have been you. Everything has gone from me but the certainty of your goodness. I can't go on spoiling your life any longer. I don't think two people could have been happier than we have been."
Leonard och Virginia Woolf en av dessa lyckliga dagar då Virginia var frisk
*Idag firar katoliker Maria obefläckade avlelses dag, 1901 fick vi i Sverige i stället Virginia i almanackan.
6 december Sankt Nikolaus barnens helgon med hästanknytning
Byns vitaste häst, Chateau, lånar St. Nikolaus henne när han rider runt här i norra glesbygden?
Sankt Nikolaus är en julprofil som älskas högt av barnen i vårt hus.Redan när de två yngsta ännu bara var en tanke i Guds hjärta började Sankt Nikolaus besöka våra barn natten till sin helgondag. Lilla L-T såg dessutom hovspår i snön från hans vita häst när hon var 6 år. För i Holland kommer Sankt Nikolaus hela vägen från Myra med båt för att sedan byta till en vit häst i hamnen när han ska dela ut klappar till barnen i staden.
När Sankt Nikolaus var biskop i Myra i nuvarande Turkiet gick han dock troligen till fots när han delade ut sina gåvor till fattiga och behövande. Generös liksom Lydia gav han sina gåvor i smyg och jag tror det var en sann själavårdares hänsyn till den som fick gåvan. Jag, och många med mig, har ju svårt att ta emot. Dessutom hamnar givaren i en stark position och ger man mycket , som Sankt Nikolaus gör, är det nog bäst för den egna själen att man följer Paulus råd om att inte låta den ena handen veta vad den andra gör när man ger gåvor.
Nikolaus kom från en rik patricierfamilj och valde, mot sin släkts önskan, att dela ut sin förmögenhet till de fattiga. Han beskrivs bäst med orden i Psaltaren 112:
"Den rättfärdige är nådig och barmhärtig,
det går väl för den som gärna ger lån
och är redlig i allt han gör.
Han bringas aldrig på fall,
den rättfärdiges minne skall alltid bestå.
Olycksbud behöver han inte frukta,
hans hjärta är tryggt, han förtröstar på Herren.
Hans hjärta är lugnt, han är utan fruktan,
han får se sina fienders fall.
Han strör gåvor över de fattiga,
hans lycka varar för alltid,
han blir upphöjd och ärad."
Men man måste inte vara rik för att få gåvan att frikostigt dela med sig. I Lydias församling i Makedonien fanns tydligen många som var som Lydia utan att vara särskilt välbeställda, berättar Paulus i ett brev till de mer välbeställda kristna i Korint: "Jag vill tala om för er, bröder, vilken nådegåva församlingarna i Makedonien har fått av Gud. Under många svåra prövningar har deras översvallande glädje och deras djupa fattigdom överflödat i den rikaste givmildhet. Jag kan försäkra: efter sin förmåga, ja, över sin förmåga har de gett. De kom självmant till mig och tiggde och bad om att få vara med och hjälpa de heliga." Det låter som om Lydia påverkat hela församlingen med sin envisa generositet.
Riket som kommer-ankomstens gåta andra advent
När Jesus talar om Himmelriket varnar han för att tro på människors rapporter om att "här är det", "där är det". Nej, säger Jesus, "Guds rike är mitt ibland er". Då kan man ju känna sig antingen styrkt eller förbryllad. Jesus sa ju att Guds rike är nära, okej, men hur kommer det, när kommer det, när vet vi att det är Guds rike och inte en fanatikers fantasi? Andra Advents texter är svaret, i den ger han en ny gåtfull liknelse till svar:
"Tecken skall visa sig i solen och månen och stjärnorna, och på jorden skall hedningarna gripas av ångest och rådlöshet vid havets och vågornas dån. Människor skall förgås av skräck i väntan på vad som skall komma över världen, ty himlens makter skall skakas. Då skall man få se Människosonen komma på ett moln med makt och stor härlighet. När allt detta börjar, så räta på er och lyft era huvuden, ty er befrielse närmar sig.”
Han gav dem en liknelse: ”Se på fikonträdet och alla andra träd. När de börjar knoppas, då förstår ni av er själva att nu är sommaren nära. På samma sätt vet ni när ni ser detta hända att Guds rike är nära." (lukas 21)
Fast vi måste ju alltid läsa helheten av allt, vi förstår inte någon text av att bara läsa några rader i slutet. Så här står det tidigare i Lukas evangelium:
"Men till er som vill lyssna säger jag: älska era fiender, gör gott mot dem som hatar er.Välsigna dem som förbannar er och be för dem som skymfar er. Slår någon dig på ena kinden, så vänd också fram den andra. Tar någon ifrån dig manteln, så hindra honom inte från att ta skjortan också. Ge åt alla som ber dig, och tar någon det som är ditt, så kräv det inte tillbaka.Så som ni vill att människor skall göra mot er, så skall ni göra mot dem.
Skall ni ha tack för att ni älskar dem som älskar er? Också syndare älskar dem som visar dem kärlek. Skall ni ha tack för att ni gör gott mot dem som gör gott mot er? Också syndare handlar så. Och skall ni ha tack för att ni lånar åt dem som ni tror kan betala tillbaka? Också syndare lånar åt syndare för att få samma belopp tillbaka. Nej, älska era fiender, gör gott och ge lån utan att hoppas få igen. Då skall er lön bli stor, och ni skall bli den Högstes söner, ty han är själv god mot de otacksamma och onda. Var barmhärtiga, så som er fader är barmhärtig.
Döm inte, så skall ni inte bli dömda. Förklara ingen skyldig, så skall ni inte dömas skyldiga. Frikänn, så skall ni bli frikända. Ge, så skall ni få. Ett gott mått, packat, skakat och rågat skall ni få i er mantel. Med det mått som ni mäter med skall det mätas upp åt er.".
Då blir det genast tydligare och svårare. Det är vår kärlek och barmhärtighet som är tecknet på det riket. Men vi vet i alla fall att det går att se att Guds rike finns mitt ibland oss. Som alla år får ni andra advent detta klipp:
Det omöjliga mottagandet- om en flaska nardusbalsam och andra presenter
Rogier van den Weyden (ca1400-1464) målade kvinnan med nardusbalsamflaskan 1452.
Simon är kanske lite dålig på att tacka och ta emot, han känner det där märkliga tvånget att betala tillbaka, att inte vara tack skyldig. det tycker jag märks när en kvinna kommer in och stör middagen med att smörja Jesus huvud och fötter med dyrbar nardusbalsam som förvarades i en flaska som bröts sönder och inte gick att återförsluta så allt innehåll användes. 300 dinarer var den värd. Simon hade alltså fått livet tillbaka geonom att bli fri från sin sjukdom som innebar social isolering och misär förutom själva sjukdomslidandet. Ändå tycker han och de andra att nardusbalsam är för mycket för Jesus.
Jesus kan däremot ta emot också en pinsamt dyrbar gåva. Utan att tveka ger han kvinnan bara tacksamhet och beröm. Han säger till de andra i huset att henne ska man tala om så långt och länge som evangeliet färdas.
Att ta emot gåvor så kräver förstås att man kan både glömma sig själv och låta gåvogivaren få lysa utan avund, men också att jag inte dissar mig själv och anser mig ovärdig gåvan. Eller, egentligen är det utflöden av samma egenskap: total brist på självupptagenhet.
Ikväll väntar miljontals barn på gåvor som de är mästare i att ta emot eftersom de ännu inte hunnit bli självupptagna: de där små onyttiga men ack så efterlängtade presenterna som Sankt Nikolaus gömt i deras skor eller sockar under natten. Som förberedelse för den natten lyssnar vi på Kassias hymn om kvinnan som kom med den pinsamt värdefulla och onyttiga gåvan till Jesus. Så onödigt vacker den också:
Kassias Hymn med bulgariska nunnor:
Mama Barbro-hem till Tanzania
Ett livsavgörande beslut tog jag sommaren när jag var 15 år, jag anmälde mig till en missionsresa till Tanzania och där blev jag människa. Jag mötte henne aldrig, men fick förstås höra talas om henne när jag var där: Tanzanias kändaste svensk, "mama" Barbro Johansson (1912-1999).
Hon representerar allt som är gott med den europeiska givmildheten. När så många missionärer och biståndsarbetare ville uppfostra, snart åkte hem och sade sig "ge sitt liv" för Afrika, åkte Barbro Johansson i stället hem till Tanzania och blev tanzanisk medborgare 1962 där hon ansåg att hon, precis som jag, fann sitt liv och blev sig själv. 1948 byggde hon landets första flickskola och utbildning blev hennes expertisområde.
Mama Barbro blev också utbildningsminister i Tanzanias regering och var en nära vän till Julius Nyerere, landets första president och detta trots att hon var en uttalad feminist och brann för flickors utbildning i ett patriarkalt land i en patriarkal tid. På många sätt liknade hon "mama Lydia" i Makedonien som levde 1900 år före henne. Att se till den materiella omsorgen med mat, husrum och utbildning var ett och samma som att evangelisera för dem båda. Och det hade de ju alldeles rätt i.
Hemma hos Barbro Johansson, närmast kameran
Lydia- mottagandets glädje och givandets gåta
Lydia med purpurtyget över axeln, grekisk ortodox ikon."På sabbaten gick vi ut genom stadsporten och ner till en flod, där vi trodde att det skulle finnas ett böneställe. Vi satte oss där och talade till de kvinnor som hade samlats. En av dem hette Lydia. Hon var från Thyatira och handlade med purpurtyger, och hon hörde till de gudfruktiga. När hon nu lyssnade öppnade Herren hennes hjärta så att hon tog till sig det som Paulus sade. Hon och alla i hennes hus blev döpta, och sedan bad hon oss: ”När ni nu har blivit övertygade om att jag tror på Herren, kom då och bo hos mig.” Och hon gav sig inte."
Lydias hus blir sedan samlingsplats för församlingen som snart bildas i Filippi i Makedonien, hon blir en tillflykt för Paulus och Silas när de fängslats pga att de predikat om Jesus. Hon ger församlingen ett hem. Men namnet Lydia betyder kvinna från Lydien vilket kan betyda att hon inte kom från Makedonien utan från Lydien i nuvarande Turkiet. Hon är kanske lite av en främling i Makedonien och vi vet att hon umgås med judar, det förstår man av att hon kallas gudfruktig och samlas vid ett böneställe på sabbaten.
Lydia är dessutom företagare i purpurbranschen, purpur som utvinns ur purpursnäckor, är en dyr färg bara de rikaste har råd med äkta purpur. På Lydias tid var purpur kejsares och andra högättades färg. Hon verkar alltså ha varit en av många välbärgade kvinnor kring Jesus och i den första församlingen. Och att hon är generös förstår vi av att hon tjatar sig till att Paulus och Silas ska bli hennes gäster och senare hyser hon som sagt var hela den kristna gemenskapen i Thyatira i sitt stora hushåll.
Visst är det fint att vara så där generös som Lydia, hon är en av mina stora förebilder i Bibeln. Hon är generös liksom européer ofta är. Det är ett av de bästa Europa har, givmildheten. Men hur är det med generositeten att ta emot? Men vi som mött generösa människor vet att det ibland kan bli fel. En del vill aldrig ta emot själva , bara ge. Det är den typiska europeiska snålheten och ett av Europas sämsta drag. Vi ger så gärna pengar, goda råd och bildning, men vad tar vi emot från andra?
Generositeten som begränsar sig till att bara ge men aldrig ta emot, aldrig våga vara en av Jesus minsta, aldrig våga visa sig beroende av andras omsorg, är egentligen inte så generös. Den som verkligen bjuder på något är den som vågar ta emot. Tiggaren som tacksamt tar emot en hundralapp i sin mugg ger ju något vi andra knappast vill bjuda på: en möjlighet för andra att känna sig som den generösa purpurhandlaren Lydia.
Men Lydia tog också emot, hon lyssnade och lät sig undervisas av de där främlingarna som reste runt i Mindre Asien och nu kommit till Makedonien. På så sätt är hon en bra förebild för den självtillräcklige européen som gärna skickar ut lärare, bistånd och missionärer, men som är sen till att på riktigt ta emot undervisning av andra.
Så här inför julen känns det roligt att kunna ge genomtänkta gåvor som man hoppas kommer till glädje och nytta och vi vet alla att det verkligen är bättre att ge än att få. Men ju längre jag lever desto mer ser jag att det verkligt svåra, det som verkligen kostar på, det är att ta emot utan hopp om att någonsin kunna ge tillbaka.
Själv blir jag sårad om folk ska betala för tjänster och gåvor jag gett. Ändå är min egen ryggmärgsreaktion när jag får något att genast "betala" tillbaka på något sätt. Den där "gamla européen" som är så självtillräcklig vrider sig i plågor i mig om det inte går. Men jag jobbar på att bli som Lydia, Paulus och Silas. Ta emot och som tack ge just bara ett tack och låta välsignelsen av att vara goda gåvors givare vila över den Lydia som delat sitt hus och bröd med mig och den Paulus och den Silas som lärt mig något viktigt om livet.
Beatrice- Dantes frälsare
Den ständigt återkommande kalenderflickan är Beatrice den 2 december. Vid denna tid på året blir jag alltid Dante-manisk. Jag kan varken förklara eller försvara denna åkomma som drabbar mig i advent varje år med varierande styrka. Ibland måste jag läsa Komedin, ibland räcker det att läsa om Dante och i svåra fall måste jag leta upp den version jag först läste ( men tyvärr inte äger) där ena sidan är svensk text och varannan är Dantes originaltext.
I år är skovet av det slag att Beatrice varit i mina tankar i flera veckor. Det irriterar mig att Komedin som datorspel fått den anti-feministiska storylinen att Dante ska rädda Beatrice ur Inferno. Det medeltida originalet är så annorlunda där är det Beatrice, Dantes ungdomskärlek* som dog ung och därför befinner sig i Paradiset, som räddar Dante. Tillsammans med Sankta Rakel och Sankta Lucia tar Beatrice initiativet till att låta Dante i sin medelålder, 35 år, få en chans till ett meningsfullt liv och bli en bättre, mindre egocentrisk person genom att låta honom färdas genom Inferno, Skärselden och till slut Paradiset.
Dante gifte sig aldrig med Beatrice utan med Gemma Donati som han trolovades med som 12-åring. Han fick troligen fem barn; tre söner och två döttrar. Han levde mitt i det sena 1200-talets och tidiga 1300-talets hetluft där olika furstar och familjer stred om makten i de rika städerna i nuvarande Norditalien. Dömd till landsflykt pga sin politiska aktivitet skrev han Komedin (som Bocaccio senare skulle kalla "Den gudomliga") ca 1316- 1320.
Det är från Komedin de flesta känner Beatrice, men Dante skrev redan 1294 ett verk som bara handlar om henne: Vita nuova/I livets vår. Där får Beatrice, redan död, symbolisera "Det absoluta" och det är ett av oräkneliga bevis för att vår tids kärlekskult egentligen är sublimerad längtan efter Gud.
Så här beskriver Dante i Vita nuova ett möte (som kanske verkligen ägt rum) med Beatrice på en bro I Florens:
- E sì come la mente mi ridice,
- Amor mi disse: "Quell'è Primavera,
- E quell'ha nome Amor, sì mi somiglia."
- (och som mitt sinne säger mig om och om igen,
- sa Kärleken till mig "Hon är som är Våren,
- och som bär namnet Kärlek, hon liknar mig."
Dante verkar medveten om att längtan efter den fullkomliga kärleken är en längtan efter att bli helt och fullt sedd och accepterad så som bara Gud kan, som Augustinus sa till Gud 1000 år före Dante: "”Du har skapat oss till dig, och vårt hjärta är oroligt till dess det finner ro i dig”. Han uttrycker här också den underbara samhörighet som vi kan känna både med en älskad människa och som uttrycks i Bibelns första rader när Gud säger "Låt oss göra människor till att vara oss lika." Kärleken som behöver en like för att vara verklig kärlek är Guds hela väsende.
Dantes val att skriva vackert om döda Beatrice verkar svekfullt mot den fru som varit hans sedan han var tolv år, hon som födde honom fem barn med livet som insats. Det var det kanske men jag tror att Dante på detta sätt visar att vi inte kan kräva denna fullkomliga kärlek från någon människa. I allegorins form tror jag han skriver om Gud. Och om han inte hade den avsikten är det ändå så jag läser La vita nuova. För mig blir La Vita Nuova som Bibelns Höga Visan-visst den är också en kärlekssång till en människa, men för mig får den liv därför att den också talar om Herren Kärlek, El Shaddai, den ammande guden som ger tillräckligt av precis det vi behöver.
Men dagens människor som ofta låter en dödlig och ofullkomlig människa som de delar sin vardag med ta Guds plats blir ju alltid djupt besvikna på den älskade som alltid måste svika. Ingen är ju Gud med Guds förmåga till ständigt utgivande kärlek.
När Dante låter Beatrice bli sin frälsare i Komedin förtydligas hur hon inte bara är ungdomskärleken utan också en allegori för Jesus och frälsningen. Rakel och Lucia blir så allegoriska representanter för Gud Fader och den Heliga Ande. Så härligt feministiskt att den Gud som är både man och kvinna här får representeras av tre kvinnor: Moder Rakel, dottern Beatrice och ljusbärarinnen Lucia. Komedin är förstås inget feministiskt debattinlägg däremot är Dante medveten om att en människas kärlek inte kan frälsa någon.**
Hans val av dessa tre kvinnor bygger i stället på hans syn på Kärleken som frälsande kraft; Rakels moderskärlek Beatrices vårlika ungdomskärlek och Lucias passionerade kärlek rakt igenom martyriet får representera Treenighetens kärlek som alltid söker den älskade även om den älskade gått vilse i sin medelålders mörka skog.
Beatrice behöver inte räddas, det är Dante som behöver hjälp.
Dante möter Beatrice på bron målad av Henry Holland som tydligen också blev Dante-manisk i midvintertid. Målningen blev klar 1 januari 1883.
* och här menar vi ung, han blev kär i Beatrice när han var 9 år gammal, hon var 8.
** även om den stundvis kan vara en underbar lycka med försmak av Himmelriket.
Kalenderjubiléum
Vår favoritkalender är Julmysteriet av Jostein Gaarder som vi läser varje år. I den förekommer en adventskalender av gammalts snitt och en kalender i kallendern i kalendern. Barockbloggen ska väl inte vara sämre så idag ska den första adventskalendern i Sverige firas. Det är nämligen i dag exakt 80 år sedan flickscouterna sålde sin och Sveriges första adventskalender just idag. Så här såg kalendern ut, den gjordes av konstnären Aina Stenberg- MasOlles:
Bild: Nationalmuseum
Så här som nedan såg den första upplagan ut i närbild. På bilden ovan är den öppnad till höger och oöppnad till vänster längst ner.
