Barockbloggen

Sedan tackar han för ridturen:

1. Vilken historisk epok skulle du vilja leva i utom vår egen?
2. Vilken historisk epok skulle du absolut inte vilja leva i, du får även ta med vår tid.
3. Vilken bok skulle du vilja vara med i?
4. Vilken person skulle du då vara i den boken?
5. Vilket ämne i skolan önskar du att du hade lagt mer krut på?
6. Om du fick fråga Charles Darwin, Moder Teresa och Maria från Magdala en fråga, men samma till dem alla, vad skulle det vara?
7. Vad tycker du är den viktigaste åtgärden som vi borde göra för att rädda vår planet från klimatkatastrof?
8. Vilken musik skulle du inte klara dig utan?
9. Om du vore ett djur, vilket skulle du då vara (Kapten får förstås berätta vilken slags männsika han hade varit).
10. Varför just det djuret?
11. Berätta om ett djur som lärt dig något viktigt.

Fråga dem om vad som helst!

De fula snuskgubbarna är magra och seniga medan vackra Susanna är mullig, komplett med valkar och celluliter och en A-profil som också underströks av kläderna på modet:

Överkroppen trycktes in i en stram korsett som plattade ut brösten och gav axlarna en sluttande profil med litet huvud och en stor kropp. Kjolens vidd utlovade en svällande rumpa och dallriga lår enligt tidens skönhetsideal. Men naturligtvis såg väldigt få kvinnor ut så här. Bleka och mulliga var endast ett fåtal av överklassens kvinnor, hårt arbetande kvinnor med knappa matförhållanden var däremot slanka, solbrända och deffade, precis som vi vill vara nu, när de flesta inte behöver anstränga sig för att bli bleka och knubbiga framför datorn eller TVn. Vår tid har motsatt skönhetsideal eftersom bara ett fåtal motsvarar det idealet idag.

Inte ett mainstream-ideal idag -men välskapt ändå; Beth Ditto

Där har Bibeln en mångtusenårig motbild. I stället för kommersialismens "allting är skapat fult för sin tid" säger den vise pessimisten Predikaren: Allting är skapat skönt för sin tid!

Det är ett ord att leva på; den unga kvinnan är skapad skön för sin tid, den gamla kvinnan är skön för sin, den mulliga är skön och den magra är skön, för allting är skapat skönt-det är korrektionen av det som skapats skönt som förfular. Tänk själv hur fånigt modet för tio år sedan ser ut idag och hur vackra människor som inte hade råd med stora modeexcessser är på gamla foton.

Rallare och rallarkocka vid Malmbanebygget för 110 år sedan. Den enda jag har namnet på här är kockan; hon hette Anna Rebecka Hofstad och kallades Svarta Björn

.

Flicka med pärlörhänge målad av Jan Vanmeer van Delft 1632-1675

Svensk adelsdam från samma tid, 28-åriga Anna Margareta Wrangel, målad av Anselm van Hulle vintern 1649–50.

Som barn slukade jag hästböcker i parti och minut. De flesta har jag bara enstaka och diffusa minnen av, men Ökenstormen* av Logan Forster har stannat i mitt minne och jag läser även om den då och då med stor behållning. Den unge indianpojken Ponce som räddar livet på det svarta stoet Ökenstormen har så många bottnar och dimensioner att jag även som vuxen finner verkligt nöje i att läsa den. Som barn drömde jag förstås om att ha en sådan häst som Ökenstormen.

Svart sto med stjärn, Ökenstormen eller Smilla?

När jag lekte med bilderna från senaste resan till Jukkasjärvi såg jag plötsligt vem Smilla liknade: Ökenstormen-hon var också svart utan andra vita tecken än en stjärn i pannan. Då kom jag också att tänka på hur jag som barn i Jukkasjärvi satt i mitt fönster och såg över mot Poikkijärvi-sidan där stora ängar sträckte sig ner mot sjön. Jag drömde om att min häst skulle beta där och hur jag skulle rida den ner till vattnet för att dricka och se ut över sjön mot Jukkasjärvi. Den drömhästen kallade jag Flaming Star och det var en welshponny, en ljus fux med bläs.

Welshfux med bläs, Flaming Star eller Chateau?

Jag hade glömt denna dröm när jag många år senare fick min Chateau, welsh, fux med vit bläs. Jag bodde i Kiruna och hon skulle också beta nära mitt hem mitt i Kirunas "gamla stan". Men hon hade oturen att skada sig första sommaren och behövde rehabiliteras på torra sandmarker som en familj i Poikkijärvi hade tillgång till.** Så då fick min fux med bläs beta på exakt den äng som jag drömt om från mitt barndoms fönster i Jukkas och varje kväll red jag på sandåsarna och såg ut över sjön på mitt barndomshem i Jukkasjärvi.

Ibland blir drömmar sannare än man någonsin vågat drömma om!

Min egen Ökenstorm, Smilla

*Myrra användes vid beredning av döda kroppar och av romarna brändes myrra under begravningsceremonier och dess doft påminde därför om död. Den kostade under antiken mer än guld därför ingick den i oljan man smorde kungar med vid kröningen, Jesus fick den redan som nyfödd av de Vise från Östern.

Borta föl men hemma häst; här rider Linnea.

Vi varierar med att rida med grimma det är bra för mig att inse att handen ger takten och böjningen inte som "broms".

Min kära vän Ann-Helen var ensam på långfredagen och påskafton så vi hann prata och prata och prata. Den här gången var det mest bara bibeln och teologiska spörsmål*som avhandlades. Kloka Ann-Helen sa så mycket smart bland annat detta som passade så väl in på mina funderingar kring Judas och de skriftlärda Josef och Nikodemos roll i Jesus korsfästelse:

"När prästerna sa "Om han är Guds son låt honom stiga ner från korset!" Ser vi det bara som hån. Men de kanske menade det. Vi får väl anta att de också var troende precis som vi. De som trodde att Jesus var Messias kanske väntade sig att han skulle komma ner från korset och visa det. De som trodde att han var en bedragare eller galning menade att de gjorde rätt som avslöjade honom på detta sätt."

Nu måste vi också få lite påskmusik av pappa Bach. Det fick ju jagi fullt mått i Kiruna, live.

Sinfonia och kör från Påsk oratoriet, BMW 249. Här framförd av Emma Kirkby et al , Taverner Consort & Players under ledning av Andrew Parrott

*Vad glad jag blir att få användning för detta härliga ord!

Majan och Chateau, vänner inte konkurrenter

Nu ska jag bli lite kontroversiell, för jag vet att många tycker NH är helt okej. Jag tycker en del är bra, t.om. ganska mycket, men själva grundtanken är så fel som den kan bli. Den som är mest känd i NH - sammanhang är Monty Roberts och speciellt hans tankar om människan som ett rovdjur som ska dominera hästen tycker jag är vidrig. Jag tillhör den sorten som inte bestämmer mig direkt för rätt eller fel, eller förkastar allt för att en del verkar fel, men hans "join-up" övning där man jagar en häst runt en inhägnad och detta snack om dominans har jag aldrig gillat.

Dr. Marthe Kiley-Worthington från the Eco Research & Education Centre in Devon, UK, "the Grande dame of Animal Behaviour Research" skriver det jag tycker precis:

"It is awful that Monty Roberts refers to the behaviour of a predator. I have seen some shocking results of this. It is madness to frighten a frightened horse. This daft idea of "dominance" comes from the male competitive cultural society in which we all live. The fact of the matter is that the equine societies do not need to be based on dominance or competition, their food etc is either available for every one or no one, only at sexual times there is need for competition between males, and even that rarely occurs in the wild, as the mares rather like their own stallion and are not prepared to put up with intruders. Dear old Monty does not seem to understand learning theory if he rejects totally feeding as a reward. There needs to be some positive reinforcer to make the horse learn. If Roberts only works with negative reinforcement - that means stopping to chase the horse
around as a reward, this does not work as well as behaviourists know already for quite some time."

(Det är avskyvärt att Monty Roberts hänvisar till ett rovdjurs beteende. Jag har sett några chockerande följder av detta. Det är galenskap att skrämma en skrämd häst. Denna korkade idé om "dominans" kommer från det manliga konkurrenssamhället i vilket vi alla lever. Faktum är att hästsamhället inte är byggt på dominans eller konkurrens, deras mat m.m. är antingen tillgängligt för alla eller ingen, bara vid parningstider finns det något slags behov av konkurrens mellan hannar, och även det händer mycket sällan i det vilda eftersom ston föredrar sin egen hingst och inte är beredda att stå ut med inkräktare. Käre gamle Monty verkar inte förstå inlärningsteori om han helt förkastar mat som en belöning. Det måste finnas någon positiv förstärkning för att hästen ska lära sig saker. Om Roberts bara arbetar med negativ förstärkning, vilket det innebär att sluta jaga runt hästen som belöning, fungerar det inte alls lika bra,  så som beteendeforskare vet sedan länge.)

Majan och Inga, vänner inte konkurrenter

Jag vill tillägga: Vill du jobba för en lön eller för att slippa få pisk? Lär du dig bäst av att få beröm när du gjort rätt eller när du jagats runt på en begränsad yta av din lärares piska tills du svarar rätt på vad roten ur 4 är? Lägg märke till att hästen inte har en aning om vad som förväntas av den i sin round pen, det är faktiskt lika galet som att försöka gissa sig till att läraren vill veta vad roten ur fyra är medan man springer för livet. Det är inte konstigt alls att en del hästar helt ger upp och släcker ned sin hela person efter sådana erfarenheter av människor.

Majan, Pila och Chateau-vänner inte konkurrenter

Nu har fem röda rosor också kommit fram på altaret.

Musiken stod i centrum denna långfredag, det är ovanligt, annars har vi varit så gammeldags i Jukkasjärvi församling att vi bara haft försångare och a capella-sång denna kyrkoårets sorge- och segerdag. Många barockpsalmer (som naturligtvis gillas av mig) med långa vackra preludier framförda av organist Robert Pauker.

Elis fotade och han glömde förstås inte St Göran och draken, en symbol för seger över ondskan som passar en gosse med Barda som favoritlek.

Sedan gick vi(Hanna, Elis och jag) hem, grundligt välsignade och stillsamt glada. Det var som om alla som fanns kvar i Kiruna varit i kyrkan, som var välbesökt. Staden  låg fullkomligt öde och tyst i solskenet.

Rogier van den Weyden Maria från Magdala 1452. Här syns hur rik hon var, men den medeltida missuppfattningen med nardusbalsamflaskan syns också i den vackra bilden.

Lektion för Inga Gustavsson

Kraftskapande ridkonst är också en filosofi där man tänker på hästen som sin vän och inte som sin slav eller fiende. Det låter självklart, men om man rannsakar mångas sätt att rida och lära ut ridning är det just så man i praktiken behandlar hästen. Hur ofta hör man inte att det är hästen som är tjurig eller "testar" när det egentligen bara är så att hästen inte har förstått eller klarar av vad som krävs av den? "Spänning och motstånd beror inte på att hästen inte vill, det beror på att han inte kan eller att han inte förstår." *

Kraftskapande ridkonst syftar tlll att kommunicera med hästens nervcentrum och hjärna i stället för att dominera hästen med allehande knep och våldsmetoder. Man rider inte tills hästen säger stopp utan slutar när hästen fortfarande längtar efter mer. Variation och belöning är en grundbult för att nå det målet. "Undvik monotont arbete!"*

Inom kraftskapande ridkonst är man inte skräckslagen för att belöna hästen med godis, den effektivaste belöningsmetoden. Eftergiften och rösten är också metoder som funkar bra för belönng eftersom de kan komma direkt. Man kan också använda klicker för att ge belöningen precis när hästen gör det man bett den om. I alla händelser är belöning, inte bestraffning, den pedagogiska grunden."Ibland tycker jag du måste prova  för att veta säkert vad som är för mycket. Då vet du också vad din häst inte klarar.[…] och glöm inte heller att det som var svårt igår kanske är lätt idag, därför att ni båda har lärt er hur ni ska göra." *

I Kraftskapande ridkonst vill man ha ett utbyte med hästen: "Låt hästen bli din lärare, tillåt honom att visa dig allt han har  förmåga till och ge också hästen något tillbaka. Ni är två som ska ha utbyte av samvaron."*




*skriver Ewa-Kristina i sin bok Kvinnor i Kalix och deras hästar.

Bilder från clinic med Ewa-Kristina Pettersson

Kraftskapande ridkonst är till för att din häst ska orka med det du vill göra med den; långa skogsturer, hoppning, trav, körning eller dressyr spelar ingen roll