Magnificat III
Maria besöker Elisabeth som redan har varit gravid i fem månader med Johannes Döparen, Jesu kusin. En typisk romantisk 1800-talsbild. Den har kanske fungerat som söndagsskole -plansch den här bilden. Trots dess mycket timida ryggporträtt av Maria, det är ju snarare Elisabeth som tar plats än Maria, är den en av de minst mesiga av alla Magnificatbilder jag sett.
Av någon anledning har konsthistorien gjort sitt bästa för att detronisera Magnificat och Maria. Botticellis fjortonhundratals-Madonna i bleka pastell -färger och lyxig filigrankrona är definitivt representativ för Magnificatbilderna genom historien. Modernare Magnificatbilder är ofta enkla och kraftigt stiliserade som denna:
Inte mycket till revolutionerande budskap här, men i alla fall inte undergivet sänkt blick.Själva bebådelsen vinner på det återhållna, medan Magnificat-scenen blir helt förvrängd av mesiga blondiner som stirrar ner i marken.Det är förstås helt begripligt att man inom konsthistorien inte vågat framställa Maria så som hon framstår i Bibeln, tänk så många beslutsamma, kreativa och självständiga kvinnor som haft Maria som förebild. Det gällde för kyrkans män att hålla den revolutionära tendensen i Magnificat stången, de hade mycket att förlora på en bokstavlig tolkning.
Som så ofta vrängde man till det och lät bilderna av mes-Maria överrösta hennes busiga lovsång. Men kraften finns ännu kvar i orden och hon fick ju rätt, lilla sturska Maria, alla släkten prisar henne salig.
Man kan säga att hon inte riktigt gjort sig på bild.- ännu En utmaning till konstnärliga bloggläsare, vilket jag vet att det finns,-skildra Maria på ett sätt som gör hennes lovsång rättvisa!
Fastetipset idag är dagens musikval; Arvo Pärts Magnificat. Musik som är så tidlös att man kan tro att han var samtida med Palestrina, men han lever ännu denne rysk-ortodoxe estniske tonsättare. Han har hittat balansen, tycker jag, mellan kraften och kontemplationen i Magnificat, Ingen mes-Maria här inte-men musiken ger ändå en starkt rogivande och energiviande effekt. Arvo Pärts musik är avskalad från allt prål oc hdenna enkelhet gör den både jordnära och himmelsk. Resultatet blir musik som är född och inte skapad.Stockholm Early Music Festival
Måste bara göra reklam för Stockholm Early Music Festival 2-6 juni. Men redan nästa helg gå en gratis helkväll med tidig musik av stapeln i Tyska kyrkan mellan 19.30 till 23.30. Där kan man skaffa sitt festivalpass om man har turen att befinna sig i Stockholm när festivalen går av stapeln.
Här kan ni lyssna på en konsert med härligt humoristiska och musikantiska gruppen Red Priest från festivalen 2009, också denna konsert gick av stapeln i Tyska kyrkan men repriserades just i kväll i P2 live . Här nedan får ni höra deras roliga version av Vivaldis Våren; jo för visst är den röde prästen maestro Vivaldi! De spelar dock inte bara Vivaldis verk utan all möjlig och omöjlig barockmusik. En Barock-Olgafavoritgrupp.
Magnificat II
han skingrar dem som har övermodiga planer.
Han störtar härskare från deras troner,
och han upphöjer de ringa.
Hungriga mättar han med sina gåvor,
och rika skickar han tomhänta bort.
Marias lovsång är inte något enstaka undantag i Bibeln. Egentligen är Bibeln proppfull med sådana här kampsånger. det är i själva verket mycket svårt att få just Bibeln till att stödja förtryck och makthunger, girghet och utsugning av fattiga. Hur någon kan förvånas över att Bibeln först talade till slavarna och kvinnorna och att väckelserörelserna bestod av arbetarklassens kvinnor och män, visar att de helt enkelt inte har någon som helst koll på kristendomens urkunder. Här får ni ytterligare ett exempel på denna subversiva retorik:
Bloggvännen Lars citerade (tror jag)delar av denna bibeltext i en kommentar:
Så här sjunger Psalmisten i Psaltaren 9:
Herren är en borg för den förtrampade,
en borg i tider av nöd.
De som känner dig, Herre, litar på dig,
De som känner dig, Herre, litar på dig,
ty du sviker inte dem som kommer till dig.
Lovsjung Herren som bor på Sion,
förkunna hans gärningar för folken!
Han som hämnas blodsdåd minns,
han har inte glömt de förtrycktas klagan.
[...]
Ty den fattige är ej för evigt glömd,
[...]
Ty den fattige är ej för evigt glömd,
de förtrycktas hopp inte borta för alltid.
I dag tänker jag speciellt på de kristna i Pakistan vars främste försvarare mot ständiga övergrepp från den muslimska majoritetsbefolkningen nyligen mördades.
I dag tänker jag speciellt på de kristna i Pakistan vars främste försvarare mot ständiga övergrepp från den muslimska majoritetsbefolkningen nyligen mördades.Magnificat
Då sade Maria:
"Min själ prisar Herrens storhet,
min ande jublar över Gud, min frälsare:
han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna.
han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna.
Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig:
stora ting låter den Mäktige ske med mig,
hans namn är heligt,
och hans förbarmande med dem som fruktar honom
varar från släkte till släkte.
Han gör mäktiga verk med sin arm,
han skingrar dem som har övermodiga planer.
Han störtar härskare från deras troner,
och han upphöjer de ringa.
Hungriga mättar han med sina gåvor,
och rika skickar han tomhänta bort.
Han tar sig an sin tjänare Israel
och håller sitt löfte till våra fäder:
att förbarma sig över Abraham
och hans barn, till evig tid."
Bilden överst på sidan är en 1400-talsmästare bild av denna händelse. Inte mycket liknar vad som står i texten. Maria avbildas som en furstinna trots att Maria prisar sig salig för att Gud ser till de fattiga och inte till de som är stora i världen. Maria låter tuff och inte alls ömjuk och här står hon med milt sänkt blick, allmänt välanpassad till ett stillsamt och undergivet kvinnoideal. Snyggt målad, men usch så olikt den tuffa tonåringen som sjunger: Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig!
Här är Maria lite tuffare, lyfter åtminstone blicken och händerna, helt okej tycker Barock-Olga, men den lyxiga klädedräkten och trots allt lite timida framtoning skvallrar inte om en tjej som sjunger:
Bilden överst på sidan är en 1400-talsmästare bild av denna händelse. Inte mycket liknar vad som står i texten. Maria avbildas som en furstinna trots att Maria prisar sig salig för att Gud ser till de fattiga och inte till de som är stora i världen. Maria låter tuff och inte alls ömjuk och här står hon med milt sänkt blick, allmänt välanpassad till ett stillsamt och undergivet kvinnoideal. Snyggt målad, men usch så olikt den tuffa tonåringen som sjunger: Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig!
Här är Maria lite tuffare, lyfter åtminstone blicken och händerna, helt okej tycker Barock-Olga, men den lyxiga klädedräkten och trots allt lite timida framtoning skvallrar inte om en tjej som sjunger:Han störtar härskare från deras troner,
och han upphöjer de ringa.
Hungriga mättar han med sina gåvor,
och rika skickar han tomhänta bort.
Men den här gillar jag. Målad av den österrikiska barockmålaren Franz Anton Maulbertsch 1724-1796. Det är absolut inte den mest hantverksskickliga bilden, men se hur tuff Maria ser ut. Hon står omgiven av alla dessa släkten som hon förutsåg skulle prisa henne salig. Hennes kusin Elisabeth ser jättegammal och ganska fattig ut, Maria är visserligen klädd som en dam från ett välbeställt borgarhem, men ingen lyx syns till. I bakgrunden syns ett kors, eller svärdet som ska genomborra hennes själ. Men just nu är Maria bara uppfylld av den Gud som;
gör mäktiga verk med sin arm,
Men den här gillar jag. Målad av den österrikiska barockmålaren Franz Anton Maulbertsch 1724-1796. Det är absolut inte den mest hantverksskickliga bilden, men se hur tuff Maria ser ut. Hon står omgiven av alla dessa släkten som hon förutsåg skulle prisa henne salig. Hennes kusin Elisabeth ser jättegammal och ganska fattig ut, Maria är visserligen klädd som en dam från ett välbeställt borgarhem, men ingen lyx syns till. I bakgrunden syns ett kors, eller svärdet som ska genomborra hennes själ. Men just nu är Maria bara uppfylld av den Gud som;
gör mäktiga verk med sin arm,
han skingrar dem som har övermodiga planer.
Han störtar härskare från deras troner,
och han upphöjer de ringa.
Hungriga mättar han med sina gåvor,
och rika skickar han tomhänta bort.
Han tar sig an sin tjänare Israel
och håller sitt löfte till våra fäder:
att förbarma sig över Abraham
och hans barn, till evig tid."Så här hade nog tuffa Maria sjungit Magnificat om hon hade haft denna eminenta rockorkester till sitt förfogande.
Kusin Josefin
Födelsedagsfanfaren blir ett stycke av Johan Helmich Romans Drottningholmsmusik:
Citron igen
Jag skrev för en tid sedan om citrontricket för att minnas. Idag skrev jag en tenta som jag pluggat med det tricket och jag tog fram mitt citronskal vid tentan. Det hjälpte, som det brukar göra. Innan tentan fick jag också tid att sitta i lugn och ro med en andaktsbok av Yöva Eggehorn på biblioteket. Det har jag aldrig gjort förut, men detta ska hädanefter bli min musik, koncentrationen blev lugn, total och fokuserad utan störande nervositet. Jag har nog aldrig mått så bra av att skriva en tenta.
Så här kändes det att skriva fransk språkhistorietenta idag:
Jungfru Marie Bebådelsedag
Marie Bebådelsedag var en viktig märkesdag i det svenska naturasamhället. I södra Sverige väntade barn på tranan den natten, hon skulle komma med brev till barnen och vår till landet. Fast egentigen var det barnen själva som målade och ritade breven som de sedan så hemligt som möjligt slängde in hos sina vänner. En trevlig sed som borde spridas tycker jag. Som ni vet gillar jag riktiga brev.
Fastan är ju en tid att leva lite långsammare, lent kommer från lentus som betyder just långsam på latin. Tipset är att läsa böcker precis som Maria. Vad läser ni, mina läsare just nu? Låt oss dela boktips med varandra!Själv omläser jag den kära Bodil Malmstens "Nefertiti i Berlin", en omistlig skatt i min bokhylla om att bearbeta förlusten av ett barn; Nefertiti som sörjer lilla döda dottern Maketaton och skrivaren själv som sörjer att dottern nu blivit vuxen och flyttat hemifrån. « Vem är man när ungen är stor/undertecknat en mor».
Mer glad dansant barockmusik från Barock-Olgas nya favoriter:
Earth Hour
I morgon börjar sommartid dessutom...brukar behöva påminnas om också.
Andra lördagen i fastan- barocksagor
Perrault skrev under barocken sin Gåsmors sagor en del av de sagorna finns också i brödernas Grimms sagosamlingar från romantiken. I morse ville minstingen mysa i sängen på morgonen och läsa sagor. Han har nyss fått en bokkasset med olika Grimm-sagor; den vi läste först var «Rumpelstiltskin». Sonen berättade att den var en riktig hemsk historia med en mamma som gör något riktigt hemskt. Hon lovar att ge bort sitt barn! «Du skulle aldrig göra något sånt!»
Nej, det är klart älskade ungen min, så är det; varken Rumpelstiltskin eller vargen får ta dig ifrån mig! Två sagor i boxen handlade om barn som lovades eller lämnades bort och det avspeglar förstås den tradition man hade av att lämna bort barn til fattiga ammor som jag berättat om under veckan.
Det är nog ingen slump att båda barnen i sagorna var flickor. Flickor kunde lämnas bort för att inte hämtas hem i högre grad än pojkar. Det sägs att under barocken drog kärror genom Paris och samlade upp spädbarn som kördes ut på landet till ammor som kunde ta emot upp till fem spädbarn från rika föräldrar i Paris. Det sägs att det är därfifrån uttrycket «tappad bakom en vagn» kommer, för man var kanske inte alltid så noga med att se till att alla barnen följde med hela vägen.
De rika mammorna födde barn med mindre än ett års mellanrum, de kunde få 15-20 barn, medan fattiga fick betydligt färre barn. Att noblessens kvinnor födde barn var ju inte konstigt det var ju deras enda riktiga uppgift i livet, att skaffa arvtagare till sin make. I så fall var ju förstås flickor mindre värda en pojkar. Flickorna kunde lämnas kvar på landet och var säkert välkomna som gratis arbetskraft.
Lilla Rapunsel har säkert funnits, flickan som lämnas bort och aldrig hämtas tillbaka och sedan muras in i ett torn av den gamla häxan som tagit hand om henne när hon växte upp. Detta måste ha varit trösterika sagor, trots sina grymma detaljer, för alla de barn som aldrig kom till sina biologiska föräldrar igen eller som hade så vidriga föräldrar att de drömde om att de egentligen vara barn till kungaföräldrar som gråter och saknar dem varje dag och bara genom hot lämnat bort sitt älskade lilla barn.
I Sverige fanns mer praktiska tröstesagor. Här kunde man drömma om att bli lyckligen adopterad av tre snälla tanter som råkar känna en lagom sträng skollärare så man får gå i skolan. Jo, för nog fanns dessa bortglömda barn i Sverige också. Sverige var ett fattigare land och barnen var nog oftare verkligt föräldralösa, men nog fick de slita ont som fosterbarn på arbetsintensiva gårdar och torp de också. Det fanns inte bara en Tvätt-Kristin i landet. Det var nog tyvärr tanterna som var mer ovanliga.
Min käre make stöder SOS barnbyar som arbetar för att barn ska hitta antingen sina färgglada tanter eller åtminstone få en fin barnby där de kan bo och undervisas av farbror blå under trygga hemförhållanden. De har bland annat roliga presentidéer till den som har allt, kolla in här.
Fick en länk av bloggvännen Lars som ledde till Jordi Savalls orkester. Härligt dansant barockmusik av det folkliga slaget på barocktidens instrument. Kolla in trummisen! Nu ska jag och mina ungar dansa!
Nej, det är klart älskade ungen min, så är det; varken Rumpelstiltskin eller vargen får ta dig ifrån mig! Två sagor i boxen handlade om barn som lovades eller lämnades bort och det avspeglar förstås den tradition man hade av att lämna bort barn til fattiga ammor som jag berättat om under veckan.
Det är nog ingen slump att båda barnen i sagorna var flickor. Flickor kunde lämnas bort för att inte hämtas hem i högre grad än pojkar. Det sägs att under barocken drog kärror genom Paris och samlade upp spädbarn som kördes ut på landet till ammor som kunde ta emot upp till fem spädbarn från rika föräldrar i Paris. Det sägs att det är därfifrån uttrycket «tappad bakom en vagn» kommer, för man var kanske inte alltid så noga med att se till att alla barnen följde med hela vägen.
De rika mammorna födde barn med mindre än ett års mellanrum, de kunde få 15-20 barn, medan fattiga fick betydligt färre barn. Att noblessens kvinnor födde barn var ju inte konstigt det var ju deras enda riktiga uppgift i livet, att skaffa arvtagare till sin make. I så fall var ju förstås flickor mindre värda en pojkar. Flickorna kunde lämnas kvar på landet och var säkert välkomna som gratis arbetskraft.
Lilla Rapunsel har säkert funnits, flickan som lämnas bort och aldrig hämtas tillbaka och sedan muras in i ett torn av den gamla häxan som tagit hand om henne när hon växte upp. Detta måste ha varit trösterika sagor, trots sina grymma detaljer, för alla de barn som aldrig kom till sina biologiska föräldrar igen eller som hade så vidriga föräldrar att de drömde om att de egentligen vara barn till kungaföräldrar som gråter och saknar dem varje dag och bara genom hot lämnat bort sitt älskade lilla barn.
I Sverige fanns mer praktiska tröstesagor. Här kunde man drömma om att bli lyckligen adopterad av tre snälla tanter som råkar känna en lagom sträng skollärare så man får gå i skolan. Jo, för nog fanns dessa bortglömda barn i Sverige också. Sverige var ett fattigare land och barnen var nog oftare verkligt föräldralösa, men nog fick de slita ont som fosterbarn på arbetsintensiva gårdar och torp de också. Det fanns inte bara en Tvätt-Kristin i landet. Det var nog tyvärr tanterna som var mer ovanliga.
Min käre make stöder SOS barnbyar som arbetar för att barn ska hitta antingen sina färgglada tanter eller åtminstone få en fin barnby där de kan bo och undervisas av farbror blå under trygga hemförhållanden. De har bland annat roliga presentidéer till den som har allt, kolla in här.Fick en länk av bloggvännen Lars som ledde till Jordi Savalls orkester. Härligt dansant barockmusik av det folkliga slaget på barocktidens instrument. Kolla in trummisen! Nu ska jag och mina ungar dansa!
Marias tro och läslust
Marie Bebådelsedag är en av kyrkoårets älskvärdaste festdagar. Just i år sammanfaller den med fasteveckan med den kämpande tron som tema.Den uppmärksamme följaren på denna blogg ser hur det bäddats för Maria denna vecka.Hon är en kvinna som blivit som en förebild för mödraskap genom alla tider. Den högmedeltida Madonnan är en sträng medelålders kvinna med en minivuxen och mycket sträng son i famnen.
Senmedeltiden var intresserad av att skildra Jesus som den lidande människosonen och det märks i bilden av hans mamma. Hon blir genast mycket yngre och mindre sträng. Flickan i den mariablå slöjan här intill ser ju verkligen ut som en ung kvinna. Hon står typiskt nog och läser. det gör ofta Maria vid bebådelsen enligt konstnärer från medeltiden.Realismen understryks av att Maria är ensam i bild, ingen ängel syns, bebådelsen är en inre upplevelse för Maria. Under henne en målning där ängeln syns tydligt i Leonardos da Vincis bild av bebådelsen.Även där sitter Maria och läser när Gabriel kommer med sitt förunderliga budskap.
Här en 1400-talsmålning där en färgstark Maria uppsöks av en Gabriel i lila med färgglada vingar som har en liten pytte-Jesus i följe. Han kommer flygande med kors och allt mot Marias upplysta mage, se uppe till vänster mellan de runda små fönstren. Maria läser något som roar henne, för hon småler. Hela målningen talar om en ljus och livsbejakande humoristisk tro- helt underbar är den på alla sätt. Önskar jag kunde lägga ut den i helformat för alla detaljers skull.Fra Angelicos tavla är inte alls lika livlig. Här syns Maria på sin terrass, naturligtvis läste hon just när Gabriel kom på besök, hon är just i färd med att tappa sin bok. Maria är blonderad, en senmedeltida, renässansmodenyck, man blekte sitt mörka hår med urin av småbarn. Överhuvudtaget liknar Maria sällan en judisk fattig flicka. Genom alla tider har Maria fått sitt utseende av den omgivande kulturen och det rådande idealet för en kvinna. Skönt att kvinnoideal är föränderliga-det betyder att rent teoretiskt kan även Barock-Olga bli ett ideal någon gång-även om mina elever skrattade gott åt tanken. Det känns också trevligt att idealet var en läsande kvinna för Maria läser och läser och läser, på så många bebådelsebilder att en läsande kvinna måste ha varit något man uppskattade mycket. Trevligt för en läslus att se.
Här möts två olika andliga traditioner. Östkyrkans ikonmåleri som vill avbilda det oavbildliga med hjälp av strikte regler och bön.Till vänster västkyrkans mer realistiska men ändå så stiliserade konstideal under tidig barock.
Här har barocken med sin symbolik hämtad från den klassiska antiken blommat ut för fullt. Maria studerar skrifter som vanligt och ett gäng småänglar, egentligen små Erosar, Putti, följer Gabriel, ingen liten Jesus vad jag kan se annat än som en lilja i Gabriels hand, och den Heliga Ande, hon är med i form av en duva.
När sedan Jesus var född och vuxen och började predika och fått lärjungar, kom Maria med hans småsyskon och ville ta hem honom, skämdes hon? Betedde han sig på ett sätt som gjorde att släkten bad henne ingripa? «Medan han ännu talade till folket kom hans mor och hans bröder. De stod utanför och ville tala med honom, och någon sade till honom: "Din mor och dina bröder står där ute och vill tala med dig." Han svarade honom: "Vem är min mor, och vilka är mina bröder?" Och han visade med handen på sina lärjungar och sade: "Det här är min mor och mina bröder. Den som gör min himmelske faders vilja är min bror och syster och mor." »
Vid första åsyn ser det ut som om Jesus tar avstånd från sin mamma, men läser man en gång till står det faktiskt att den som gör som Maria kan bli som hon, släkt med Jesus. För hon tackar ja till ängelns budskap: Maria sade: "Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt." Och ängeln lämnade henne. När hon möter sin släkting Elisabeth som är i sjätte månaden säger Elisabeth: "Salig hon som trodde, ty det som Herren har låtit säga henne skall gå i uppfyllelse."
Maria gör det Gud ville, trots allt vad det kunde innebära av förföljelse och till och med stening för otrohet. Läsron skulle definitivt ta slut, men hon gör det ändå, tar emot bebisen. En tonårings övermodiga tro? kanske det, men vi behöver alla dessa ögonblick av övermod utan att tänka efter för mycket på alla tänkbara konsekvenser. Tids nog blir vi försiktiga medelålders föräldrar som vill ta hem storsonen som beter sig lite utanför mallarna.
Men även medelålders mammor kan behöva lite av Marias tro och emellanåt våga ta sig an utmaningar och äventyr vars konsekvenser vi inte helt kan överblicka.
Musik i massor finns att välja på om Bebådelsedagens tema. Här får vi höra J.S Bachs queer-version av Marias lovsång, för basröst! Lyssna på Ad Lib så får ni höra mer av all underbar Maria-musik finns.
Barndomen föds
Catharina Hoft med sin amma målad av Frans Hals, nederländsk barockmålareFrançois I som införde franska som officiellt språk i Frankrike var pappa till Henri IV, le bon roi. Denna vänlige och tolerante person skrev ändå nogranna instruktioner om hur hans barn skulle piskas noggrannt eftersom det varit så bra för honom under hans uppväxt. Uppfostringsmodet var sådant och man såg med medlidande på de stackars fattiga barnen som inte hade samma uppmärksamma föräldrar som lät dem vara opiskade och därmed allmänt ouppfostrade.
Henri IV höll alltså fast vid medeltida uppfostringsideal där inte bara spädbarn utan alla underställda kunde få smaka på piskan för alla möjliga förseelser även i förebyggande syfte. Under de följande århundradet började man fundera kring detta, t ex seden att lämna bort barn till fattiga ammor, där barnen för övrigt ofta dog av vanvård och undernäring. Myten om att man kan ligga ihjäl sina spädbarn om man är nykter och frisk som förälder och sover med barnen härrör från denna tid. Präster som fick många ammors bikt visste att de dödade de små barnen i sin vård, eller vanvårdade dem. Så ville man förhindra små kvävda spädbarn med ursäkten att ammorna legat ihjäl barnet, genom att förbjuda folk att ha spädbarn sovande i sängen.
Det var det första tecknet på att man började reflektera över vad som egentligen hände med de små under livets första år-och drog en slutsats av det. Nu var det kanske inte den mest barnvänliga slutsatsen. Men det ledde vidare till att man började fundera över varför alla som hade den ringaste möjlighet till det skulle lämna bort sina späda barn till fattiga ammor. Tankar om att mammorna själva skulle amma sina barn boch att papporna skulle hjälpa till genom att engagera sig i barnens läxläsningörjade framföras. 200 år efter Henri IV när den franska barocken lider mot sitt abrupta slut– revolutionen– kommer Jean–Jacques Rousseaus «Emile» med råd om barnuppfostran som han visserligen inte följde själv, men som definitivt införde begreppet barndom i det europeiska medvetandet.
Ett vittnesbörd om denna nya syn på barn och om vem som skulle ta hand om barnen finns i den spridda barnvisan «Blinka lilla stjärna där» som även på svenska har en viss undersökande attityd till världen, men i originalet blir det tydligare att barnen till medelklassföräldrar kunde fostras i hemmet:
Ah! vous dirai-je, maman, Åh, ska jag säga dig mamma
ce qui cause mon tourment? vad det är som plågar mig?
Papa veut que je raisonne, Pappa vill att jag ska tänka/resonera (förnuftigt)
comme une grande personne; som en vuxen person;
Moi, je dis que les bonbons Jag, jag säger att godis/karameller
valent mieux que la raison. är mer värt än förnuftet.
Men bruket med ammor fortsatte länge än. I början av 1900-talet var det mestadels som fosterföräldrar till ensamstående mammors barn, mammor som jobbade med yrken där barn inte kunde vara med inom industrin och andra som inte kunde ta hand om barnen själva. Överklasseden hade flyttat ner genom samhällsklasserna och nu är den tack och lov utdöd. Tyvärr envisas människor fortfarande med att försöka få späda barn att sova ensamma från sin första dag utanför mammas varma gungande, sjungande livmoder. När ska dylik vidskepelse försvinna?
Ett gott recept på linssoppa: 2 dl röda linser sköljes medan en hackad lök fräses i lite olja. Tillsätt I burk konserverade tomater, , de sköljda linserna, ca 7 dl vatten och en grönsaksbuljongtärning eller motsvarande pulver/fond. Lägg i en eller två finhackade (inte pressade) vitlöksklyftor. Låt puttra i 15 minuter. Mot slutet av koktiden krydda med mynta, svartpeppar och eventuellt lite örtsalt eller ketchup. God att värma om något blir över.Lars kommentar till gårdagens post kom mig att tänka på senmedeltida musik, här fransk sådan om frälsarens milda moder:
Barndomen undersöks med hjälp av empiri
Francois I i Frankrike införde utbildning på hög nivå på franska i hela landet och fler och fler vetenskapsmän började skriva på andra språk än latin, även om avhandlingsspråket förtfarande var latin och det lingua franca man använde över gränserna mellan vetenskapsmännens språkområden var latin. Detta fokus på utbildning och vetenskap gjord att man började tänka empiriskt. det låter konstigt för oss som är vana att låta oss ledas av erfarenheten, men det är inte självklart att reflektera över saker som man saknar språk för. En sådan sak som man inte funderat på var hur man ska uppfostra människobarn. Ingen läste bibeln på egen hand och de subversiva texter där Jesus lyfter fram barnen som föredömen användes inte alls lika flitgt i medeltida katedraler som i 1900-talets söndagsskolor.
Medeltidsbarn ser på målningar ut som små vuxna, och tänk på alla konstverk med mamma Maria och Jesusbarnet, där den nyfödde Jesus ser ut som en sträng vuxen man i litet format. Barn under medeltiden levde också på helt vuxna villkor. De fick arbeta hårt från tidig ålder och små överklassbarn piskades redan i vaggan av därtill anställd personal, över- och medelklassmammor ammade inte sina egna barn, det överlät man till ammor. Det ser man många spår av i litteraturen, en av de mest berömda är väl Julias amma i berättelsen om Romeo och Julia. Amman fick ju närheten till barnet som naturöigtvis ledde till att barnet hade amman i föräldrarnas ställe livet igenom.
Men under tidig barock ser vi något hända med synen på barnet. Man börjar tänka vetenskapligt också där, dvs använda empiri, sin erfarenhet och reflektera utifrån den. Ett exempel kan vi ta från Frankrike som under denna dynamiska period var ledande på många områden i Europeiskt intellektuellt liv. Barn på barockmålningar ser visserligen sällan glada ut, men de har ett barns proportioner och knubbiga kinder vilket tyder på att man börjat se på barnet som något annat än en blivande vuxen, det vi inte har ord för kan vi inte se. Orden började formas och nu började man se hur ett barn verkligen ser ut.
Dr. Mukwege på Panzisjukhuset i Kongo DRC hjälper mammor och barn som skadats svårt av grym sexuell tortyr. Jag stöder Läkarmissionens arbete, de stöder i sin tur bland annat Panzi-sjukhuset. Vi sjunger Kyrie eleison Herre förbarma dig med barn från Kongo:
Noruz
Muralmålning från Safavid-perioden, som sammanfaller nästan helt med barocken i Europa 1501-1722. Den visar Noruz-firande i Iran.
Noruz firas av perser, kurder, judar och många andra från Mellanöstern kring vårdagjämningen. Noruz är persiska för ny dag och man firar nyår med denna fest. Vårdagjämningen var igår, men jag och pojkarna hade fullt upp så det fick bli ett litet firande idag i stället. Vi firade med popcorn(allergivänligt godis, popcornmaskinen är vårt hems mest använda onöda) och orientalisk dans. I stället för eldar utomhus tände vi ljuslyktor inomhus och dansade kring till musik från Mellanöstern men bara mamma vågade skutta över ljusen, det var lite för läskigt för övriga festdeltagare.
Noruz betyder ny dag och det är ett nytt år som firas. I hoppandet över eldar sätter man en gräns och gör sig fri från förra årets sjukdomar och sorger och tar emot det nya med glad förväntan. En trevlig sed som vi lärde oss av vännen Kahve och här i skogen är det mysigt att göra ett litet festligt avbrott för att tacka för det gångna årets goda och be för den nya växtsäsongen och det ljusa halvåret.
Vårt noruz är ytterst stillsamt och vi har inte sju saker på s på bordet, det enda var sib=äpple. Vi nöjer oss med de akvariefiskar vi redan har och har inte införskaffat guldfiskskål och guldfisk dagen till ära. Jag tänker speciellt på mina iranska vänner idag, Kahve, Jafar, Marmar och Abdi-jag är så glad att ni finns och även om det var en ond sak som skedde när den iranska revolutionen kom, har den ändå fört det goda med sig att ni kom hit till Sverige. Det är jag tacksam för.
Be för Herr Soto som tillhör en församling som står nära min vän Ceri. Herr Soto är i chefsposition på kärnkraftverket i Fukushima. Han ber om förbön för sitt arbete och sitt land.
Den här musiken dansade vi inte till i kväll, vi dansade till musik från Ad libs Noruz-program. Men jag blev sugen på denna danslåt med Ofra Haza, jeminitisk jude, död alltför tidig, 40 år gammal, men hon hann med en strålande karriär innan dess. Vacker var hon också:
Noruz betyder ny dag och det är ett nytt år som firas. I hoppandet över eldar sätter man en gräns och gör sig fri från förra årets sjukdomar och sorger och tar emot det nya med glad förväntan. En trevlig sed som vi lärde oss av vännen Kahve och här i skogen är det mysigt att göra ett litet festligt avbrott för att tacka för det gångna årets goda och be för den nya växtsäsongen och det ljusa halvåret.
Vårt noruz är ytterst stillsamt och vi har inte sju saker på s på bordet, det enda var sib=äpple. Vi nöjer oss med de akvariefiskar vi redan har och har inte införskaffat guldfiskskål och guldfisk dagen till ära. Jag tänker speciellt på mina iranska vänner idag, Kahve, Jafar, Marmar och Abdi-jag är så glad att ni finns och även om det var en ond sak som skedde när den iranska revolutionen kom, har den ändå fört det goda med sig att ni kom hit till Sverige. Det är jag tacksam för.
Be för Herr Soto som tillhör en församling som står nära min vän Ceri. Herr Soto är i chefsposition på kärnkraftverket i Fukushima. Han ber om förbön för sitt arbete och sitt land.Den här musiken dansade vi inte till i kväll, vi dansade till musik från Ad libs Noruz-program. Men jag blev sugen på denna danslåt med Ofra Haza, jeminitisk jude, död alltför tidig, 40 år gammal, men hon hann med en strålande karriär innan dess. Vacker var hon också:
Vetenskapligt tänkande- Kristinas kämpande tro
Pierre Louis Dumesnil målade denna akademiska miljö där Kristna diskuterar omgiven av filosofer som exmpelvis hennes husfilosof fransmannen Descartes
Under renässansen och den epok som denna blogg speciellt fascineras av, barocken, började människor i Europa tänka "vetenskapligt". Man började också skriva på sitt eget språk, innan denna tid var det vanliga att man skrev på latin, om man kunde skriva över huvud taget. Men som vi vet ändrade reformationen, kyrkans renässans , på detta. Dels skrivandet på nationalspråken, dels att fler och fler kunde läsa och skriva.Även innan reformationen kunde fattiga barn lära sig att läsa, men då skulle de ha turen att komma till ett kloster och det gällde ju bara utvalda föräldralösa. Sådana som lämnades på klostertrappan av sina förtvivlade mödrar och fick uppfostras i denna miljö av lärdom. Men barn till fattiga föräldrar som inte kunde läsa fick i allmänhet aldrig chansen till bildning.
Med renässansen och reformationen kom en förändring in i utbildningsväsendet. William Shakespeares pappa var analfabet, bara hans mamma hade lärt sig läsa. Men det var självklart för William och hans medelklasskompisar i Stratford att de skulle gå till stadens skola, som fortfarande är i drift! Detta berodde också på att alla kungar som ville slå sig fria från katolska kyrkans dominans måste utbilda ämbetsmän i sekulära miljöer så de fick tillgång till den arbetskraft som behövs när man ska styra ett land,
Fler och fler började skriva, tänka och reflektera. Det kom på modet att studera, undersöka och empiriskt bevisa saker. Man läste Bibeln på egen hand och hittade där saker som man aldrig hört om i kyrkan, nya världsdelar "upptäcktes" från europeiskt perspektiv och i mötet med alla nya kulturer började man också se på sitt eget liv med något av kritisk distans. Till exempel kunde man fundera över exakt vr i Bibeln det stod att man skulle piska djävulen ur spädbarn, rent bokstavligt. Man kunde också fundera på vad det är attvara människa även om man inte var grekisk filosof.
Drottning Kristina funderade mycket och diskuterade med bland annat den franske filosofen Descartes. Mest kämpade hon med sin tro och sin kallelse. Hade Gud valt henne till drottning av det protestantiska Sverige elelr skulle hon följa sitt hjärtas längtan till Rom och den katolska kyrkan? Till slut kom hon fram till att hon inte ville underordna sig sin döde pappas, Sveriges och släktens förväntningar-hon abdikerade som drottning och blev katolik. Hon dog i Rom, får man förmoda lycklig, för inget antyder att hon ångrade sitt val.
I Rom kunde hon höra musik av Palestrina, jag förstår att hon inte återvände till Sverige:
Bibeln som de prostituerades försvarare
målning av Dierc Bouts målad ca 1440-1450
Jag har skrivit förut om hur Bibeln är källan till myten om den godhjärtade horan. Det är väldigt intressant att se hur bibeln så konsekvent tar prostituerade kvinnor i försvar. Även kvinnor som av någon ospecificerad anledning ansågs syndiga, tar bibeln i försvar, ja, tar dem som exempel på hur vi alla ska leva och agera. I texterna om den kämpande tron som är denna veckas texter, kristendomen börjar ju veckan på söndagen och sedan får söndagens texter sätta veckans tema. Evangelietexten är den här:
Medan han var i Betania och låg till bords hemma hos Simon den spetälske kom en kvinna med en flaska dyrbar äkta nardusbalsam. Hon bröt upp flaskan och hällde ut alltsammans över hans huvud. Några blev förargade och sade till varandra: "Vilket slöseri med balsam. För den oljan hade man ju kunnat få mer än trehundra denarer att ge åt de fattiga." Och de grälade på henne. Men Jesus sade: "Låt henne vara! Varför gör ni henne ledsen? Hon har gjort en god gärning mot mig. De fattiga har ni alltid hos er, och dem kan ni göra gott mot när ni vill, men mig har ni inte alltid. Hon har gjort vad hon kunde. I förväg har hon sörjt för att min kropp blev smord till begravningen. Sannerligen, överallt i världen där evangeliet förkunnas skall man också berätta vad hon gjorde och komma ihåg henne."
Den här texten är hämtad ur Markusevangeliet hos andra evangelister får vi också reda på att Simon den spetälske var en skriftlärd och kvinnan var en "synderska". I traditionen har man pekat ut henne som prostituerad men hon kunde lika gärna vara yrkestjuv, stråtrövare eller en som rymt hemifrån och gift sig med en man som föräldrarna ogillade, ja vad som helst kriminellt eller opassande. Det står inget om att hon skulle vara prostituerad. Men låt oss köpa denna tolkning-nog är det intressant hur Jesus tar henne i försvar; hennes syndiga livsstil, hennes slösaktiga beteende och därutöver ganska överspända handlande där hon gate-crashar in på festen hos Simon och häler dyr parfym över honom, en som ansågs extra lämpad för kvinnor dessutom! Han ger i denna text ingen reprimand alls till henne, bara till dem som plötsligt bryr sig så mycket om de fattiga.
Jesus säger mycket med denna text till mig. Jag som absolut skulle ha sagt som lärjungarna som tyckte att man borde sålt flaskan och gett pengarna till fattiga. Jesus säger ju att det är okej med lyx, med skönhet och att bara njuta av något. Han säger inte att vi inte ska bry oss om det fattiga, men att vi kan göra både ock. Det ena ska inte utesluta det andra. Vi måste inte gråta och kvida jämt för att bära den sörjandes bördor. Vi ska också glädja oss med den som gläds. Världen är full av lidande , men också av glädje och den kristna människans frihet är att sörja med den som sörjer men att också kunna glädja sig med den som gläder sig.
Jesus säger til mig: « Kära Barock-Olga, vad gör det om en människa bygger orangerier på sin gård, kanske har hon också byggt skolor och barnhem, det har du inte tagit reda på. Barock-Olga, man kan få njuta av allt det vackra som skapats även om människor lider.» och nu när Jesus säger det så kan jag ta det, för han vet mycket om lidande och om att njuta av doften från nardus.
Här intill nardusblommor.
Här nedan ett klipp av annorlunda slag. Ingen musik men Rob Bell som talar om vad andlighet är enligt Bibeln. Passar in på veckans tema om den kämpande tron tycker jag.
Den kämpande tron
Joel Halldorf om dagens tema, den kämpande tron.
En film på italienska om Palestrinas liv och musik, full av underbar musik och tidigt barockmode. Bara att höra italienska är åtminstone för mig en underbar upplevelse och sedan all den underbara musik som Palestrina skrev. Dessutom var hans liv spännande fyllt av lycklig och olycklig kärlek, tragedier och triumfer och intriger i det påvliga Rom. Allt filmat i Abruzzo som totalförändrades av jordbävningen i april 2009. Se detta oerhört vackra landskap och den gamla staden som inte längre ser ut så.
Här ser vi ett exempel på hur Rädda barnen använde sina insamlade medel vid denna katastrof, som som vanligt drabbar de fattigaste svårast. Fortsätter också be för Japan, tillsammans med många andra. Här en lista på organisationer på plats i Japan som vi kan stödja.Svenska kyrkans bön för Japan ger ord när man blir stum i förtvivlan:
GUD Det som hänt och händer i Japan väcker många tankar och känslor i oss. Livet kan förändras totalt på så kort tid. Det vi räknar som stabilt och tryggt är inte alltid det. GUD. Vi ber för de människor som drabbats i Japan, de som skadats, de som sörjer, de som sörjer någon, de som saknar någon, sitt hem, sin gemenskap, de oroliga och rädda. GUD. Du som har lovat att inte överge oss ens i den mörkaste dal, hör vår bön. Amen.
Barockkyrka i Sveriges östra riksdel
Sodankylä är Finlands sydligaste sameby, konstigt nog eftersom Sodankylä ligger väldigt långt norrut om man jämför med hur långt söderut det finns samebyar i Sverige. Fram till riksdelningen, som man såg det på svenska sidan i alla fall, 1809, rådde förstås samma regler för rennäring i Sverige och Finland, det var ju ett och samma rike. Rennäring bedrevs bara utan större inblandning från statsmakterna om vem som fick ha renar eller inte och var de bodde var egalt så länge man betalade skatt. När svensk rennäringspolitik blev öppet rasistisk var Finland ett storfurstendöme i Ryssland och berördes inte av denna förändring. Därför kan vem som vill ha renmärke i Finland och man ha rinte samma system med samebyar som ekonomiska föreningar där som här i Sverige. Det gör att det inte finns samebyar så långt söderut trots att man bedriver rennäring nästan överalllt i Finland.
Tråkigt nog för människorna på Nordkalotten var det många länders regenter som såg på dem på samma sätt, som Sverige. "Detta är en del av Ryssland/Danmark, betalar ni bara er skatt så får ni vara ifred." Nå, svenska kungen Gustav Vasa tyckte att man borde visa att detta var svensk mark och ingen annan kunde uppbära skatt från pälshandel, gäddfiske, tjärbränning eller renskötsel än den svenska kungen. Gustav Vasas alla söner lärde sig därför finska och man kunde ända fram till 1800-talets andra hälft använda både svenska och samiska i officiella sammanhang, domstolar och liknande i Sverige, för man ville inte släppa taget om Finland, och såg den ryska "ockupationen" som tillfällig. Sedlar från 1860-talet hade text också på finska till exempel.
Gustav Vasas son Karl IX var regent när svenska kronan kom på idén att visa att man gav något tillbaka för skattepengarna, till skillnad från den danska eller ryska staten. Under Karl IX lät man bygga lappmarkskyrkor i norr. En av dessa kyrkor kom att hamna i Sodankylä, som betyder krigsbyn, det var alltså en plats för militär värvning och exercis samtidigt som det var ett gammalt centrum för samebyar och bofasta i området kring Sodankylä.
Nu har Sodankylä gamla kyrka blivit en rastplats för turister som är på väg genom Finland mot Nordkap i Norge. Som guide för resenärer från Italien och fransktalande delar av Belgien reste jag hit då och då. En liten mörk träkyrka med enkla försök till barockornament i träsnideriet. Den har behålits i sitt ursprungliga enkelt smyckade skick, antagligen pga att denna del av lappmarken aldrig varit lagd åt det flashiga hållet och när man började få råd med lyxiga utsmyckningar var kyrkan för liten och i stället för att byggas ut, byggde man en ny större kyrka på platsen.
Jag tycker den är fin i sin enkla och ödmjuka stil. Här råder snarare less is more, men när den byggdes var den en mycket imponerande byggnad, den största och mest påkostade de flesta i trakten någonsin sett. Så såg man också att detta är svensk lappmark och vi behöver inte skatta till fler än en kung. En vinna-vinna situation för dåtidens människor och Karl IX.
Här ser man altaret och altarringen i den enkelt inredda gamla kyrkan i Sodankylä. Fint tycker Barock-Olga och det som inte syns på bild, tjärdoften, är också mysig.
Kyrkan är söt, men om man reser till Sodankylä som utsocknes är det mest för deras Midnattssolsfilmfestival. Åk gärna dit och se film dygnet runt. Det brukar vännen Andreas göra och han återvänder alltid med spännande nya filmer i bagaget.
Brevvän
Jag har turen att ha riktiga brevvänner, dvs vänner som skriver riktiga brev. När vännen Maria var i Nya Zeeland ett helt år va
r det en stor tröst att hon skickar så vackert illustrerade långa riktiga brev. Min vän Signe som följt mig länge och är just en klassisk brevvän, vi har bara umgåtts via brev i många års tid, skriver så intressanta brev med bilder på hennes handarbeten, krukväxter och husdjur. Fina små presenter skickar hon också via brev. Många gånger räddade hon min ekonomi i mina många fattiga år. Signe bor i Sverige så vi kunde teoretiskt ha träffats och vi kan prata i telefon med varandra, men brev är så underbart långsamt eftertänksamma och handstilen är en fröjd att läsa, hon skriver som min farmorsmor och farmor, den där gamla skrivstilen som knappt finns längre.
Andra brevvänner kan jag bara nå via pappersbrev t ex Mona som bor i Hebron med sina barn av vilka dottern Wa'd och Linnea också brevväxlar.Vi har känt varandra så länge jag och Mona och hennes brev är alltid en högtidsstund, även om de inte alltid är så långa och de kommer mer sällan nu när vi är flerbarnsmammor med tidskrävande jobb båda två.
Jag tycker verkligen om alla slags hälsningar, även dem som jag får via makens Facebook-konto. Men det är något alldeles speciellt med riktiga brev. Att fysiskt hålla dem i handen, att öppna med papperskniv, att skriva dem med pennan raspande mot pappret. Brev sparar jag alltid. det är något att se fram emot när man får tid, att läsa gamla brev. Jag fick också en hög med gama brev jag skrivit av min brevvän Signe en gång, det var när vi brevväxlat i 20 år. Det var kul att läsa vad jag skrev som barn och tonåring, t.ex när jag var i Tanzania första gången med Svenska kyrkans mission.
Brev har en lång historia, en stor del av nya testamentet består av brev skrivna för snart 2000 år sedan. Så här skriver till exempel Johannes :
«Mina kära, vad jag skriver här är inget nytt bud utan ett gammalt som ni har haft från början. Detta gamla bud är ordet som ni har fått höra. Ändå är det jag skriver ett nytt bud - det visar både hans och ert liv. Ty mörkret viker och det sanna ljuset lyser redan. Den som säger sig vara i ljuset men hatar sin broder är ännu kvar i mörkret. Den som älskar sin broder förblir i ljuset och har ingenting inom sig som leder till fall. Men den som hatar sin broder är i mörkret; han vandrar i mörkret och vet inte vart han går, ty mörkret har gjort hans ögon blinda.»
Som jag skrev om mitt möte med latin så var det ett brev från Fabia som drog mig in i de klassiska studiernas magiska värld. Via brev kan vi få veta hur människor talade, tänkte och vad de gjorde i helg och söcken även om de för länge sedan har dött. Att vara vardagshistoriker om hundra år blir betydligt svårare än det är idag. Den digitala kommunikationen är intensiv och riklig, men ack så kortlivad. Och ful.
Riktiga brev är vackra. De absolut vackraste breven får jag från min kära Sonja. Hon är en konstnär på alla sätt, även rent språkligt. Hon kan skriva sådana saker som "vänaste" och få ordet att betyda superlativ av vän. Jag ryser av välbehag när jag läser hennes brev om och om igen. Så här såg senaste kuvertet ut:
r det en stor tröst att hon skickar så vackert illustrerade långa riktiga brev. Min vän Signe som följt mig länge och är just en klassisk brevvän, vi har bara umgåtts via brev i många års tid, skriver så intressanta brev med bilder på hennes handarbeten, krukväxter och husdjur. Fina små presenter skickar hon också via brev. Många gånger räddade hon min ekonomi i mina många fattiga år. Signe bor i Sverige så vi kunde teoretiskt ha träffats och vi kan prata i telefon med varandra, men brev är så underbart långsamt eftertänksamma och handstilen är en fröjd att läsa, hon skriver som min farmorsmor och farmor, den där gamla skrivstilen som knappt finns längre. Andra brevvänner kan jag bara nå via pappersbrev t ex Mona som bor i Hebron med sina barn av vilka dottern Wa'd och Linnea också brevväxlar.Vi har känt varandra så länge jag och Mona och hennes brev är alltid en högtidsstund, även om de inte alltid är så långa och de kommer mer sällan nu när vi är flerbarnsmammor med tidskrävande jobb båda två.
Jag tycker verkligen om alla slags hälsningar, även dem som jag får via makens Facebook-konto. Men det är något alldeles speciellt med riktiga brev. Att fysiskt hålla dem i handen, att öppna med papperskniv, att skriva dem med pennan raspande mot pappret. Brev sparar jag alltid. det är något att se fram emot när man får tid, att läsa gamla brev. Jag fick också en hög med gama brev jag skrivit av min brevvän Signe en gång, det var när vi brevväxlat i 20 år. Det var kul att läsa vad jag skrev som barn och tonåring, t.ex när jag var i Tanzania första gången med Svenska kyrkans mission.
Brev har en lång historia, en stor del av nya testamentet består av brev skrivna för snart 2000 år sedan. Så här skriver till exempel Johannes :
«Mina kära, vad jag skriver här är inget nytt bud utan ett gammalt som ni har haft från början. Detta gamla bud är ordet som ni har fått höra. Ändå är det jag skriver ett nytt bud - det visar både hans och ert liv. Ty mörkret viker och det sanna ljuset lyser redan. Den som säger sig vara i ljuset men hatar sin broder är ännu kvar i mörkret. Den som älskar sin broder förblir i ljuset och har ingenting inom sig som leder till fall. Men den som hatar sin broder är i mörkret; han vandrar i mörkret och vet inte vart han går, ty mörkret har gjort hans ögon blinda.»
Som jag skrev om mitt möte med latin så var det ett brev från Fabia som drog mig in i de klassiska studiernas magiska värld. Via brev kan vi få veta hur människor talade, tänkte och vad de gjorde i helg och söcken även om de för länge sedan har dött. Att vara vardagshistoriker om hundra år blir betydligt svårare än det är idag. Den digitala kommunikationen är intensiv och riklig, men ack så kortlivad. Och ful.
Riktiga brev är vackra. De absolut vackraste breven får jag från min kära Sonja. Hon är en konstnär på alla sätt, även rent språkligt. Hon kan skriva sådana saker som "vänaste" och få ordet att betyda superlativ av vän. Jag ryser av välbehag när jag läser hennes brev om och om igen. Så här såg senaste kuvertet ut:
Amnesty international använder korrespondens av alla slag för att befria samvetsfångar överallt i världen, bland annat riktiga brev. Brevbomba, mejlbomba och sms-bomba galna härskare som mördar sina medborgare! Låt dem inte sova ifred!
Mer av Bach Brandeburg-konserter från Freiburg:
Chateau skriver dagbok
Idag har matte hälsat på igen. Vissa vet inte när de har "outstayed their welcome". Det skulle vara kul att bara gå en hel helg och skrota i hagen, särskilt nu när jag har höhosta och varit ute hela natten. Hostmedicinen är visserligen god, så det finns ju alltid en framsida på saker och när vi varit ute ett tag har jag hostat ut allt hödamm, men just idag var det så skönt att hänga med Majan.
Men det är klart, matte brukar ha med sig godis.
Skönt är det att bli av med allt kliande hår.
Jag blir lite trött.
Så här mycket hår blev det, fast matte var lat och tog bara det värsta, skönt ändå att bli av med det lilla.
Sedan var vi ute och rörde på oss, lite trött var jag men efter en stund, när jag hostat färdigt, var det rätt kul. Jag vill ju helst öva på piaff och sedan galoppfattning ur den, men matte ville absolut jobba med annat också. Okej då, tänkte jag, lite öppnor och slutor kan jag väl gå med på och lite övergångar i trav. men riktigt kul är det bara med piaff och galopp-YIHAA!
Sedan fixade matte mat åt mig och fyllde på med min goda hostmedicin och vitaminer nu när jag byter min snygga vinterpäls mot sommarkläder.
Mums tycker jag!
Tiilbaks till hagen:
Majan vill alltid stå i första ledet till allt godis fast det är jag som jobbat!
Men det är klart, matte brukar ha med sig godis.
Skönt är det att bli av med allt kliande hår.
Jag blir lite trött.
Så här mycket hår blev det, fast matte var lat och tog bara det värsta, skönt ändå att bli av med det lilla.
Sedan var vi ute och rörde på oss, lite trött var jag men efter en stund, när jag hostat färdigt, var det rätt kul. Jag vill ju helst öva på piaff och sedan galoppfattning ur den, men matte ville absolut jobba med annat också. Okej då, tänkte jag, lite öppnor och slutor kan jag väl gå med på och lite övergångar i trav. men riktigt kul är det bara med piaff och galopp-YIHAA!Sedan fixade matte mat åt mig och fyllde på med min goda hostmedicin och vitaminer nu när jag byter min snygga vinterpäls mot sommarkläder.
Mums tycker jag!
Tiilbaks till hagen:
Majan vill alltid stå i första ledet till allt godis fast det är jag som jobbat!
Orangeriernas tid
Här ovan syns orangeriet vid Finspångs slott. Barockens förkärlek för klassicistisk arkitektur, symmetri och geometri syns tydligt här. Som namnet antyder var orangeriet ursprungligen ett ställe att vinterförvara citrusträd i men de utvecklades snart till ett växthus för allehanda trädliknande trädgårdsväxter med vedartade stammar. Alldeles i slutet av femtonhundratalet började orangeriet bli en viktig statussymbol för dem som hade råd. Precis som barockens klädmode kännetecknades av ett överflöd av dyrbara tyger, skulle byggnaderna vara onödigt stora och lyxiga. När orangerierna började bli vanliga hos den europeiska överklassen började man också bygga rena lusthus, som på engelska kallas "folly" dårskap.
Samtidigt som överklassen byggde lusthus och orangerier för sina exotiska växter fanns människor i mängder utan bostad och mat. I Frankrike, varifrån namnet orangeri härstammar, rådde fortfarande feodalismen på landsbygden och egendomslösa lantarbetare var livegna. Vi kan förfasa oss, men den enda skillnaden mot då är att vi inte ser de fattiga på våra egendomar, vi ser dem på TV.
Vi har inte längre livegna som servar oss, men vi köper kaffe och producerade av skuldslavar. Vi bär kläder sydda av barn helt utan fritid som inte får gå i skolan. Precis som det var någon fattig som betalde med sitt liv för barockens orangerier är det någon fattig som betalar för våra billiga kläder och extrapriskaffet. Inget är nytt under solen, och inget har egentligen förändrats sedan de orden skrevs av den dystre Predikaren för några tusen år sedan. Vi säljer fortfarande den fattge för ett par skor och hela familjer får offra sin hälsa för att vi ska få äta bananer till lågpris året runt.
Rädda barnen arbetar för att ge barnarbetare drägliga villkor och skolundervisning, mina barn är Rädda barnen-faddrar det är lätt att bli själv. Det är alltså inte tid att förtvivla, det har aldrig varit så lätt för så många att göra så mycket gott. Här uppmuntrande musik från ett barockslott i Freiburg skriven av J. S. Bach till hertigen av Brandenburg. Den hertigen gjorde verkligen något vettigt med sina pengar!
Citron
Giovanni Gazoni (1600–1670) målade citroner med en fluga. Han har inte fejkat, citroner kan blomma och bära frukt samtidigt, det finns citronsorter som ger frukt 4 gånger om året.
Just nu är aag sugen på citroner, som man nog kan märka här på bloggen. Jag brukar bli det på våren. Under barocken var citronen en favoritfrukt eftersom den gör sig så bra på bild, doftar gott och ger stor skörd. Den ansågs också vara renande, citronsaft bleker och är ju förstås renande där syror av olika slag löser smutsen och att börja dagen med citronvatten rensar kroppen och ger hyn lyster. I kyrkliga sammanhang ansågs citronen med sin fräscha doft vara bra för den inre andliga atmosfären och var därför en frukt för Fastan.
De långa resorna till sjöss som företogs under barocken till Kina, Indien och Amerika gjorde citronen oumbärlig, dess hållbarhet och c-vitaminhalt räddade sjömän som drack citronsaft, från skörbjugg. Doften var också eftetraktad i barockens unkna rum. Doften är stimulerande för minnet sägs det. Jag har testat det på otaliga tentor och det funkar-tror jag. Man gör så att medan man läser på till tentan luktar man på en citron, små kravmärkta luktar mest, riv det yttersta gula på skalet så blir doften intensiv.
När du skriver tentan tar du en näsduk indränkt i citronolja från rivet skal av citron och vips triggas minnet av vad du gjorde när du sist kände citronens doft igång. Eftersom du pluggade kommer du lättare ihåg det som krävs för tentan/provet. Det är värt att testa, citron luktar ju så gott.
Jag stöder under denna fastetid WSPA som jobbar mot djurplågeri genom att exempelvis stödja fattiga människor så de slipper försörja sig genom att pina djur.Idag lite modernare musik och mycket mer romantisk:
Längtar till...
Citronlund i Galliléen
Ps. 22: 4-6Dock är du den Helige,
till din tron stiger Israels lovsång.
På dig förtröstade våra fäder,
de litade på dig, och du kom dem till hjälp.
De ropade till dig och blev räddade,
de litade på dig, och du svek dem aldrig.
En intensiv dag, trots föresatser att bromsa in och lugna ner. Fick sådana längtansvibbar av Lars kommentar till förra bloggposten; Hagia Sofia, Levantens vår med blommande citronträd. Jag minns hur min vän Maria vid denna tid på året började längta så vilt efter sin pappas citronlundar i norra Irak.
En gudstjänst i Hagia Sofia (då den fortfarande var kyrka) därefter promenera i eftermiddagssolen och sedan andas doften av blommande fruktträd i skymningen. Fast Östrom invaderades 1453 och Hagia Sofia är inte längre en kristen gudstjänstlokal kan jag ändå föreställa mig att det vore häftigt. Jag har heller aldrig varit i norra Irak och förstås aldrig vandrat i Marias pappas citronlundar-men hennes längtan var så intensiv och hennes berättelser om dofter, färger och smaker så levande att det var som om jag varit där och längtar till dessa numera nedbrända fruktodlingar precis som jag kan längta hem till fjällen så här på våren.
En gudstjänst i Hagia Sofia (då den fortfarande var kyrka) därefter promenera i eftermiddagssolen och sedan andas doften av blommande fruktträd i skymningen. Fast Östrom invaderades 1453 och Hagia Sofia är inte längre en kristen gudstjänstlokal kan jag ändå föreställa mig att det vore häftigt. Jag har heller aldrig varit i norra Irak och förstås aldrig vandrat i Marias pappas citronlundar-men hennes längtan var så intensiv och hennes berättelser om dofter, färger och smaker så levande att det var som om jag varit där och längtar till dessa numera nedbrända fruktodlingar precis som jag kan längta hem till fjällen så här på våren.
Jag påminns om Emily Dickinsons dikt I never...
I never saw a moor,
I never saw the sea;
Yet know I how the heather looks,
And what a wave must be.
I never saw the sea;
Yet know I how the heather looks,
And what a wave must be.
I never spoke with God,
Nor visited in heaven;
Yet certain am I of the spot
As if the chart were given.
Lästips: Bråddjups inlägg idag om vår vackra planet.
Min ex-sambo Ulla, som jag också längtar till så det gör ont ibland, tyckte grekisk-ortodox kyrkomusik var lite tung-så det blir blockflöjt igen idag. Emily Dickinson diktar som blockflöjt låter, tycker jag. Hoppas du gillar detta, Ulla, barockmusik ;Sonata in C-minor for two recorders without bass av William Croft (1678-1727):
Psaltaren
Barock-Olga har en förkärlek för musik utan bäst- före-datum. Dagens fastekalender bjuder på psaltaren 135 ur den grekisk-ortodoxa traditionen (Ps. 136 i vår tradition). Så här lät det antagligen när Lydias församling i Makedonien sjöng lovsången. Helt säkert ljöd lovsången precis så här i Östromerska rikets kyrkor.
I klosterväsendet ingår att man sjunger igenom hela Psaltaren på en månad, det låter härligt! 150 Psaltarpsalmer. Jag gillar detta att man faktiskt läser allt och inte bara hänger sig åt gulliga favoriter som Psaltaren 23: «Herren är min Herde». Man hoppar inte över Psalmen som Jesus citerar på korset, psalm 22, som blir en följetong denna vecka:
För körledaren. En psalm av David.
Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?
Jag ropar förtvivlat, men du är långt borta.
Min Gud, jag ropar om dagen, men du svarar inte,
jag ropar om natten men finner ingen ro.
Här får ni texten till Psaltaren 136, dagens musikval, en betydligt gladare sång än Ps.22. Jag tycker grekiska inte bara är vackert att höra, det ser också vackert ut därför blir dagens konstverk den grekiska versionen av Psalm 136:
Ἐξομολογεῖσθε τῷ Κυρίῳ, ὅτι ἀγαθός, Ἀλληλούϊα. Ὅτι εἰς τὸν αἰῶνα τὸ ἔλεος αὐτοῦ, Ἀλληλούϊα. Ἐξομολογεῖσθε τῷ Θεῷ τῶν θεῶν, Ἀλληλούϊα. Ὅτι εἰς τὸν αἰῶνα τὸ ἔλεος αὐτοῦ, Ἀλληλούϊα. Ἐξομολογεῖσθε τῷ Κυρίῳ τῶν κυρίων, Ἀλληλούϊα. Ὅτι εἰς τὸν αἰῶνα τὸ ἔλεος αὐτοῦ, Ἀλληλούϊα. Τῷ ποιήσαντι θαυμάσια μεγάλα μόνῳ, Ἀλληλούϊα. Ὅτι εἰς τὸν αἰῶνα τὸ ἔλεος αὐτοῦ, Ἀλληλούϊα. Τῷ ποιήσαντι τοὺς οὐρανοὺς ἐν συνέσει, Ἀλληλούϊα. Ὅτι εἰς τὸν αἰῶνα τὸ ἔλεος αὐτοῦ, Ἀλληλούϊα. Τῷ στερεώσαντι τὴν γῆν ἐπὶ τῶν ὑδάτων, Ἀλληλούϊα. Ὅτι εἰς τὸν αἰῶνα τὸ ἔλεος αὐτοῦ, Ἀλληλούϊα. Τῷ ποιήσαντι φῶτα μεγάλα μόνῳ, Ἀλληλούϊα. Ὅτι εἰς τὸν αἰῶνα τὸ ἔλεος αὐτοῦ, Ἀλληλούϊα. Τὸν ἥλιον εἰς ἐξουσίαν τῆς ἡμέρας, Ἀλληλούϊα. Ὅτι εἰς τὸν αἰῶνα τὸ ἔλεος αὐτοῦ, Ἀλληλούϊα. Τὴν σελήνην καὶ τοὺς ἀστέρας εἰς ἐξουσίαν τῆς νυκτός, Ἀλληλούϊα. Ὅτι εἰς τὸν αἰῶνα τὸ ἔλεος αὐτοῦ, Ἀλληλούϊα. Ὅτι ἐν τῇ ταπεινώσει ἡμῶν ἐμνήσθη ἡμῶν ὁ Κύριος, Ἀλληλούϊα. Ὅτι εἰς τὸν αἰῶνα τὸ ἔλεος αὐτοῦ, Ἀλληλούϊα. Καὶ ἐλυτρώσατο ἡμᾶς ἐκ τῶν ἐχθρῶν ἡμῶν, Ἀλληλούϊα. Ὅτι εἰς τὸν αἰῶνα τὸ ἔλεος αὐτοῦ, Ἀλληλούϊα. Ὁ διδοὺς τροφὴν πάσῃ σαρκί, Ἀλληλούϊα. Ὅτι εἰς τὸν αἰῶνα τὸ ἔλεος αὐτοῦ, Ἀλληλούϊα. Ἐξομολογεῖσθε τῷ Θεῷ τοῦ οὐρανοῦ, Ἀλληλούϊα. Ὅτι εἰς τὸν αἰῶνα τὸ ἔλεος αὐτοῦ, Ἀλληλούϊα.
-----
Dagens böneämne: Libyens folkÖvertorneå kyrka en barockkyrka i norr
Kyrkor i norr är alltid träkyrkor, så när som på Kalix medeltida kyrka, trä är det självklara materialet här. Kalix kyrka har haft ständiga problem sedan medeltiden med klimatet som inte är snällt mot murbruk. De övriga kyrkorna är som sagt var byggda i trä och det är ett material som lever och tål temperaturväxlingar betydligt bättre. Däremot kunde den första kyrkan i Övertorneå, Särkilax kapell, inte stå emot den välbekanta stora vårfloden 1615 utan den drogs med av islossningen. En del inventarier kunde dock bärgas bland annat de senmedeltida skulpturerna som Särkilax kapell hade begåvats med av biskop Jacob Ulfsson kring år 1500. Turligt nog var de skurna i trä, annars hade de troligen stulits av plundrande ryssar senare under 1700-talet. Man var ute efter ädla metaller på den tiden och fick med sig kyrkklockan och andra metallföremål samtidigt som de misshandlade kyrkoherde Johannes Tornberg så illa att han dog 1717. Då stod kyrkan färdig sedan 1617 vid berget Särkivaaras fot med en underbar utsikt över älvdalen.
Jag gillar Övertorneå, en vacker liten stad som känns som om tant Grön, Brun och Gredelin kunde ha bott där om de varit borgare i Tornedalen och inte i någon småstad i södra Sverige. Farbror Blå hade passat utmräkt som skollärare med finska som modersmål. Jag gillar platser byggda på ett berg, kanske är det pga av Kiruna, staden på berget som är hemma för mig. Jukkasjärvi, där jag växte upp, ligger vid Torneälven, så Övertorneå blir lite som hemma eftersom det både ligger på ett berg och vid samma älv som Jukkas.
I Övertorneå finns en trivsam kör kallad Sista minuten, vilket är ett mycket målande namn på många sätt. Bland annat börjar sällan en körövning på utsatt tid. Det känns skönt för en kirunabo i förskingringen, min vän Mauri brukar säga: Menar du klockan 10 svensk tid eller kirunatid? Kirunatid är för honom ca 15 minuter senare än man sagt. Cirka är här ett nyckelbegrepp! Jag känner mig som hemma i Övertorneå med sin ungefärliga tid och det är stor skillnad mot att bo vid kusten där alla kommer exakt 15 minuter INNAN utsatt tid.Kören brukar sjunga i Övertorneå kyrka, ackompagnerade av kyrkans fina barockorgel från 1609 (till Övertorneå 1779) julkonserter, vårkonserter och en fin konsert med Py Bäckman som solist har jag hunnit med där. Kyrkan är underbar i sin barocka prakt och trots att den är byggd i trä är akustiken härlig. Men det är inte bara akustiken som gör det så härligt att sjunga i Övertorneå kyrka. Mitt första körbesök i Övertorneå ligger långt tillbaka i tiden, när Ungdomskören i Jukkasjärvi församling var på Tornedalsturné med vår Påskmusikal och som sydligaste anhalt hade just Övertorneå kyrka. Vi blev oerhört väl mottagna och fick stående ovationer och kom i tidningen, det tvåspråkiga Haparandabladet, med fina recensioner.
Kulturklimatet i Övertorneå är fortfarande lika generöst. Det är som om barockens motto "more is more" har fått fäste kring den vackra barockkyrkan. Här görs barn-TV, Fieteri, kläddesign, innovativ tornedalsmat, konst och så mycket musik, dans och teater på finska, meän kieli och svenska att även den kräsnaste hittar något att gilla. Jag tycker alla som hittills missat Övertorneå med sin fina barockkyrka ska åka dit en helg i början av juni med midnattsol, skir nyutsprungen grönska (utan mygg, de kommer vid midsommar). Kolla gärna in predikoturerna så kanske du kan pricka in Sista minuten-kören, du behöver inte komma i tid!
Söndagens musik blir musik med gruppen Jord med medlemmar från det kreativa Tornedalen från Kiruna i norr till Övertorneå i söder. De sjunger : Se on meän maa, teän maa= det är mitt land, ditt land.
Första lördagen i fastan - Vänskapens begränsning
Vänner är bra och vi kan sannerligen inte leva ensamma. Mänsklighetens framgång kommer av vår förmåga till socialt samspel och inbördes hjälp. John Donne (1572-1631), den innerligt troende barockpoeten och författaren skrev de här berömda orden:
John Donne ett ungdomsporträtt
"All mankind is of one author, and is one volume; when one man dies, one chapter is not torn out of the book, but translated into a better language; and every chapter must be so translated...As therefore the bell that rings to a sermon, calls not upon the preacher only, but upon the congregation to come: so this bell calls us all: but how much more me, who am brought so near the door by this sickness....No man is an island, entire of itself...any man's death diminishes me, because I am involved in mankind; and therefore never send to know for whom the bell tolls; it tolls for thee."
From: Devotions upon emergent occasions and seuerall steps in my sicknes - Meditation XVII, 1624
Vänskap är nödvändig men Bråddjup pekade på en sak i sin kommentar till gårdagens fastekalender, det finns en gräns för vad en vän räcker till för. Visst finns det vänner som visar sig vara ganska outhålliga och kanske inte riktigt värda namnet som sviker när nöden eller lusten blir för stor.
Barmhärtigheten kräver dock att vi inser att ingen vän räcker till för allt. Den som kräver att en människa ska orka med allt i alla lägen blir ensam till slut, för ingen gör det. En skön sak med att bli äldre och lämna tonårens självcentrerade världsuppfattning är att man inte längre kräver full service av sina vänner eller att min pojkvän/flickvän ska var ALLT för mig.
Vi kristna brukar säga att den enda som kan var allt för mig, som känner mig helt och fullt och ändå älskar mig är Gud, den himmelska föräldern. Ändå upplevde Jesus på korset att till och med Gud hade övergivit honom. Han kände sig som en öde och övergiven ö; De flesta av hans mest hängivna lärjungar hade försvunnit, Petrus hade till och med sagt att han aldrig hade känt honom. De enda som var kvar vid korset; mariorna och Johanna och lärjungen Johannes hörde det förtvivlade ropet: "Min Gud, min Gud varför har du övergivit mig?"
Hebréerbrevets författare skriver om detta: «När vi nu har en mäktig överstepräst som har stigit upp genom himlarna, Jesus, Guds son, låt oss då hålla fast vid vår bekännelse. Vi har inte en överstepräst som är oförmögen att känna med oss i våra svagheter, utan en som har prövats på alla sätt och varit som vi men utan synd. Låt oss därför frimodigt träda fram till nådens tron för att få förbarmande och nåd i den stund då vi behöver hjälp.»
Jesus har till och med känt sig fullständigt övergiven av både Gud och människor i den mest utsatta situationen av alla inför döden mobbad, hånad, torterad. De flesta vänner stod inte ut. Jag önskar förstås att jag inte är en Petrus som fegar ur när det gäller, utan i stället en Johanna vid korset. Men sanningen är att det är jag inte i alla lägen. Hoppet lever dock ännu om att jag ska bli bättre på det-so help me God!
Jag fortsätter att be för Japan tillsammans med Ullas svärmor.
Dagens musikstycke inleds av ett samtal mellan Sting och lutenisten Edin Karamazov, de framför sedan ett stycke av John Dowland (1563-1626) In darkness let me dwell.
Pik performance
Jag har mött en del hästar i mitt liv och fast jag tyckt om dem alla har vissa betytt mer för mig och en sådan häst är Pik. Pik föddes för över 23 år sedan och var ett sådant praktexemplar till hingst att han köptes in till hingststationen i Wången, Jämtland, där man hade ett center för den nordsvenska hästen. Wången som centrum för nordsvenska hästen lades ner 1996 då travsporten tog över och körde ut bruksnordisarna. Då blev hingstarna sålda, en del kastrerades, som Pik. Hingstarna fick namn i alfabetisk ordning. alla hästar födda 1991 hette något på S 1992 något på T osv. därav vet vi alltså att Pik föddes 1989.De hingstar som valdes ut till Wången var av yppersta kvalitet så är det också med Pik. Att jag råkade på denna drömhäst beror på min hästväninna Maj-Britt som bor granne med honom. De som köpt Pik 1996 hade inte vågat köra honom efter en oturlig första åktur då Pik, helt ny på platsen, blev skrämd av en bil som körde för nära på landsvägen. Sedan blev han stående, han blev varken riden eller körd och de frågade om jag ville komma och rida till honom och sedan, när vi fixat körutrustningen som var stel och hade skadats i ladan där den låg oanvänd, börja köra honom igen. Sadeln var lättare att fixa, bara att tvätta från fågelbajs och smörja in.
Jag tackade ja på stående fot utan att ens ha sett hästen och for iväg till den lilla byn vid foten av Kebnekajsemassivet med några unga hästkompisar; Elin och mina döttrar, samt Maj-Britt. Vilken syn han var! Trots att han bara hängt i hagen i flera år var han ståtligare än någon annan häst jag sett live. Han gick i en jättehage men uppskattade uppmärksamhet och maskrosor eller annat gott från storstaden så mycket att jag bara behövde ropa hans namn för att strax höra hans dundrande hovar och sedan också se honom komma med flygande man i full galopp från något avlägset hörn av hagen.
Jag tackade ja på stående fot utan att ens ha sett hästen och for iväg till den lilla byn vid foten av Kebnekajsemassivet med några unga hästkompisar; Elin och mina döttrar, samt Maj-Britt. Vilken syn han var! Trots att han bara hängt i hagen i flera år var han ståtligare än någon annan häst jag sett live. Han gick i en jättehage men uppskattade uppmärksamhet och maskrosor eller annat gott från storstaden så mycket att jag bara behövde ropa hans namn för att strax höra hans dundrande hovar och sedan också se honom komma med flygande man i full galopp från något avlägset hörn av hagen.
Vi hade en mysig tid tillsammans jag och Pik. Jag kunde ta en lång cykeltur och rida honom i hans vidsträckta hage när jag hade en enstaka ledig dag. Han delade bete med några fjällkor och får och bland dem fanns en stursk ungtjur. I hagen var Pik den helt odiskutable ledaren men när jag satt upp och red honom var det som om han förändrades och tjurkalven såg genast sin chans att mopsa sig. Pik var en så lyhörd häst, aldrig har jag varit med om maken. Att rida med omärkliga hjälper gick hur lätt som helst. Det var som telepati att vara med honom.
Tyvärr drabbades Piks familj av allvarlig sjukdom som ledde till att jag inte längre kunde rida och pyssla med honom. Jag frågade då om jag fick köpa honom eller ta honom på foder men det fick jag inte. Så nu har han stått och skrotat i en fjällsluttning vid Kalixälvens källor i över 10 år. Så får jag mess av min kära vän Linda att Pik ska flytta till Piteå. Någon där har fått honom. Hade jag haft ett stall ändå! det är som de säger « När det regnar manna har den fattige ingen sked.»
Trist men jag känner mig mycket tacksam över att jag har fått uppleva en sådan drömhäst på så nära håll. Tyvärr har jag inga bilder från den tiden när vi umgicks som mest, då hade jag ingen kamera, då han var i form. Bilderna här är tagna sommaren 2009, men man kan ändå ana den mäktiga nordisen hoppas jag. Hans söta mjölmule syns i lalla fall tydligt.
Fredag första veckan i fastan-vänskap
Jesus möter en utstött kvinna vid en brunn i Samaria och hans vänskap gör att hon blir en modig person som vågar söka upp och tala till hela stadens befolkning, den som hon nyss gjort sitt bästa för att undvika.
Därför känner man igen en sann vän på att den personen gläds åt att det går bra för en. En sann vän visar på nya vägar och möjligheter. En sann vän ser till att man gör något bra av sin begåvning och sina intressen. Sanna vänner kan gå ihop om att göra något stort och bra tillsammans, som de här ridkompisarna som slåss för att få behålla sin ridväg i Bensbyn. Det är vännen Johanna som tipsat om det!
Stallvännerna Linda, Maj-Britt och Stella
Fettisdagen firade jag i glada vänners lag. Vi har alla pluggat och/eller jobbat/r tillsammans och sedan har vi fortsatt att träffas för inspiration och glädje. Dessa vänner har på många sätt betytt att jag vågat ta stora och livsavgörande steg de senaste åren. Vi spinner ständigt nya planer och varje gång vi möts kan vi konstatera hur mycket positivt som hänt sedan sist, hur mycket vi vågat och vunnit sedan sist. Här finns inte tillstymmelse til jante-lag snarare låter vi som amerikanska självhjälpsböcker, fast på riktigt och utan minsta tillstymmelse till självförhärligande bitterhet.
Om den tröstande delen av vänskapen är som oljan som läker sår och lindrar klåda, så är den här uppmuntrande delen av vänskapen som daggen från det stora berget Hermon som faller ned över det halvökenartade området kring Sionsbergen och får det området att blomstra, växa och utveckla hela sin inneboende skaparkraft.
Dagens böneämne: Jordbävningen i Japan
Dagen efter askonsdag-vänskap
Dagens målning är målad av Annibale Carracci (1560-1609) och visar de tre Mariorna och Johanna , vännerna som stod vid korset när Jesus dog. Vänner som inte svek, varken Jesus eller varandra. Här tar de tillsammans hand om hans kropp för att sedan begrava den. Här känner vi igen Maria på den blå färgen. det är hon som nästan svimmat av sorgen över att behöva följa sitt äldsta barn till graven.Askonsdagen blev en räcka tråkiga besked och sorgliga nyheter här hemma. Många vänner hade drabbats av olika sorger och bekymmer. Ett telefonsamtal med vännen Ann-Helen gjorde ändå dagen till ett ljust minne. Inte för att vi talade om glada och lättsamma saker-tvärtom-men för att det är sant som det står om vänskap i psaltaren 133:
«Det är likt den dyrbara oljan som rinner ner i Arons skägg, som flyter ned över linningen på hans kläder. Det är likt Hermons dagg som faller ner på Sionsbergen. Ty där ger Herren välsignelse, liv till evig tid.» Oljan som lenar och läker sår, daggen som uppfriskar och ger liv och fräschör åter i ett torrt landskap.
«Det är likt den dyrbara oljan som rinner ner i Arons skägg, som flyter ned över linningen på hans kläder. Det är likt Hermons dagg som faller ner på Sionsbergen. Ty där ger Herren välsignelse, liv till evig tid.» Oljan som lenar och läker sår, daggen som uppfriskar och ger liv och fräschör åter i ett torrt landskap.
Vi har båda längtat till denna fastetid. Den kommer så rätt i tiden, passar så väl in på året. Kyrkoåret stämmer som vanligt med de naturliga cykler vi lever med. Så här när vintern övergår i vintervår och vårvinter och kassan är skral, samtidigt som tröttheten tar över när vi inte hinner med den snabba övergången frå mörkertillvaro till ljus nästan dygnet runt. Ja, hemma i Kirunatrakten blir det ljust dygnet runt redan i april samtidgt som snön ligger kvar. Ljuset är ögonbedövande.
Min vän säger många kloka saker och det är en andlig upplevelse bara att prata med henne i telefon. Jag känner en djup tacksamhet över alla mina vänner, er som man kan möta i kommentarsfälten ibland här på barockbloggen och andra. Det blir under vissa perioder i livet så tydligt att ensam kan man inte leva ett gott liv som människa.
När man mister ett barn är det gott att sörja med barnets syskon och sin familj. Den enda trösten då är att inte vara ensam i sin sorg. När man blir sjuk, tänk vilken skillnad på att vara ensam då eller att ha någon med sig. Det kan till och med vara skillnaden på liv och död. Vilken skillnad är det inte på att vara ensam med trilskande tonåringar i huset och att ha några vänner som också haft, har eller snart får trilskande tonåringar i huset. Oftast ändras ingenting i sak, men vetskapen om att man inte är ensam är nog för att orka en dag till, tills de vuxit upp och blivit kloka unga människor som kan var en vän till sin gamla mamma och/eller pappa.
Dagens musik blir engelsk barockmusik för blockflöjt av W.Williams (d.1700) sonata in d-minor/sonata i d-moll. De som lagt upp denna vackra sonata på Yuo tube berättar så här:
March 12nd 2008 at Palazzo Annibaldeschi in Monte Compatri. Making music for us with my friend Giancarlo delle Chiaie...music of our old repertoire when we were young!
Askonsdag
1 Mos. 1:29.«Gud sade: "Jag ger er alla fröbärande örter på hela jorden och alla träd med frö i sin frukt; detta skall ni ha att äta. 30. Åt markens djur, åt himlens fåglar och åt dem som krälar på jorden, allt som har liv i sig, ger jag alla gröna örter att äta." Och det blev så. 31.Gud såg att allt som han hade gjort var mycket gott. Det blev kväll och det blev morgon. Det var den sjätte dagen.»
Under fastan ska man inte bara avstå för egen del, man ska också ge mer generöst än vanligt till de fattiga av det man själv sparar på sin fastediet. Många har också, liksom Barock-Olga, börjat avstå från medier under fastetiden för att få mer tid till relationer och till egen tyst tid. Lent, som fastan heter på engelska kommer från latinets Lentus=långsam. Jag ser denna tid som en tid att sakta ner farten på de områden jag kan påverka.Det är väldigt nyttigt att se att världen snurrar även utan att jag hänger med de senaste nyheterna och diskussionerna på olika nätforum.
I dag är det Askonsdag och fastan börjar i den västkyrkliga traditionen, i östkyrkan följer man den julianska kalendern så den stämmer inte alltid ihop med västkyrkans kyrkoår eftersom vi följer en nymodighet som kalla den gregorianska kalendern. På Askonsdag börjar en lugnare och mer koncentrerad tid för Barock-Olga. Men naturligtvis blir här en fastekalender precis som det har varit en adventskalender här.
Jag gillar denna fastedekal för jag tror att vi kan förändra världen lite grann till det bättre genom att ta oss tid att ta det lugnt och fundera över vad som verkligen är viktigt i livet. För er som är med på Facebook: Om du inte avstår facebook under fastan så kan du där leta efter denna symbol som kan ge inspiration till hur du kan leva i fastan på ett meningsfullt sätt:
Fettisdag
Peter Brughels skildring av hur karnevalen slåss med fastan i en senmedeltida europeisk stad.
På franska heter den mardi gras, fettisdag alltså där också, på tyska heter den Faschingsdienstag som betyder ungefär karnevalstisdag. På engelska kallas dagen Shrove Tuesday och det är en dag för pannkakor. Man skulle riktigt proppa i sig av alla de godsaker som man sedan avstod från under fastetidens 40 stillsamma dagar.
Men den stillsamma fastan föregicks inte bara av frosseri i bordets läckerheter utan också av vilda dagar av upptåg där tjänare tog herrskapets plats och skolbarn retade sina lärare-upprinnelsen till studentspexen. Karnevaler försiggår just nu överalt i den katolska världen men det är väl mest karnevalen i Rio som blivit riktigt världsberömd. Karnevalen i Venedig är en annan berömd karnevalstradition, där maskerade festsällskap rör sig i dimhöljda gränder så här års.
Karneval kommer från latinets carne vale= kött farväl, för under fastan åts varken kött, fett eller sötsaker. I den ortodoxa traditionen äter man bara "paradismat" dvs endast frukt och grönsaker, inte bröd eller kött eller annat som kom på bordet efter att människan lämnat Eden. Man äter bara det som nämns i 1 moseboken:
"1 Mos. 1:29.«Gud sade: "Jag ger er alla fröbärande örter på hela jorden och alla träd med frö i sin frukt; detta skall ni ha att äta. 30. Åt markens djur, åt himlens fåglar och åt dem som krälar på jorden, allt som har liv i sig, ger jag alla gröna örter att äta." Och det blev så. 31.Gud såg att allt som han hade gjort var mycket gott. Det blev kväll och det blev morgon. Det var den sjätte dagen.»
Härliga vårvinter i stallet
Vårvintern är en underbar tid att ha häst-om man bortser från pälsbytet. Sol och lagom värme, inga mygg och pigga hästar och är de för pigga hamnar man i allmänhet i mjuk snö om man trillar av. Så här såg det ut en solig söndag i mars året var 2011:
Majan och Chateau ute i vårsolen. Majan är lite spänd. Chateau lunkar lugnare.
På hemväg börjar Majan lugna ner sig, men Chateau börjar ladda.
Majan studsar ut i diket.
Chateau har just gjort ett skutt rätt upp i luften hon vill springa fort, inte gå lugnt bakom Majan.
Chateau äter hellre snö än dricker vatten på vintern.
Majan älskar godis. Linnea på sportlov äskar att mata hästar med godis. En vinna-vinnasituation.
Fastlagssöndagen
Igår var det fastlagssöndagen med temat kärlekens väg. Mot allt det himmelsblå yllet i de liturgiska textilierna lyste djupröda rosor på altaret. Rosen som symboliserar Jesu kärlek som gick så långt att den gav honom tortyrsår. Purpurfärgen syftar på både den mantel som soldaterna hånfullt draperade kring Jesus när de tryckte ner törnekronan på hans huvud och låtsades hylla honom som kung och den verkliga konungslighet som Jesus också hade, han var ju verkligen Rex Judae (judarnas konung), som det stod som anklagelse på hans kors.
Fastlagssöndagen är i kyrkoåret en glad söndag men av det stillsamma innerliga slaget. Vi minns hur Jesus gick upp till Jerusalem med sina lärjungar för att fira påsk en sista gång innan han blev avrättad. Men utanför kyrkan uppstod den folkliga karnevalstraditionen med festligheter, spex och spektakel som kulminerade på fettisdagen.
I vår kyrka i Björkfors hördes ingen barockmusik i söndags i stället fick vi njuta av Duke Ellingtons Come Sunday och Py Bäckmans Min plats på jorden. Detta är ju en barockblogg så då väljer jag en harpist, hon heter Nancy Allen, som spelar den franske barockkompositören François Couperin. Originalinstrumentet här var cembalo men på harpa får den förfastans mjuka stillsamhet; eller hur?
Barockmodebloggen
En stilig man i min närhet som fyller år på samma dag som Haquin Spegel har länge efterlyst detta blogginlägg, så här kommer den BAROCKMODEBLOGGEN.
Barocken är en underbar period för män som gillar snygga kläder. Männen fick vara praktfullare än påfåglar i konstfärdiga frisyrer, brysselspetsar och mönstrade tyger:
Den kvinnliga riddräkten här intill var typisk för tiden; hög stärkt spetskrage, hängande extraärmar. Lager på lager av dyrbara tyger var modellen, man var inte rädd att visa sitt välstånd i dyrbara dräkter. Ridningen var ju en riktig högstatussysselsättning så riddräkten fick vara påkostad och kröntes av en hatt med plym som inte alls hade någon ridhjälmsfunktion utan antagligen var det första att ramla av om man gjorde en hastig avsittning.
Mycket tyg och dyrbara material ser vi här hos både män och kvinnor. Knypplade stärkta spetsar faller i ögonen. Mycket av det som senare reserverades för babykläder var finvuxenkläder på denna tid, spetskragar till exempel även om små bebisar inte hade sådana här överdimensionerade stärkta kragar för att skydda kläderna från spyor. Dessa två unga par ser ut att ha det trevligt men det måste ha varit svårt att pussas med damernas kragar. Lägg märke till killarnas sandaletter. Sådana skor har bara kvinnor idag. Då var det bara män som hade sådana skor. Kvinnorna hade mindre utstuderade skor eftersom de på 1600-talet inte ens skulle visa fötterna kjolarna skulle släpa i backen, hade man råd med sådana långa kjolar och tjänstefolk som tvättade och lagade dem var man rik och därmed en riktig it-girl.
Här syns unga nederländska män målade av Rembrandt van Rijn, musketörer, trumslagare, pipkragar och spetskragar och vidbrättade hattar. Rött var en färg som var dyr att tillverka och därför visade man välstånd med denna färg. Även ärmar och stöveskaft pryddes med kragar och allt hade riddräkten som förebild.
Under 1600-talets senare hälft var Sverige en stormakt och gott om pengar skulle synas i klädvalet även här i norr. Här ser vi en högreståndsdam som en gång bodde på Skoklosters slott och numera pryder detta välbevarade barockslott.
Massor med svart siden och naturligt hår, kanske förstärkt med lite extralockar, men betydligt stramare friserat än männens. Protestantismens stramare stil märks i avsaknaden av spetsar och färger, men dyrt så det förslår är det, more is more, är helt tydligt mottot även för den svenska stormaktstidens modeskapare.
Mot senbarocken blev modet sirligare och damerna fick gärna visa lite vader vid väl valda tillfällen. Perukerna skulle nu se ut som peruker, de var pudrade och överarbetade. Män och kivnnor bara samma material och stilar, männens dräkter var ännu i grunden riddräkten, men man såg inte alls lika krigisk ut till vardags som i början av barockerpoken. 30-åriga kriget var slut och handeln med Indien, Afrika och Kina förde med sig lyxvaror som siden och en smak för ostindiskt porslin och vitsminkade ansikten. Senbarockens rokokokläder ser ut som när barn ritar prinsar och prinsessor.
Barocken är en underbar period för män som gillar snygga kläder. Männen fick vara praktfullare än påfåglar i konstfärdiga frisyrer, brysselspetsar och mönstrade tyger:
Ludvig XIV av Frankrike i stridsrustning, ridstövlar och hårdrocksperuk
Långt hår skulle vara riktigt långt och bäras svallande ned efter ryggen, om man var man vill säga. Kvinnornas hår skulle stramt döljas och bindas upp. Några lockar fick skymta fram under praktfulla hattar, men annars var regeln att kvinnors hår skulle döljas. Peruker började bli moderna när franska kungen Ludvig XIV själv blev tunnhårig och lät tillverka peruk åt sig för att kompensera förlusten. I början av perukeran var perukerna menade att se ut som hår och var därför inte pudrade.
Vaderna ville männen visa. De skulle var muskulösa och vältrimmade, han ville visa att han kunde rida, den viktigaste av konstarter för en adelsman . Om vaderna saknade den nödvändiga fylligheten au naturelle använde man speciella strumpor med inlägg. Fäktning var en annan konst som en adelsman måste behärska. Värjan ingick också i dräkten och skor med klackar som skulle förhindra foten att glida igenom stigbygeln spred sig från riddräkten till hela modevärlden.
Klackar på skorna skulle både män och kvinnor ha. Både barn, kvinnor och män bar också korsett för att få en ståtlig hållning och kvinnornas midjemått skulle hållas minimalt. Ludvig XIV betsämde att 33 cm skulle hovdamerna hålla kring midjan, inte en centimeter mer. Korsetter snördes och kvinnor svimmade, luktsaltets storhetstid hade börjat. Menäven män snördes alltså in i korsetter och mansdräkten markerade också midjan, inte bara kvinnodräkten. Kvinnorna skulle inte nödvändigtvis vara storbystade i tidig barocktid, snarare trycktes bysten ihop till en platt enhet med resten av överkroppen. Senbarocken eller rokokon var däremot bystigare men med smalare midja så när kvinnorna fick andas upptill fick de sluta andas helt med mellangärdet.
Den kvinnliga riddräkten här intill var typisk för tiden; hög stärkt spetskrage, hängande extraärmar. Lager på lager av dyrbara tyger var modellen, man var inte rädd att visa sitt välstånd i dyrbara dräkter. Ridningen var ju en riktig högstatussysselsättning så riddräkten fick vara påkostad och kröntes av en hatt med plym som inte alls hade någon ridhjälmsfunktion utan antagligen var det första att ramla av om man gjorde en hastig avsittning.
Mycket tyg och dyrbara material ser vi här hos både män och kvinnor. Knypplade stärkta spetsar faller i ögonen. Mycket av det som senare reserverades för babykläder var finvuxenkläder på denna tid, spetskragar till exempel även om små bebisar inte hade sådana här överdimensionerade stärkta kragar för att skydda kläderna från spyor. Dessa två unga par ser ut att ha det trevligt men det måste ha varit svårt att pussas med damernas kragar. Lägg märke till killarnas sandaletter. Sådana skor har bara kvinnor idag. Då var det bara män som hade sådana skor. Kvinnorna hade mindre utstuderade skor eftersom de på 1600-talet inte ens skulle visa fötterna kjolarna skulle släpa i backen, hade man råd med sådana långa kjolar och tjänstefolk som tvättade och lagade dem var man rik och därmed en riktig it-girl.
Här syns unga nederländska män målade av Rembrandt van Rijn, musketörer, trumslagare, pipkragar och spetskragar och vidbrättade hattar. Rött var en färg som var dyr att tillverka och därför visade man välstånd med denna färg. Även ärmar och stöveskaft pryddes med kragar och allt hade riddräkten som förebild.Under 1600-talets senare hälft var Sverige en stormakt och gott om pengar skulle synas i klädvalet även här i norr. Här ser vi en högreståndsdam som en gång bodde på Skoklosters slott och numera pryder detta välbevarade barockslott.
Massor med svart siden och naturligt hår, kanske förstärkt med lite extralockar, men betydligt stramare friserat än männens. Protestantismens stramare stil märks i avsaknaden av spetsar och färger, men dyrt så det förslår är det, more is more, är helt tydligt mottot även för den svenska stormaktstidens modeskapare.
Mot senbarocken blev modet sirligare och damerna fick gärna visa lite vader vid väl valda tillfällen. Perukerna skulle nu se ut som peruker, de var pudrade och överarbetade. Män och kivnnor bara samma material och stilar, männens dräkter var ännu i grunden riddräkten, men man såg inte alls lika krigisk ut till vardags som i början av barockerpoken. 30-åriga kriget var slut och handeln med Indien, Afrika och Kina förde med sig lyxvaror som siden och en smak för ostindiskt porslin och vitsminkade ansikten. Senbarockens rokokokläder ser ut som när barn ritar prinsar och prinsessor.
Avslutar med en video av Barock-Olga favoriten Madonna i senbarockstil:
Madonnablå
Riktigt små barn ansågs inte ha någon könskaraktär fram till 1900-talets första decennier och upp i två-treårsålderna hade man likadana kläder åt pojkar och flickor. Koltåldern var verkligen den åldern då barnen bar en liten kolt med spetskrage till fins. Praktiskt med kolt när barnen lärde sig att gå på pottan. Varken pojkar eller flickor behövde tjorva med byxor. När de blev större ca 4 år, fick de sin första korsett(om man var från en välbärgad familj), både pojkar och flickor för att växa rakt och ståtligt. Korsetten behöll sedan män och kvinnor livet ut. Under slutet av 1700-talet, inspirerade av Rousseau, började man i högre ståndskretsar ta bort korsetten för pojkar, endast ett livstycke för att fästa strumpebanden behölls och till slut var det bara kvinnor som korsetterades och flickor som bar livstycken. Men fram till 4 års åldern hade alla barn samma bruna koltar och något blått i sängen som beskydd.
Men sedan hände något vid 1900-talets början. Man började vilja skilja på små nyfödda pojkar och små nyfödda flickor. På 1920-talet ville man införa pojk- och flickfärger och man föreslog då att pojkfärgen röd, som varit skolpojksfärg länge eftersom rött var en dyr färg och man kostade på pojkarna mer än flickorna, skulle för späda gossar vara rosa. Så flickorna hade mamma Maria-blått och pojkarna rosa. Efter krigen bytte färgerna kön och det "eviga" faktum att pojkar har blått och flickor har rosa i vaggan slog igenom på bred front speciellt efter andra världskriget.
Skolpojkar busar
Innan efterkrigstidens allt mer spridda välstånd fanns det få familjer som kunde unna sig olika färger och snitt på pojk- och flickkläder, men när man fick råd så fick textilindustrin att göra. Numera är det ju praktist taget omöjligt att hitta plagg för spädbarn som inte pekar ut pojkar och flickor från födseln. Flickor i tajta karamellfärgade plagg och brodyrer som "Little princesse". Pojkar ska ha stora bylsiga plagg i hip-hop-stil med brodyrer som "Bob the Builder". De fina spetskragar med handknypplad udd som min mormor sydde som kräkskydd till mig och sedan min lillebror och alla mina barn använt, väckte uppmärksamhet när de yngsta pojkarna hade dem, för nu ska bebipojkar inte ha spetskragar. Något som ansågs babyaktigt för bara 20 år sedan är flickaktigt nu. Och det vet vi ju alla att det som flickor har är en skam för pojkar. Så har det alltid varit, men nu börjar könsuppdelningen tidigare än någonsin.
En mamma med sin dotter och son, när korsetter för barn hade kommit ur mode.
Männen går genom hela långa livet livet i skräck för att kallas flickaktiga och låter sig snöras in i mentala korsetter betydligt värre en de som små barn hade under barocken. Som pojkmamma kan jag bara säga: kyrie eleison.
3/3
Att komma hem till dukat bord och levande ljus.
Kronärtskocka med citron och smör.
Min älskade serverar och när barnen somnat har vi kvällen för oss själva.
Madonnor i blått
I dag kom Barock-Olga i samspråk med en stilig man som råkar vara född på samma dag som Haquin Spegel, en av bloggens favoriter. Vi kom att tala om den myckna symboliken i en barockmålning och speciellt den himmelsblå färg som skiljer mamma Maria från alla andra kvinnor i konsten. Ser man ett gäng kvinnor på en sakralt inrktad målning så vet man vem som är Maria helt enkelt på att hon bär en ljusblå sjal eller skärp eller huivi. Den himmelsblå färgen har hon som tecken på vad man på latin säger att hon är nämligen Caelum Regina=himladrottning.
Kitschig Maria 
Drottning MariaMamma MariaArtisten Madonna, som väl motsvarar Barockbloggens motto "More is more" har använt sitt namn i konstnärligt syfte hela tiden och när hon gav ut en samling musikvideos från sina tio första år som världsartist kallde hon den samlingen "The Immaculate collection" som naturligtvis syftar på "the immaculate conception" som handlar om Marias tillblivelse enligt legenden då hon blev till genom en kysk puss av sin pappa Joakim på mormor Annas kind och naturligtvis också Jesu tillblivelse som vi snart firar på vårfru-dagen.
Min käre Caravaggio har målat många Marior men ytterst få Madonnor. Hans realistiska stil och umgänge i de lägre folklagren (det sägs att han en gång hade en drunknad prostituerad som modell för mamma Marias död) gjorde det kanske naturligt att han målade andra berömda Marior i första hand. Men han målar henne i sin överrealistiska stil och inte är det mycket blått kring Maria. Så pekas hon ju i stället ut med gloria och barnet i famnen.
Jag gillar också denna målning eftersom den kvinna som gestaltar Maria här är så lik min vän Maria. Vacker, full av integritet och med romersk profil.
