En glad amatörs tankar kring Bach, Bibeln, barockridning och andra barocka företeelser.
Tristväder på nyårsafton
Ikväll ska hästarna stängas in i stallet för säkerhets skull jag antar att någon i byn använder fyrverkier, men det är tyvärr också väder för det.
Nu är det slut på ridturer i fluffig lätt djupsnö för äckelblött töväder slog till med blötsnö. När detta fryser på blir det svårt att rida på mina enskilda ridvägar där Smilla kan springa lös. Men jag försöker trampa upp en stig som vi kan skritta skadeslösa på fast galopper i pudersnö är det slut med för en tid framöver.
I morse såg hästarna ut så här vid sin frunch med dessa eviga täcken, aldrig har jag behövt täcka Chateau så mycket som denna regniga slaskvinter. Genom att ljuset är dunkelt ser man tydligt den fallande blötsnön.
Måste bara dela med mig av en härlig hästmålning som är mycket nyare än barocken, men anknyter till den nederländska prosperity-traditionen från barocken. Den heter just Prosperity och är målad av Sir Edwin Landseer som var verksam i England under 1800-talet. Pojken står så stolt med sin stiliga fux och sina fina hundar. Håller han hästen åt någon som rider damsadel? Kanske den mystiska gestalten som syns promenera längst till vänster med en hund vid sin sida. På gräsmattan ligger krocketklubban och klotet och alla rabatter är välskötta. Här råder verkligen prosperity= överflödande välstånd.Andra målningar som skulle visa överflöd innehåller ofta mat, dyrbara kläder och ädelstenar, här visas välståndet i ett rikt friluftsliv dvs mycket fritid.
Den säger alltså väldigt mycket om sin tid, industrialismens och kapitalismens genombrott när adeln krympte i både inflytande och antal men ändå höll fast vid sin aristokratiska livsstil där flit och lönearbete sågs som skamligheter. På sin höjd fick man erkänna sig leva på "räntor". Av någon anledning var denna inställning till arbete regerande hos en stor del av medelklassen också. Målet var att vara "ekonomiskt oberoende" och när man nått detta tillstånd skulle man helst inte syssla med annat än sina fritidsintressen, kapten Hastings i Agatha Christies Poirothistorier som verkar leva på någon slags militär pension och sparade pengar är ett bra exempel på detta ideal.
Intressant är att de engelska socialisterna från samma tid som målningen ovan, med Karl Marx, tysk i förskingringen, i spetsen såg på livet på samma aristokratiska sätt. Lönearbetstiden skulle minimeras i det perfekta socialistiska samhället. När arbetet delades lika skulle var och en bara behöva arbeta ca 3-4 timmar/dag och resten av tiden skulle användas till kulturella aktiviteter och andra berikande fritidssysslor. Margareth Thatcher, som nyss gestaltades på film av den alltid lika geniala Meryl Streep försökte vända denna trend som brittisk premiärminister under 1980-talet och anklagade britterna för lättja. Sedan dess tycker jag att Thatchers inställning förstärkts, man är inte bara lat om man inte jobbar, man är ett hot mot samhällsordningen. Arbetslösa känner sig värdelösa och de som har jobb arbetar betydligt mer än heltid.
Ändå har det blivit vanligt att status mäts i antalet fritidsaktiviteter och fulltecknade kalendrar. Att barnen hinner träna 6 dagar i veckan och de vuxna 7, att man bakar cupcakes och renoverar hus och samtidigt driver ett litet företag på sidan om anses vara livets högsta lycka. Den som inte kan redovisa en aktiv helg på måndagen på jobbet är en misslyckad individ att tycka synd om. Blandningen av den brittiskt aristokratiska hobbyvurmen och Margareth Thatchers borgerliga flitideal har slagit klorna i samhället på ett mycket olyckligt vis.
När all industriell innovation och all företagsförändring går ut på att göra sig av med arbetskraft har vi en koncensusuppfattning om att den som inte arbetar knappt har rätt att leva. Samtidigt som de som får behålla jobbet får jobba enormt mycket hårdare än förut*, ska vi också fylla vår fritid med utvecklande aktiviteter som kräver en 40-timmarsvecka bara de. En arbetslös som ägnar sig åt mattvävning, latinstudier, stallbyggen eller översättningsjobb blir däremot jagad av A-kassan, då ska man bara jaga jobb, tigga mat och sedan stirra in i väggen i den skamvrå samhället har ställt en i. Detta är en så livsfarlig ordning att den med fog kan kallas alldeles barock.
Det är så långt till Marx tankar om arbetsdelning och en berikande fritid att till och med socialdemokratiska arbetarpartiet kämpar mot varje förslag på arbetstidsförkortning, fast de förslag som finns i dag inte handlar om Marx 3-4 timmar utan till 6 timmar per dag eller 35 timmar per vecka som prövats i bl.a.Frankrike. Det är en tragedi både på samhällsnivå, familjenivå och individnivå att vi delas upp i de som jobbar för mycket och de som inte alls har något jobb. Därför är min politiska förhoppning inför det nya året en enda: att vi äntligen ska se detta och fördela jobben på fler genom 6 timmars arbetsdag åt alla ; för planetens skull, för arbetslösas och överarbetades skull och för att mota bort den främlingsfientlighet som alltid blir följden av massarbetslöshet.
*jag till exempel jobbar 60-70 timmar per vecka och det finns de som jobbar betydligt mer och dessutom konstiga skift som bevisligen förkortar livet med flera decennier.
Tomas av Aquino läsandes i universitetets trädgård. Målning av Gentile da Fabriano ca. 1400.
Min pappa skulle aldrig acceptera Felix culpa. Fast förankrad i det svenska läseriet; influerad av Waldenström, Laestadius och Rosenius är en sådan lära helt otänkbar för honom. Men jag som genom det underbara latinet kom in i medeltidens tankevärld * ser verkligen att det är en fråga som man kan grunna på. Kan något som är fel bli till något som är alltigenom gott och rätt?
Även om man inte tror på bibelns berättelse om Eden och fördrivningen från paradiset måste man ju någon gång ha stött på tillfällen när frågan uppstår; kan det komma något gott ur något absolut ont? Finns det något gott att finna i exempelvis Förintelsen? Har mänskligheten blivit bättre av den eller dog alla Förintelsens offer förgäves?
Tomas av Aquino hade nog resonerat sig fram till ett ja på den frågan. Staten Israels bildande och vår medvetenhet om minoriteters rättigheter samt bildandet av FN är kanske inte absolut gott, men avsevärt mycket bättre än 30-talets Europa när antisemitismen, anti-feminsimen, böghatet och rasismen var comme -il -faut överallt.
Felix culpa-teorin är också ett av många exempel på att medeltidens intellektuella inte var några viljelösa fån som tog kristna dogmer och doktriner för givna. De var inte ett gäng vidskepliga Krösa-Major som alltid lät kollektiv gå före individ. Tvärtom ifrågasatte de Guds handlande och funderade intelligent och frimodigt kring för kyrkan viktiga läror som exempelvis syndafallet. Det var inte med upplysningen Européerna började tänka fritt, vad än upplysningens egna filosofer vill påskina.
Tomas av Aquino och hans likar i högmedeltidens Europa var naturligtvis barn av sin tid, sitt klassamhälle, sin tids kvinnohat, sin indelning av världen i kristenheten och resten. Men det vill jag påstå att vår tid också är. Vi har våra egna blinda fläckar, vi tänker inte friare eller bättre än Tomas av Aquino. Vi tänker bara under andra förutsättningar och dessa förutsättningar lade bland annat Tomas av Aquino grunden till.
* Tack Gud för gymnasium för alla och tack Siv Wiss!
I dag har Natalie och Natalia namnsdag en namnsdag som betyder födelsedag och det kommer naturligtvis från julen som på många språk, speciellt de romanska, heter just födelse eller födelsedag; Noël, Navidad, Natale t ex. Natalie är förstås ett franskt flicknamn och Natalia ryskt, men båda har bildats ur latinets dies natalis= födelsens dag/Jesu födelsedag.
Det är förstås naturligt att Natalie får sin namnsdag under de heliga juldagarna när vi firar olika aspekter av Jesu födelse. Idag uppmärksammar Barockbloggen flykten till Egypten som följde på Herodes barnamord i Betlehem. Despoten Herodes var inte att leka med, det visste alla. Josefus, judisk krönikör skriver om hur Herodes till och med dödade sina egna små söner för att behålla makten hos sig själv, kanske passade han på i samband med att han dödade barnen i Betlehem? Om han ändå lät döda ca 20 småbarn kunde ju några till slinka med som var ett mycket tydligt hot mot hans makt.
Josef blev varnad av en ängel i en dröm och flydde med Maria och Jesus till Egypten. Tur att det var Egypten han valde och inte exempelvis Sverige av idag. De hade knappast fått asyl här på så lösa grunder som att Josef blivit varnad av en ängel för att Herodes ville döda Jesus. Att vara förföljd som grupp räknas ju aldrig som asylskäl i Sverige och Herodes ville ju döda alla gossebarn under 2 år i Betlehem, Jesus var inte speciellt namngiven och utpekad.
Är du förföljd som kristen, kvinna eler homosexuell har du ju ingen asylchans, du måste ha underskrivna dokument som visar att just du personligen är hotad och knappt ens det räcker. Det finns människor som haft med sig domar från domstolar, underskrivna och ingen tror att de är förfalskade, asyl får de ändå inte. Migrationsverket säger glatt till folk, utan att skämmas: "Ta det inte personligt, du blir bara mördad för att du är kristen/kvinna/homosexuell så åk hem du!"
Tomas av Aquino målad tvåhundra år efter sin död av Carlo Crivelli . Han syns med mamma kyrkan i en hand och en bok, kanske bibeln i den andra, vilket visar vilket inflytande han haft på den katolska kyrkan.
"Adam lay ybounden" bygger på tanken om Felix culpa, en lära som utvecklades till fullo av Tomas av Aquino på 1200-talet. Tomas av Aquino är jag sällan helt överens med, men jag gillar hans sätt att ta ut de filosofiska svängarna och inte förskräckas av de konsekvenser hans teorier för med sig. Han vågade också ta tag i frågor som dagens teologer och filosofer sällan vågar ta i som exempelvis vems liv man ska välja när en moders liv är i fara vid en barnafödsel. Ska man stycka fostret i moderlivet, punktera skallen på barnet eller något annat som dödar barnet för att rädda moderns liv? Nu låtsas vi som om det inte är ett dilemma, men barnmorskor och mödrar vet att det fortfarande är ett verkligt dilemma, speciellt i länder som Afrika där ett barnlöst liv kan te sig lika svårt som döden.
Tomas av Aquino menade att modern hade fått förverkliga sitt liv och sin potential genom att bli vuxen medan barnet ännu inte hade fått möjlighet att göra det, därför skulle barnets liv räddas i första hand om det var möjligt och moderns liv skulle komma i andra hand. Läskigt tycker dagens människor som tycker de som sörjer ett missfall är lite lagom psykist störda. Radikalt för medeltiden då man fortfarande såg barn bara som lite mer värda än en hundvalp eftersom det tog så lång tid för dem att bli "lönsamma" medan man kunde klösa mycket arbete ur en vuxen kvinna.
Rent teologiskt är tanken om Felix culpa ännu mer kontroversiell än den om modern och barnet. På medeltiden hade man för sig att frukten på kunskapens träd var ett äpple och man diskuterade mycket hur ett litet pojkstreck som att palla ett äpple kunde få så stora konsekvenser. Felix culpa-teorin går ut på att Adams felval i Edens lustgård i det långa loppet visade sig vara bättre än om han fortsatt att vara lydig mot Gud och så förblivit utan synd. Vi förstår av detta att Medeltiden inte var en tid för fundamentalistiska bibelläsningar och man kunde diskutera saker och ting väldigt förutsättningslöst.* Tomas av Aquino menade att det var på grund av det felsteget Adam tog, som Jesus kom och detta var så stort att det var värt all sorg och död som släpptes in i skapelsen, därav kallde han episoden med kunskapens träd och människans fördrivning ur Eden Felix culpa=den lyckobringande synden.
*Märkligt med tanke på alla kättarbål som brann vid denna tid. Det verkar som om de som anklagades för kätteri blev det mest pga att de inte underställde sig påven. Den katolska kyrkan var i övrigt ganska så generös mot allehanda tankar kring Bibeln. Betydligt mer än vad senare protestantiska samfund varit. Maktstrukturen var man däremot rädd om, minsta ifrågasättande av kyrkans hierarki bestraffades skoningslöst.
Internet har verkligen förbättrat mitt musikliv. På you tube har jag stor glädje av tipsen som ges när man lyssnar på en sång. Jag letade efter en bra version av "Coventry carol" och hittade Medieval Bæbes version på så sätt fick jag tips om deras version av den här sången som jag aldrig hört talas om, en annorlunda Christmas Carol nedtecknad på Middle English någon gång under 1400-talet, men sången kan vara äldre än så. Jag inser att den måste ha inspirerat C.S. Lewis när han skrev om Narnia både om den vinter som höll Narnia fången i The Lion, the Witch and the Wardobe (Häxan och lejonet) och äppelträdgården i The Magician's Nephew (Min morbror trollkarlen). Sångens budskap är inpsirerat av kyrkofäderna Ambrosius och Augustinus tankar om Felix culpa som under 1200-talet utvecklades till ett teologiskt filosofiskt system av Tomas av Aquino.
Någon kommenterade sångens budskap på You tube:
"It's interesting, isn't it? In the Easter Vigil "Exsultet" we hear of the "Felix culpa" the "happy fault" and "necessary sin of Adam" (every bit as odd as this, it seems). The point is that the gift of Christ (here with the emphasis more upon His Mother) is so great that we can even bless the sin that made it necessary. In other words - and this is the point - the redemption not only meets, but exceeds the transgression. "Therefor, we moun singen Deo Gracias!"
Överst kan ni lyssna på Fauns version av denna Christmas Carol, här nedan följer Medieval bæbes' version och texten finner ni i slutet av bloggposten:
Mammornas evangelium - och värnlösa barns Fête des Innocents
Giotto di Bondone målade sin bild av barnamorden i Betlehem, barnmassakrer hade han kanske bevittnat själv, 1300-talets Italien var inte förskonat från våld. Målningen kom till ca. 1304-1306
Så här skriver åttabarnsmodern Birgitta om hur hon såg Maria ta hand om sitt lilla nyfödda Jesusbarn:
”Var välkommen min Gud, min Herre och min Son!” Då började gossen gråta och liksom skälva för köldens och det hårda golvets skull, där han låg, vände sig sakta, sträckte ut lemmarna och sökte sin moders vård, och modern tog honom i sina händer, tryckte honom mot sitt bröst och värmde honom vid kinden och bröstet med stor glädje och moderlig medlidsamhet. Sittande på golvet lade hon sin son i famnen och tog med fingrarna varsamt om hans navelsträng, vilken genast skars av utan att vätska eller blod trängde ut. Sedan begynte hon nogrannt att linda honom, först i linne, sedan i yllekläderna, varvid hon band kroppen, benen och armarna med en linda som var fastsydd i det övre ylleplaggets fyra ändar. Sedan svepte hon in barnets huvud i de två linnekläden som hon hade till hands för detta ändamål."
Vi lever efter Kristus, eller A.D. i Herrens år, som man skriver på engelska. Därför kan vi aldrig komma ifrån, inte ens den mest fundamentalistiska ateist, det inflytande som kristendomen haft på samhället. Ett sådant inflytande är synen på mammor och barn. Vi vet att det fortfarande inte är så lätt att vara kvinna här i världen och att barnen har det värre. I krig och konflikter är det kvinnor och barn som dör och lider mest. Under svensk stormaktstid var det den svenska trossen man fruktade mest i Europa, för de var många och de plundrade städer och byar för att försörja sig. Mången bondgård brändes till grunden med alla sina invånare kvar i huset. Idag vet vi hur kriget i exempelvis Kongo och Syrien slår mot civilbefolkningen.
För tvåtusen år sedan hade barnen knappt någon ställning alls, inte kvinnor heller. I dagens text får vi bevittna ett av otaliga massmord på barn som utförts genom historien. Vissa har ifrågasatt äktheten i Matteus evangeliums beskrivning av barnamorden i Betlehem eftersom inga andra källor från tiden nämner dem. Då bortser man ifrån att knappt några massmord på barn rapporteras i de gamla källorna. Där refereras stora slag i detalj, men kvinnor och barn är helt utraderade ur historien. Finns det ingen ära för en konung att vinna så finns ingen historieskrivare där helt enkelt. Eftersom barnamord händer och alltid har inträffat tror jag denna historia är fullständigt äkta:
När Herodes märkte att han hade blivit lurad av stjärntydarna blev han ursinnig, och han lät döda alla gossar i Betlehem och dess omnejd som var två år eller därunder; det var den tid han hade fått fram genom att fråga ut stjärntydarna. Då uppfylldes det som sagts genom profeten Jeremia: Rop hörs i Rama, gråt och högljudd klagan: Rakel begråter sina barn, hon låter inte trösta sig, ty de finns inte mer.
En text som Birgittas, och en text som denna jag skriver nu, är helt beroende av att Jesus lyfte fram kvinnor och barn på ett sätt som ingen gjort innan hans predikogärning startade. Inte ens idag har kvinnor och barn en lika självklar respekt och position i samhället som männen har. Fortfarande struntar svenska migrationsverket i FNs barnkonvention och mängder av länder har vägrat skriva under den. Men jag är väldigt glad att Gud i Jesusbarnet blev ett barn, född av en kvinna-bara en kvinna! Jag är glad att de krönikörer som skrev för de kristnas räkning inte skrev som de dåtida härskarnas historieskrivare utan att de skrev från de fattigas och från kvinnors och barns perspektiv.
Som sig bör har jag ridit staffansritt idag. Vädret var perfekt och hästarna glada. Våra ridvägar är täckta med 70 cm mjuk pudersnö och vi är helt ensamma. Inte ens skotertrafik finns det här så Smilla springer lös bredvid, det är skönt att hon är så bra på inkallning. Jag tog inte med någon kamera tyvärr, men Elis fotade några mysko bilder i stallet innan turen och på gården så ni får bildbevis om än lite drodelmässiga:
Chateau och Smilla i stallet.
Suddiga bilder men de ger rätt känsla för denna tysta staffansdagstur.
Birgitta Almeby - en modern martyr i Stefanos fotspår
Birgitta Almeby, hemma i Pakistan tillsammans med skolelever
Julens bibeltexter är lättillgängliga och svarar mot en djup längtan inom oss, längtan efter den framtidstro som ett nyfött barn ger oss. Den ger oss också den ömsinthet som ett litet hjälplöst barn kan inge. Det är en högtid av godhet och generositet, av fred på jorden, eller åtminstone en vapenvila. Julen gör oss glada och så ska det vara.
Annandag jul är som annandagar är i kyrkoåret; en dag för eftertanke, igen. Glädjen fördjupas mot en mörk relief och den som firas är nu Stefanos, den förste som blir dödad för att han vill leva som Jesus lärde. Den förste av "vägens folk" som blir martyr. En av dem som var med om att stena honom var Saulus, på latin Paulus, som också skulle dö som martyr för den vägen, men inte ännu.
Stefanos dag firas med offer till yttre missionen i Missionskyrkan som nu är en del av Gemensam framtid eftersom det bästa sättet att minnas en som dödats för sin tro är att hjälpa dem som lever nu till värdiga liv och kanske kan vi också förhindra att fler blir martyrer. Tyvärr var december en mörk månad på den fronten.
I Pakistan, som ett exempel, har minst två människor dödats pga sin kristna tro under loppet av två veckor. En kristen man lynchades av en mobb som påstod att han bränt koranen för några dagar sedan och missionären Birgitta Almeby sköts i huvudet och avled senare av sina skador på luciadagens morgon. Hon förestod bland annat ett flickhem i Pakistan och troligen var motivet både att hon var kristen och att hon var med om att ge flickor utbildning och självkänsla. I länder som Pakistan anses kristendomen vara en feministisk rörelse. Det har de ju rätt i anser Barock-Olga, även om det inte märks så ofta här hemma.
Denna annandag villl Barockbloggen påminna om Birgitta Almebys livsgärning med att dela med sig av hur man kan stödja hennes flickhem och skolan där hon arbetade.
Chateau, min älskade häst, ibland når vi en bit på väg mot din högsta potential, men det märks tydligt att det finns mer att locka fram.
På samma sätt som alla människors lika och oändliga värde har tagit en lång tid att bli praktisk handling och fortfarande har en bra bit att gå är det med ridning tycker jag. Teorier och praktiker måste samspela. Akademisk ridning brukar man tala om eftersom den lärdes ut på ridakademier i Europa. Ridskolorna i Saumur och Wien är två av dessa akademier som fortfarande är verksamma.Samtidigt tycker jag akademisk ridning kan beskrivas som ridning med eftertanke och "förtanke".
Ridningen blir helt enkelt bättre av att teoretiskt bearbetas. Inga brukar berätta om en av hennes ridelever som blev sjuk och var borta från ridningen i några veckor. När hon sedan kom tillbaka var hennes rdining avsevärt förbättrad och när Inga undrade hur det gått till när hon varit sjuk berättade hon att hon läste Sally Swifts Ett med hästen. Det var det enda hon gjort, hon hade inte kunnat träna i praktiken hon hade bara fått en ny förståelse för ridningen och det hjälpte henne att styra kroppen och förstå hästen bättre.
Kalla lediga dagar när ridpassen blir korta får vi nu tillfälle att läsa. Då tycker jag att det ger allra mest att man förhåller sig akademiskt kritisk i sitt läsande och tittande, att man funderar kring hur den här männskan ser på hästen och människan i grunden. Barockens förförståelse om att hästen har en perfekt vacker form som vi ska locka fram med vår ridning passar mitt synsätt. Denna inställning handlar om något större än att bli en okej ryttare, det handlar om själva livet.
Detta gör att jag inte ens behöver läsa ridteori för att inspireras i mitt umgänge med hästarna och de andra djuren. Under de första lediga dagarna har jag läst en intressant essä av John Armstrong om Dantes komedi, "Kärlekens apostel"*. Där skriver han om Dantes syn på kärleken:
"Vad menar Dante med kärlek? Han tänker sig att kärleken sammanför och fulländar ett brett spektrum av mänskliga förmågor. […] Kärleken är knuten till en djup förståelse av sitt föremål. Detta mer utvecklade sätt att älska en person (i kontrast till blind förälskelse) inbegriper att se personen som han eller hon verkligen är. […]Kärleken inbegriper inte bara en förståelse av vad en person råkar vara. Den hänger på en förståelse av denna persons bästa potential.[…] En person är i sanning sitt potentiellt bästa jag. Och att älska en annan person är att vilja hjälpa dem att bli denna bästa version av den de är."
Jag tycker detta satte ord på vad jag haft på känn när det gäller mina hästar. Nu aktualiseras det med lilla Smilla som kräver mer tålamod än den fogliga och välutbildade Chateau. Att älska min häst är att hjälpa henne fram till att nå sitt potentiellt bästa jag. Det gäller för mig att lista ut hur just hennes bästa ser ut med kärlekens ögon för att så småningom kanske lyckas locka fram lite av denna perfekta Smilla.
Idag har Eva namnsdag och i går var det Marias adventssöndag. Maria som blev mamma till den nya mänskligheten, humaniteten och mänskliga rättigheter. Idag är det mamma Eva vi minns som var mamma till allt levande, också den förste mördaren. Samtidigt som vi firar julaftonen i ett stall i brödhuset, Betlehem. Ja, Betlehem betyder just brödhuset. Logiskt att han som erbjöd livets bröd, bakat av den himmelska bagerskan; Jesus, skulle födas just i brödhuset.
Det är också väldigt bra att kyrkan sedan ordnat denna äventyrsresa i advent där vi reser bakåt i historien som börjar med Jesu intåg i Jerusalem på det lilla åsnefölet alldeles före korsfästelsen och slutar med hans födelse. Dagen innan juldagen minns vi alltså mamma Eva vars namn sägs betyda "Moder till allt levande", vi har alltså kommit ända till urhistorien.
Jag gillar att de som satte i ordning helgonkalendern missade symboliken i att Eva hamnar närmast Jesu födelse och inte Adam. Hela tiden kommer små påminnelser om evangelium för bagerskor, tonårsflickor och mödrar under kyrkoåret. Kyrkohistorien vimlar av försök att dölja emancipationens evangelium för de fattiga och föraktade, men hela tiden lurar den Heliga Anden gubbarna i kyrkans maktelit att göra bort sig och här har vi en sådan miss; Eva hamnar på hedersplatsen som livets ursprung, inte Adam. Hon är "moder till allt levande" och det är hon som får det första löftet om barnet i stallet i Brödhuset. Löftet om att kvinnan ska föda ett barn som ska krossa ormens huvud samtidigt som ormen stinger barnet i hälen.
Genom hela GT talas det om att det är mannen som föder barnen, utom i vissa speciella fall* Men här i löftet till Eva talas det om kvinnans avkomma. Jo, sannerligen, det har krävts mycket redigering av gubbarna genom historien för att göra religionen hatisk mot kvinnor och de har gjort sitt allra bästa. Men helt lyckades de inte. Den himmelska bagerskan lyckades ändå fördela surdegen i hela jättedegen. Omärkligt smyger det sig in, så smidigt att gubbarna missar det. Men som Jesus sa; den som har öron till att höra hör. Vi hör hur det viskas kring barnet i krubban; "för oss, för åsnan, för oxen, för kvinnan, för barnet, för invandraren, för den fattige, för den föraktade, för oss." Som mamma Maria sjunger med det lilla Jesusfostret i magen:
"han skingrar dem som har övermodiga planer.
Han störtar härskare från deras troner,
och han upphöjer de ringa.
Hungriga mättar han med sina gåvor,
och rika skickar han tomhänta bort."
Så slutar 2012 års adventskalender, i morgon tar julkalenderna vid med födelsedagsfirande i stallet i Brödhuset. Du kommer väl med?
*som den gamla infertila Sara, invandraren Rut som föder barn åt sin älskade svärmor Noomi eller listiga Tamar som spelar hora för att få ett barn med sin svärfar.
Barockbloggen gläder sig (en besserwisser gillar medhåll från förnuftigt håll) åt att tidningen Dagens bibelord av den 23 december 2012 lyder som följer:
Psaltaren 146:8-9
“
—
Herren rätar krökta ryggar, Herren älskar de trogna, Herren ger främlingar skydd, stöder faderlösa och änkor men korsar de ondas planer.
Vår gudsbild präglar oss. Den som tror att Gud rätar krökta ryggar, stöder dem som har det svårt och korsar de ondas planer försöker rimligen göra likadant. Och om vi alla går i den riktningen kommer vi gemensamt att få världen att röra sig åt rätt håll.
23/12 är det idag och det är tillika fjärde advent, Herrens moder är temat. Hon bar världens vanligaste kvinnliga förnamn Maria, den manliga motsvarigheten är Johannes. Att dessa två namn blivit så spridda beror naturligtvis på kristendomens kosmopolitiska karaktär, att den gäller alla. Från en massa olika stamgudar och totem som skulle beskydda en grupp människor, ofta i konkurrens med andra människor, valde människor att byta till en Gud för alla människor en religion som gällde för alla, med en uppsättninga levnadsregler som inte var olika för kejsaren och bonden. Från Quod licet Iovi non licet bovi*, gick man till Quod licet Iovi, licet bovi**. Åtminstone i teorin.
Vanligen sägs det att det är hemskt att bara omfatta en teori endast med tanken och viljan, att den ska uttryckas i praktiken för att vara något värd. Den som inte handlar som hen tycker att man borde handla kallas föraktfullt hycklare.Som om det vore bättre att inte ens inse vad som är rätt och fel. Där håller inte Barockbloggen med. Visst är idealet att en fin teori omsätts i lika god praktik, men det är sällan så något gott börjar. De riktigt stora tankarna kräver att de får mogna i sinnet innan vi införlivar dem med vår person. Till och med små nyårslöften bryts gång på gång innan de till slut blivit ett med den som ger dem. Det innebär inte att det är ren ondska och hyckleri att avge dem, bara att det är svårt att bryta en vana. Till och med stigfinnaren Abraham fick för sig att Gud verkligen ville att han skulle offra Isak, som om Gud var en kananeisk avgud som krävde barnaoffer varje vår för att ge god skörd. Men han hade börjat gå åt rätt håll och Isak överlevde.
Att lägga ut kompassriktningen åt rätt håll är inte problemet som hyckleriteorin anser, problemet är att det är svårt att gå åt rätt håll. När man ska formulera och införliva en riktigt stor tanke i ett helt samhälle, i en hel mänsklighet, måste vi helt enkelt tåla oss, det tar tid innan allas lika värde blir praktik och först måste den också bli teori hos en majoritet i samhället.*** Hela vägröjarens vecka ägnade Barockbloggen åt det vägröjande judiska folket, det var hos dem tanken om en lag lika för alla uppstod och där lades den första lilla grunden till FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna, demokratin och jämlikheten mellan fattig och rik, mellan man och kvinna, mellan vuxen och barn och mellan alla etniciteter.
Vi vet alla hur det är; mänskligheten är inte där än, men så smått börjar teorin slå rot. Vi kan höra högtidliga deklarationer från ateister, fundamentalistiska kristna och hinduer, inte bara judar, om människovärdets okränkbara princip. Att sedan ateisten går hem och slår sina barn, den kristna fundamentalisten snackar skit om sin muslimska granne och hindun fortfarande vägrar låta sina barn gå i skola med daliternas barn, ändrar inte på det faktum att de börjat röra sig i rätt riktning. Motsatsen, att de sa att det inte finns något universellt männsikovärde vore katastrofalt.
Därför är jag, trots alla hemska nyheter om främlingsfientlighet i Europa denna höst, hoppfull av en enda orsak; Jimmie Åkesson har deklararerat att rasism inte är okej hos Sverigedemokraterna. Nu tänker vän av ordning, som hör av sig då och då; "vad spelar det för roll att han säger det? SD är ju i grund och botten rasister av värsta 30-talstyska snittet." Visst är de rasister och ordet "invandrarkritisk" är helt och hållet smink, men det är ett nödvändigt heltäckande puder vilket förutan SD inte suttit i riksdagen.
Det gör mig verkligen glad att inte ens rasister vill omfatta rasismen i teorin. Till och med främlingsfientliga kvinnohatare, bögknackare och järnrörsfascister omfattar teorin om ett människovärde, åtminstone i offentliga sammanhang. I praktiken lever de verkligen i en förkristen forntid när endast den närmaste familjen, och då endast de vuxna männen förstås, räknades som människor. Men i teorin har de börjat förflytta sig till en tidsålder när människans lika värde oavsett ursprung är normen. Det är vackert så och det ger oss andra en plattform för argumenten.
Det är ett hoppets tecken att det i Sverige inte är som på 1930-talet; att det är okej att vara rasist och hata judar. Det gör mig glad att man på Walt Disney återgår till den klippta versionen av 1930-talsrullen "Tomtens verkstad" som jag växte upp med. Det är ännu bättre att det idag hade varit fullständigt omöjligt att i ett barnprogram göra en girig judedocka med kroknäsa, en black-face docka som kör en muldragen kärra i sakta mak och en docka som talar sydstatspidgin med ett ansikte som en minstrelsångare. Det gör mig glad.
Det gör också adventskalenderdagen 23 december komplett eftersom dagens namn är Adam som sägs betyda människa. Det blev en lyckad kombination att Marias söndag också är Adams namnsdag. Maria som födde den nya Adam, den mänsklighet som inte längre tycker det är okej att kalla sig rasist ens om man är det.
* Det som är tillåtet för Jupiter är inte tillåtet för oxen
** Det som är tillåtet för Jupiter är tillåtet för oxen. Som brukar översättat till "En lag för Jupiter, en annan för oxen"
*** helst ska ju alla omfatta den, men där är vi inte än och kommer kanske aldrig heller att bli.
Natanael; En sann israelit som kämpar med Gud och människor
Natanael är en av Jesu tolv lärjungar i Nya testamentet. Om honom säger Jesus att han är en sann israelit, i vilken inte finns något svek. Stamfadern Jakob hette ju "svikaren" innan han kämpade vid Jabboks vad och fick ett nytt namn; Israel=den som kämpar med Gud och människor.
En sentida Natanael var Elsa Beskows make Natanael Beskow som studerade teologi, men aldrig prästvigdes. I stället startade han Förbundet för Kristet samhällsliv som sedan kom att slås ihop med Förbundet för Kristen Humanism och numera heter Förbundet för Kristen humanism och samhällssyn. De sk. Humanisterna som försöker skaffa sig patent på humanistbegreppet, fast de egentligen helt missförstått begreppet humansim och bara företräder en antireligiös militant ateism, borde studera detta förbund.
Natanael Beskow var radikalpacifist och engagerade sig också hårt i kampen för kvinnors rösträtt. Han startade också Hemgårdar efter inspiration från Anglikanska fritidsgårdar där man skulle mötas över klassgränserna. De som inte hade råd med egen boksamling skulle där kunna läsa böcker och ta del av annan kulturell aktivitet. I Birkagården som han startade 1912 tillsammans med Hanna Pauli* samlades missionsverksamhet, folkbildning och kultur. Sedan startades Sveriges första fritidsgårdar och även barndaghem och fritidshem i Hemgårdsföreningens regi. Dessutom engagerade han sig för armeniernas situation i det Osmanska riket och var en av de första som skrev om det osmanska folkmordet på armenierna 1918.
Natanael Beskow bar alltså inte sitt namn förgäves. På många sätt förkroppsligar han namnet Natanel, en sann Israelit, en som kämpar med Gud och människor och han verkar sannerligen ha varit utan svek för han gav sig aldrig när han förstått vad evangeliet krävde. Vad som än hände så gick han sin väg rakt fram.
Dagens kalenderbild blir naturligtvis en från Elsa Beskows underbara Petters och Lottas jul, en klassiker som fortfarande älskas, åtminstone av mina barn.
*Hon var av judisk börd, återigen en sann israelit!
Nu tar jag min Bråddjupa Thomas och firar att julefriden träder in klockan 18 med en sovnatt utan barn, de ska vara hos mormor och morfar. Sedan vänder året och vi går mot ljusare tider.
Många 'lsklingar kan jag kombinera på Tomasdagen. Här också Caravaggio och aposteln Tomas, naturvetaren som vill ha bevis inte känslopjunk.
Hatet mot Israels ättlingar gick lite under jord efter förintelsen men nu lever det igen långt utanför de undanskymda vrårna och ursäktas numera med landet Israels politik. Att Israel omringas av fiender som vill slutföra Hitlers jobb är irrelevant för dessa svenska judehatare. Lättade över att äntligen få vädra sin primitiva antisemitism med argument som ser fina ut, "stöder" palestiner med indignerade tomma aktioner som Ship to Gaza men tiger lydigt still när de politiska ledarna i Gaza förtrycker sina invånare och bombar Israeliskt territorium. Barockbloggen tar därför Jakobs dag i akt att slå ett slag mot denna korkade och infama antisemitism som snart, tro mig, kommer att göra sig ännu mer bred om inte vanligt folk börjar se igenom propagandan och tänka själva. Rimlighet och proportioner i Israeldebatten efterlyses här.
Vill man verkligen ha fred i Mellanöstern är det helt fel väg att gå att stödja dem som hatar varje jude; från det ofödda barnet i magen till den gamla babusjkan på hemmet. Hams och Hizbollah vill inte ha fred de vill utrota judarna. Hizbolla tycker det är bra om man väntar en stund med Israels utplånande tills alla judar flyttat till Israel för då blir man av med dem alla när man driver ut dem i havet en gång för alla.
Ja Israel fick sannerligen en kampens välsignelse. men om inte judarna kämpat med Gud hade jag inte haft min älskade stora berättelse om Israel, hans mor och far och farmor och farfar. Jag hade inte hört om alla uppbrott och in-och utvandringar. Alla tillkortakommanden och märkliga möten med Gud och änglar. Och viktigast av allt; utan judarnas mod att kämpa med Gud, att diskutera med den högste-hur trist och innehållslöst livet hade varit. Vi hade till exempel alltid haft långa vintrar mend aldrig fått fira jul.
Jag vill välsigna Jakob som kämpade med Gud och inte gav sig innan han fått sin tvetydiga välsignelse av Gud. Min är förstås inte lika mycket värd, men jag önskar välsigna Israel med fred och frid i rättvisa och rättfärdighet.
Jakobs kamp med Gud vid Jabboks vad som Rembrandt föreställde sig scenen
Efter det lugna interludiet med Isak och Rebecka i Kaanan blir det utvandring igen med Jakob som så småningom flyttar med allt sitt folk till Egypten där älsklingssonen Josef blivit hög tjänsteman hos Farao. Jakob är redan i sin ungdom mer lik farfar än pappa på det sättet. Medan Rebecka fick resa till Isak är det nu Jakob som far iväg till morbror Laban för att hitta sig en fru, som hinner bli två innan han återvänder till Negev. Många barn blir det också, som håller sämre sams än både Jakob och Esau och Isak och Ismael.
Israel får Jakob heta efter en nattlig brottningsmatch med någon som han sedan uppfattar som Gud själv. Ja, i gamla testamentet händer sådana saker. Inte nog med att många änglar är helt lika männsikor och till och med får barn med människor i första mosebok, Gud själv är förvillande lik en människa i flera episoder. Det är intressant att det folk som sägs vara Guds utvalda också heter Israel, den som har kämpat med Gud. De heter inte de som underkastat sig Gud eller de som tror på Gud. Nej de har kämpat med Gud och i den kampen tiltvingat sig Guds välsignelse: Jag släpper dig inte med mindre än att du välsignar mig säger Jakob, till brottaren i natten och då blir han välsignad med detta namn.
Jag förstår inte riktigt vad den välsignelsen innebär men jag ser ju att inget folk i historien fått kämpa så mycket för sin existens samtidigt som judar aldrig slutat diskutera med Gud själv. En liknelse ur Talmud:
"En kung anförtrodde ett mått vete och en linbunt till var och en av sina två tjänare.
Vad gjorde den förståndige tjänaren? Han vävde en duk av linet och malde mjöl av vetet. Därefter
bakade han ett bröd, lade det på bordet och bredde duken över i väntan på kungen. Den oförståndige tjänaren, däremot, gjorde ingenting.
Efter ett tag återvände kungen och sa till sina tjänare: 'Mina söner, för hit det som jag gav er.' Den ene hämtade då brödet övertäckt av duken, medan den andre hämtade måttet med vetet och linbunten. Vilken skam! Behöver man ens ställa frågan vilken tjänare som var den mest älskade? Naturligtvis den som hade gjort
en duk av linet och bakat bröd av vetet."
Detta tolkar judar som att vi ska göra något eget av Guds ord, tolka in det och leva det på vårt sätt i vår tid. Precis som Augustinus många sekel senare, menar de att det finns inga felaktiga tolkningar. Jesus kände förstås till denna liknelse och han om någon vet vad det innebär att kämpa med Gud och människor och att göra sitt liv till ett levande brödoffer. Jesus berättade ju också en variant av denna liknelse, liknelsen om talenterna. Jesus var också jude och sa med denna liknelse samma sak: "Gör något nytt av din gåva, använd den. Ordet är dig givet, nu ska du göra det till ditt eget."
Isak är doldisen bland patriarkerna han nämns alltid i samband med någon annan mer färgstark karaktär; fader Abraham, den listige sonen Jakob/Israel och vackra frun Rebecka. Isak själv verkar vara en hemmason som inte alls ärvt pappas lust för in-och utvandring.
Kanske var han less på ständiga uppbrott sedan barndomen. Dessutom måste han ha varit lite rädd för pappas beredvilliga skor sedan den där hemska händelsen på Moria berg när Abraham på fullt allvar tänkte döda honom. Isak var mest mammas pojke, det märks till och med i Bibelns knapphändiga material.
Där kan vi läsa att han stannar hemma till och med när det ska hittas en lämplig fru till honom efter att mamma Sara dött. En tjänare får åka till hans farbrors/morbrors familj* och hämta henne. När Rebecka kommer till Isak i Negev står dessa lakoniska rader som rymmer ett universum av starka känslor:
"Isak förde Rebecka till tältet, han tog henne till hustru, och han älskade henne. Så fann Isak tröst i sorgen efter sin mor."
*Sara och Abraham var ju halvsyskon med samma pappa men olika mödrar.
Abraham kan både ha varit en historisk person eller en fiktiv förfader till tre världsreligioner. Det spelar ganska liten roll nu. Jag lutar åt att han verkligen levde en gång i tiden för han liknar inte alls någon hjälte i ett forntida epos. Han är inte speciellt stark eller smart och mycket av berättelserna kring honom saknar den yttre dramatik och magiska inslag som brukar späcka forntida hjältesagor. Men han är bra på att hitta stigar.
Så här står det om hans beslut att lämna sin födelseort Ur för att ta sig till ett helt obekant land:
"Herren sade till Abram: ”Lämna ditt land, din släkt och ditt hem, och gå till det land som jag skall visa dig. Jag skall göra dig till ett stort folk, jag skall välsigna dig och göra ditt namn så stort att det skall brukas när man välsignar. Jag skall välsigna dem som välsignar dig, och den som smädar dig skall jag förbanna. Och alla folk på jorden skall önska sig den välsignelse som du har fått.”
Vi får ingen dramatisk skildring av en glänsande gudom som ryter befallningar så det ekar bland bergen. Det är heller inga stora mirakulösa luftfärder på flygande matta eller så när Abram följer uppmaningen: "Abram bröt upp, som Herren hade befallt, och Lot följde med honom. Abram var 75 år när han lämnade Harran. Han tog med sig sin hustru Saraj och sin brorson Lot, all egendom och alla slavar som de hade förvärvat i Harran. Så började de sin vandring mot Kanaan."
Till ett helt okänt land gick de, Abram med en inre kompass ledde gruppen som nog var ganska stor, ingen ensam Gilgamesch. Han hittar också direkt, han irrar inte runt som Odyssevs som ändå seglade i välkända farvatten eller som hans ättling Mose fick göra i öknarna mellan Egypten och Kaanan. Helt odramatiskt går de bara dit Abram går. Inga strider, inga änglar, inga mirakel, inte ens ett lejon efter vägen och när de kommer fram händer– inget särskilt:
"När de kom fram till Kanaan fortsatte de in i landet, ända till den heliga platsen vid Shekem, till Orakelterebinten. På den tiden bodde kanaaneerna i landet. Herren uppenbarade sig för Abram och sade: ”Åt dina ättlingar skall jag ge detta land.” Abram byggde där ett altare åt Herren, som hade uppenbarat sig för honom. Därifrån fortsatte han till bergen öster om Betel och slog läger så att han hade Betel i väster och Aj i öster. Där byggde han ett altare åt Herren och åkallade honom. Sedan flyttade Abram längre och längre ner mot Negev."
Där slutar berättelsen om hur Abram kom till löfteslandet. En vandrare som blev en invandrare. Det är märkligt att de religioner som räknar sitt ursprung i denne stigfinnare så ofta tagit/tar till vapen i fader Abrahams namn. Det är sorgligt att en av de kristna världsdelarna, Europa, börjar sluta sig mot invandraren. Abraham var notorisk invandrare och utvandrare. berättelsen om Abraham handlar om rätten att gå dit näsan pekar. Ingenstans kan vi läsa om hur Abraham längtade tillbaka till Ur. Hans vilja var att följa den stig som han funnit. Han dillade inte om att komma tillbaka till rötterna. I stället byggde han altare vid det heliga trädet på den plats dit han kom. Människor är ju inte träd, människor har inte rötter, vi har fötter.
Den käre Bråddjup tycker att jag och en annan från dödgrävarbranschen borde starta en blogg som heter dösnack eftersom det så ofta blir sådana samtal här. Kanske det, nu blir det i alla fall ett tips om smart dösnack från DN.se. Värt att läsas och begrundas om vårt bokstavligen oändliga behov av "bekräftelse" och självbespegling. Inte ens våra döda nära och kära får vara ifred. Man vill inte längre vårda deras minne, man vill ståta med gårdsspöken och gå på seanser i stället. Jag vet vad sorg och saknad vill säga men detta ständiga behov av mer av uppmärksamhet för egen del som utnyttjas av charlataner med stora timtaxor och gratis reklamtid på TV i stort sett varje dag i mindre nogräknade kanaler, litar jag inte alls på.
Vägröjarens adventsvecka och idag har Stig namnsdag. Ordet stig är ett av de vackraste jag vet. Kanske inte just ordet, det är nog snarare företeelsen som jag gillar. Stigar är något att hålla i när man leter sig ut i stora världen. När Ronja förmanas av sin pappa när hon ska gå ut i stora världen ska hon akta sig för att gå vilse "-Vad gör jag om jag går vilse då? -Letar reda på den rätta stigen."
Vägröjarens vecka är detta. Men jag ser Johannes mer som en stigfinnare. Där andra inte såg något speciellt såg han vem Jesus var. Så är det med stigfinnare de ser inte bara ett virrvarr av mossa och grenar, de ser en stig. De ser om stigen är den rätta vägen eller om det är en myrstig som bara leder till närmsta stack. De finner gläntorna och kallkällorna längs med vägen. Stigfinnaren irrar inte runt på måfå utan går rakt fram längs stigen i sin egen takt.
Bruce Chatwin skriver i sin annorlunda resekildring "Songlines" om vad stigarna betytt för mänskligheten. Hans eget efternamn visade det sig betyder ungefär stigfinnare och han berättar om en stigfinnare i Australien som hyrts in av ett tågbolag som skulle lägga räls på hans folks land. Då får man enligt Australiensisk lag inte kränka heliga platser och en som kan de sjungna kartorna, songlines, får visa var bygget får placeras.
Den här gången fick den songlineskunnige åka bil. Han var då tvungen att sjunga jättefort, jag föreställer mig att det lät ungefär som en tungsteppande Ludgo-Pelle där han satt i baksätet på bilen som rörde sig i onaturligt snabb takt över de marker för vilka hans sånger var kartboken. Bilar går för fort.
På en stig kör man inte bil, möjligen att man skramlar runt där på en cykel, men främst ska man gå där. Steg och stig hör ihop. På en stig tar man ett steg i sänder. På en stig tar man en dag i sänder. Vilken tröst vad än som kommer på! Stigar är inga motorvägar. Motorvägar är för de snabba och jäktade, för bilar och bussar av hårda material. Mjuka och levande varelser rör sig längs stigarna, det är inte konstigt att de kallas songlines i Australien. Stigar inbjuder till sång. Inte nödvändigtvis käcka marscher som "Vi gå över daggstänkta berg", det kan ännu hellre röra sig om ännu aldrig sjungna sånger, en stilla helt nykomponerad improviserad jojk eller en pilgrimssång traderad ända från korsfarartiden:
Johannes Döparen halshuggs på order av kung Herodes målning av Caravaggio
Johannes Döparen var ett favoritmotiv för en av Barockbloggens älsklingar, Caravaggio. I dag nöjer vi oss med en målning av hans många av Johannes Döparen och Bereden väg för Herran-såklart-den psalmen säger så mycket om Guds rikes förhållande till denna världens makt:
Bereden väg för Herran! Berg, sjunken, djup, stån opp. Han kommer, han som fjärran Var sedd av fädrens hopp. Rättfärdighetens förste, Av Davids hus den störste. Välsignad vare han Som kom i Herrens namn.
Guds folk, för dig han träder, En evig konung opp. Strö palmer, bred ut kläder, Sjung ditt uppfyllda hopp. Guds löften äro sanna, Nu ropa: Hosianna! Välsignad vare han Som kom i Herrens namn.
Gör dina portar vida För Herrens härlighet. Se, folken kring dig bida Att nå din salighet. Kring jordens länder alla Skall denna lovsång skalla: Välsignad vare han Som kom i Herrens namn.
Ej kommer han med härar Och ej med ståt och prakt; Dock ondskan han förfärar I all dess stolta makt. Med Andens svärd han strider Och segrar, när han lider. Välsignad vare han Som kom i Herrens namn.
O folk, från Herren viket I syndig lust och flärd, Giv akt, det helga riket Ej är av denna värld, Ej av dess vise funnet, Ej av dess hjältar vunnet. Välsignad vare han Som kom i Herrens namn.
Den tron, som han bestiger, Är i hans Faders hus. Det välde han inviger Är kärlek blott och ljus. Hans lov av späda munnar Blott nåd och frid förkunnar. Välsignad vare han Som kom i Herrens namn.
Gottfrid har namnsdag idag och namnet är ett namn med en underbar betydelse; Guds frid/fred. Julens budskap är ju väldigt förknippat med fred, så mycket att det förr ansågs oerhört ociviliserat med all rigsföring under julen, så till den grad att man utlsyte vapenvila. I första världskrigets skyttegravar firades den första julen med förbrödring mellan kontrahenterna. de klev helt enkelt upp ur skyttegravarna och gav varandra gåvor samt firade tillsmmans med den proviant de hade. För att undvika detta pacifistiska myteri utökades tiildeningen av cigareetter och alkohol året därpå.
Jag tänker ändå på Mikael Wiehes ungdsomsynd "Är det verkligen fred vi vill ha" där han i revolutionsromantisk anda retoriskt frågar: "Är det verklgen fred vi vill ha, till varje tänkbart pris. Är vi verkligen säkra på att det värsta av allt är krig?" Han har ju rätt. inte ville vi gärna leva i ett Europa där ingen gick i krig mot Hitler-Tyskland. Fred är ett för smalt begrepp för att man ska kunna kalla det ett odelat posistivt begrepp. Frid är mycket bättre. I friden ingår harmoni och rättfärdighet lika mycket som avsaknaden av krig.
Friden gäller alla, inte bara en privilegierad grupp. Friden gäller hela skapelsen. Frid handlar om alla aspekter av livet. I friden finns inget tyst våld eller kallt krig mot judar, kvinnor eller fattiga. Frid råder bara där alla har samma rättigheter och skyldigheter.
Trots detta måste jag ändå få säga att fred nästan alltid är att föredra framför krig, vad än Wiehe sjöng. Nu tänker jag på östra Kongo. De kristna där ber om våra koncentrerade förböner tredje söndagen i advent. Kriget ruinerar detta rika land, plågar människorna bortom vår föreställningsförmåga och alla mänskliga metoder och all god mänsklig vilja bland de som har makt tycks uttömda. Nu litar Kongos folk på ett mirakel. Be för våra vänner i Kongo, be för fred och frid i detta vackra land. Guds frid som övergår allt förstånd må falla över Kongos plågade kristenhet nu!
Barockbloggen har i denna lucka alltid med det nu levande helgonet Sten. Vän av ordning, som då och då hör av sig, undrar ibland, finns verkligen en så genomgod person på riktigt? Är inte detta en helgonlegend av Barbara-kaliber som är svår att verifiera? Barockbloggen har ju inte gett några uppgifter om var han är född eller led sitt martyrium.
Tack och lov har han inte dött än även om hans liv ibland kan vara ett lidande. Det senaste året har varit ett litet martyrium för Sten den helige men detta lidande bär han som helgon gör, han blir inte bitter bara ännu bättre inombords. Barockbloggen kan däremot berätta var han är född, i Karesuando församling.
Här kommer också bildbevis på att Sten finns. För att göra beviset giltigt är det bloggredaktören själv som här får en av hans varma kramar när hon delade bröd med honom på sin pilgrimsvandring i höstas:
Sveriges Lucia 2012, Amanda Carlshamre, samlade mest pengar till Världens barn så hon blev årets Lucia. Hon har voläntärarbetat i Bangladesh, Filippinerna och på en kristen kommunitet i Frankrike och är med i riskstyrelsen för Svenska kyrkans unga samt är ambassadör för Rättvisemärkt och driver en bod med rättvisemärkta produkter. En skön Lucia att vara stolt över!
Barockbloggens favorittjej är förstås Lucia. Tonårstrotsigt emo-tuff dog hon hellre än att gifta sig och avsäga sig sin tro och sedan blev hon en ljuspunkt i decembermörkret hos oss längst upp i norr på sådana hemlighetsfulla vägar som bara helgon kan ta.
Ingen annanstans i världen firas Lucia som här i Sverige. I Syracusa, hennes hemstad, firas hon visserligen med stora processioner där man bär runt en skulptur som föreställer lilla Lucia just idag. Men firandet med små söta barn i sjungande luciatåg finns bara i Sverige och Finland. Delvis firas Lucia också i Norge och Danmark men då som import från Sverige, det var här det började.
Svenskt luciafirande är typiskt svenskt och därför helt mångkulturellt. Det har influenser från en massa olika håll; Tyskland och Italien främst. Så sjunger vi sånger från Frankrike, England och Karibien i luciatåget och allt framförs på ett sätt som vi bara gör här i Sverige med små svenska gårdstomtar och pepparkakor i följet.
Först kom Lucia från det antika Sicilien förstås, när den största helgonmakaren Diocletianus var kejsare. Sicilien som ligger nära Nordafrika både geografiskt och kulturellt. När Lucia levde tillhörde hela medelhavskusten Rom så Medelhavet var ett romerskt innanhav. På Sicilien var man lika Nordafrikanska som Europeiska och ön blev en transitö mellan den afrikanska delen av imperiet och den europeiska. Eftersom Nordafrika var Roms kornbod skeppades mycket spannmål via Sicilien så bröd hade man gott om.
Även idag siktar många båtflyktingar från Nordafrika på Sicilien som första anhalt i fästning Europa. Därför har Italien infört hårresande lagar om att man inte får bistå fartyg i sjönöd på italienskt terrotorialvatten om man misstänker att flyktingar färdas på dem. Folk som ändå hjälper drunknande medmänniskor, vilket många gör, riskerar straff för denna helt naturliga gärning. Ön som blev romarrikets brödbutik blir nu en fälla för hungrande människor som dör av svält och törst eller helt enkelt drunknar i sina försök att få ett bättre liv och kunna försörja sin familj genom att ta de jobb européerna inte vill ha.
Lucia som helgonförklarades just för att hon gav sin hemgift till de fattiga och delade sitt bröd med hungrande och i dagens Sverige kommer med lussebröd till frukost skulle inte gilla det. Lucias hemö ska bli brödbod för alla igen. Syracusa är med rätta stolt över sin lilla generösa emo-tjej från 200-talet. Italien måste sluta vanhedra hennes minne med sina omänskliga lagar om att inte ta hand om människor i sjönöd.
Den helige Fransiscus mediterar. Målning av spanske barockkonstnären Fransisco de Zurbaran 1598-1664
Alexander, Alexandros på grekiska är ett namn sammansatt av ord för försvar, beskydd och andros man eller människa. Alltså betyder det namnet ungefär människornas beskyddare eller försvarare. Många kända Alexandrar har levt men jag stannar för filosofen och fransiscanermunken Alexander av Hales (ca. 1190 -1245). Bland många betydelsefulla verk inom filosofin och teologin fastnar jag för hans försvar för tiggarmunkar och hans avståndstagande från förvärvsarbete.
För snart två år sedan gick tre TV-program om en kyrkoherde i England som ville försöka leva utan pengar. Han började med bytesaffärer och arbetade dagsverken hos folk för sitt uppehälle, men inte förrän han blev tiggarmunk i Fransiscus fotspår förstod han vitsen med fattigdomsidealet. Han gav sig ut på en resa där han fick förnedra sig utanför mataffärer och be folk köpa saker till honom. Han gick mycket och fick lita till människors välvilja för att få natthärbärge. Han övernattade i kyrkor men också i människors hem, bl.a en muslimsk familj tog emot honom med öppna armar. Han tiggde också tågbiljetter men inte pengar. Då insåg han att denna fattigdom ledde honom närmare andra människor, den visade hur mycket vi är beroende av varandra fastän vi inte vill se det.
Att arbeta för mat gav en slags stolthet och känsla av oberoende som tiggeriet aldrig kan ge. Då inser man att även när jag arbetar är jag helt beroende av andra människors välvilja. Hur skulle det gå om busschauffören bara hoppade över att gå till jobbet eller tog bussen ut till sin sommarstuga i stället för att köra sin runda efter tidtabellen? Vad gör jag om tidningsbudet kräver mutor för att jag ska få min tidning? Om sopåkaren gör detsamma för att utföra sitt jobb? Om alla nattarbetande undersköterskor gick hem och sov skulle knappt någon av oss kunna vara trygg.
Men så är det inte. Alla tusentals människor som behövs för vårt dagliga uppehälle ställer i allmänhet upp och gör det de ska. Därför inbillar vi oss att vi är oberoende. Att leva som en tiggarmunk gav den engelske kyrkoherden insikten att så är det aldrig. Vi är alltid beroende av andras välvilja. Vi är också beroende av att få visa andra välvilja. Det sant mänskliga är att dela sitt bröd med en främling som ber om det. Alexander av Hales var alltså en sann försvarare av mänskligheten.
Daniel är en märklig gestalt i bibelns galleri av märkliga karaktärer. Han lever nära maktens centrum men är till synes helt obrydd om vad den enväldiga härskaren tycker och tänker trots att judarna är i fångenskap hos denne härskare och helt utlämnad åt dennes nycker. Han går bara rakt fram och gör det han vill.Detta trots att detta verkligen är en sann envåldshärskare som kan få för sig att döda alla visa i riket när några av dem inte kan uttyda en mardröm han haft.
Ja, inte bara Daniel förstås, hans vänner Hananja, Mishael och Asarja också. De fyra utvaldes till något slags hovmän, lyxfångar, för att de var ståtliga att se på, kunniga och intelligenta. Bara det att bli utvald för att man är så snygg och intelligent borde gjort att de föll för kungen, men nej, de vägrade äta den goda maten som serverades vid kungens bord. Hur oartigt är inte det! De åt i stället bara grönsaker och vatten. Testa det hemma i Tornedalen så får ni se hur väl sådant tas emot! Dan.1:1-16
Daniel, Mishael, Hananja och Asarja blir snart kungens rådgivare eftersom den vegetariska dieten gör dem ännu snyggare och smartare. Men när de fortästter vara obstinata och behandla kungen som vilken vanlig människa som helst genom att vägra tillbe en staty han låtit tillverka av sin kungliga höghet, blir han less och sänder dem in i en brinnande ugn och sedan ner i lejongropen som vi förknippar med Daniels namn.
Jag gillar så Hananjas/Shadraks Mishels/Meshaks och Asarjas/Aved-Negos svar när kungen befaller dem, sina ståthållare över provinsen Babylonien, att tillbe hans snygga staty: "Om den Gud som vi dyrkar kan rädda oss ur den brinnande ugnen och ur ditt våld, konung, så räddar han oss. Om inte, skall du veta att vi ändå aldrig kommer att dyrka dina gudar eller tillbe den gyllene staty som du har rest.”
På samma sätt resonerade många som nu finns med i adventskalendern. De första kristna var mycket förtjusta i Daniels bok. Man kan tycka att det visliga vore att äta kungens goda mat-artigt också. Det vore bra för familjen om de tillbad den där statyn, det är ju bara en staty, man kan ju tänka på annat medan man står där och knäböjer. Så resonerade de inte. De blir slängda i ugnen men klarar sig genom en ängel som skyddar dem från lågorna.
Men de som vägrade tillbe kejsaren i Rom klarade sig inte. Kyrkofadern Polykarpos brändes på bål under en av de förföljelsevågor som de kristna fick utstå i romerska riket innan Konstantin accepterade kristnas rätt till religionsfrihet 313. Han var en gammal man, född ca. 69 e.Kr. och en lärjunge till Johannes, den yngste av Jesus tolv närmaste manliga lärjungar.
Innan Polykarpos dog drömde han att hans kudde fattade eld och då förstod han att han skulle brännas på bål. När myndigheterna ville få honom att tillbe kejsaren i stället och så rädda sig, sa Polykarpos: "Jag har tjänat Kristus i 86 år och han har aldrig svikit mig, varför skulle jag nu svika honom?"
I Sverige, idag tvingas vi sällan ta sådana avgörande beslut av mod för att inte trampa sönder vår integritet. Men det krävs ändå en stor självrespekt och mod att stå emot när tex hela arbetslaget snackar skit om invandrare eller bestämmer sig för att mobba en jobbarkompis eller förman. Vi människor vill höra till gruppen. Ensamma är vi ingenting. Så att tacka nej till bullen för att det nu är julfasta eller säga emot hyllningskören för Jimmie Åkesson kan kosta på. Även om vi inte blir kastade på bålet längre.
Men när Polykarpos vägrade tillhöra gruppen genom att tillbe kejsarens bild brändes han och tolv av hans lärjungar på bål. Resten av hans lärjungar tvingades se på när de brändes till döds. De kom efteråt ihåg att det inte luktade som det brukade när man bränner människor levande, det luktade nygräddat bröd.
Chateau har ju en fantastiskt motståndskraftig vinterpäls, som bekant. Snön lägger sig bara som ett täcke på henne och hennes tjocka vinterpäls håller värmen inne i hennes kropp. Den är alldeles kall utanpå, men sticker man in händerna under snön är hon jättevarm. Turligt nog har Smilla samma goda vinterpälskvalitet, snön tränger inte ner i björnburret som hon fått. Hon har inte sin svarta hårrem bara till prydnad.
Polskfödda fransyskanMarie Curie som hon såg ut 1903 när hon blev den första kvinnan att tilldelas ett Nobelspris
Marie Curie är en av dessa sällsynta kvinnliga nobelspristagarna, dessutom i fysik och kemi där de varit än mer sällsynta. Ingen annan, varken man eller kvinna, har tilldelats priset i två olika discipliner. Män har ju en stark tendens att belöna andra män, vilja umgås med andra män och helst se på andra män i svettiga trikåer och kortbyxor. Det antika Grekland där män endast umgicks med kvinnor för att få barn och sedan lät allt annat socialt och erotiskt umgänge vara med andra män, ligger inte särskilt långt borta.
Men Marie Curies geni gick inte att ignorera. Hon fick först dela priset med sin man Pierre, fast alla insatta är överens om att hon var den drivande kraften i deras vetenskapliga arbete. Då fick hon fysikpriset 1903. Åtta år senare fick hon ensam kemipriset för sina upptäckter av grundämnena polonuim, som hon namngav efter sitt hemland Polen, och radium. Hon grundade också medicinska forskningscentra; Curie-instituten i Paris, där hon var verksam, och i Warzawa, där hon var född. Curie-instituten är fortfarande världsledande inom cancerforskningen.
Marie och hennes samtid tog visserligen fel när de trodde att radium var hälsosamt till en början, men när hon själv blivit dödligt sjuk av radioaktiv strålning hade man förstått sambandet bättre. Hennes aningslöshet i början av karriären brukar anföras som argument för att folk var korkade förr. Men jag tycker inte vi ska vara så hårda mot henne. Hon upptäckte på hårdast möjliga sätt att radioaktivitet var ytterst farlig för allt levande och drog sedan slutsatser av det och åtgärdade missförståndet. Vi har facit i hand och bara kör på med kärnkraften, världens dummaste sätt att koka vatten, i alla fall. Det är som om Curie-instituten skulle bestråla folk med röntgenstrålar och låta cancerpatienter traska runt med små bitar radium i fickorna än i denna dag.
Marie Curie hade troligen inte förordat nybyggnation av kärnkraftverk efter Harrisburg, Tjernobyl och Fukushima. Vi kan ju förstås aldrig veta, hon dog ju av strålningsskadorna 1939 innan atombomben och kärnkraften. Men hon tog lärdom när hon såg riskerna. Varför gör inte vi det?
Smilla posar gärna för porträttbilder, hon är väldigt förtjust i människor i allmänhet och jag tror att hon gillar mig extra mycket, jag kommer ju med god, god mat varje dag, så när jag fotar står hon så sött med öronen framåt och väntar på något kul eller gott. Det är roligt att hon inte är rädd för kameran för jag vill ju inte missa hennes uppväxt och dokumentera hur hon ser ut. Redan nu kan det vara svårt att minnas hur hon såg ut för ett år sedan.
Smilla idag:
Ja ni ser rätt, hon har vuxit ur sin ponny-grimma och fått ta över en av Chateaus i cob-storlek:
Som en jämförelse ser ni här hur hon såg ut december förra året:
Jesus talade ofta i liknelser, eller så är det liknelserna de minns, de som var med honom då i Galliléen, i Judéen eller Samaria. I dagens text talar han om himmelriket som en surdeg. Liknelser är lätta att minnas , de framkallar bilder i mitt inre. Nu ser jag Gud som bagerska med starka armar och med håret täckt av en vit hilkka. En tant från norra Tornedalen, röd av värmen från ugnen. Gud knådar en stor deg, Gud som en stor snäll tant, en sådan som min farmor.
En stark, snäll och samtidigt lite sträng tant som knådar sin deg till fulländning.Den ska släppa från baktråget men inte vara för hård och torr. Inga klumpar av mjöl ska bli kvar, ingen del av degen finnas som inte blandats med surdegen. Surdegen i brödet är själva himmelriket och det finns snart överallt. Det är surdegen som får degen att jäsa, som sätter liv i mjölet och vattnet och gör det till något helt annat än det var innan surdegen knådades in.
Himlen inom. Vi talar ofta om himlen som något uppepå, ovan där. Men så säger aldrig Jesus. Himlen är alltid mitt ibland oss, osynligt genomsyrande världsalltet. Som jästen i brödet, livets bröd som bryts för alla. Jesus knådades av bagerskan från Tornedalen, hon med de starka armarna. Hans liv blev ett brödoffer, ja, han är livets bröd och genom honom får vi alla del av himmelriket inom oss.
Bibeln vimlar av kvinnor, det är i sig en märklighet, Bibeln traderades av män till unga pojkar i många generationer tills den skrevs när, troligen mestadels av män. Dessutom i en kultur som tillhör de mest kvinnohatande i världshistorien. Här kommer en berättelse från Domarboken som belyser detta:
[Domaren i Israel] Jefta avgav ett löfte till Herren: ”Om du ger ammoniterna i mitt våld, så lovar jag att den som först kommer ut genom dörren till mitt hus och möter mig, när jag återvänder efter att ha besegrat ammoniterna, skall tillhöra Herren och offras som brännoffer.”Jefta gick till anfall mot ammoniterna, och Herren gav dem i hans våld. Han tillfogade dem ett förödande nederlag och intog landet från Aroer till trakten av Minnit, tjugo städer, ända fram till Avel Keramim. Så underkuvades ammoniterna av israeliterna.Herrens ande kom över Jefta. Han tågade genom Gilead och Manasse, passerade Mispa i Gilead och drog vidare mot ammoniterna.
När Jefta kom hem till sitt hus i Mispa gick hans dotter ut och mötte honom med tamburin och dans. Hon var hans enda barn, han hade inga andra, varken söner eller döttrar. När Jefta fick se henne rev han sönder sina kläder och ropade: ”Ve mig, min dotter, du krossar mig, du drar olycka över mig! Jag har gett Herren ett löfte som jag inte kan ta tillbaka.” Hon svarade honom: ”Far, om du har gett Herren ett löfte, gör då med mig som du har lovat, nu när Herren har skaffat dig hämnd på dina fiender, på ammoniterna.” Och hon fortsatte: ”Jag ber bara om detta: Ge mig en frist på två månader, så att jag kan ströva i bergen med mina väninnor och gråta över att jag måste dö som jungfru.” – ”Gå”, sade han, och han tillät henne att vara borta i två månader. Hon begav sig då upp i bergen tillsammans med sina väninnor, och där begrät hon sin jungfrudom. Efter två månader kom hon tillbaka till sin far, och han gjorde då med henne i enlighet med sitt löfte. Hon hade inte haft någon man.
Det blev sed i Israel att kvinnorna varje år går ut för att under fyra dagar besjunga gileaditen Jeftas dotter.
Kvinnan hade ingen rätt till sitt liv, varken som barn till en far, moder till en son eller hustru till en man. Det fanns bara en väg till frihet; änkestånd eller att slippa gifta sig och få begrava sina föräldrar och vara broderlös. Unga änkor med ekonomiska medel gifte sällan om sig om de kunde. Äktenskapet var bara ett livslångt slaveri för en nyckfull slavägare som kunde använda kvinnan till vad han ville, eller göra sig av med henne när som helst av vilken orsak som helst medan kvinnan aldrig kunde blir fri.
Intressant är då att Bibeln ändå är så full av kvinnor, kvinnor utan man; änkor, ogifta döttrar, prostituerade, lovsångsledaren Mirjam, domaren Debora och Jesu mamma Maria som till och med blir med barn utan man. Bibeln vimlar också av affärskvinnor och kvinnliga församlingsgrundare och församlingsledare, både gifta och ogifta. Det är i Bibeln det står:
"Jubla, du ofruktsamma,
som aldrig har fått barn,
brist ut i jubelrop,
du som aldrig har fött!
Den övergivna skall få fler barn
än den gifta kvinnan,
säger Herren." Jes 54:1-2
Om man inte ser vad Bibeln tycker om kvinnans mänskliga rättigheter då är man bara helt blind.
Lyssna på Godmorgon världens krönika i morgon, den kära vännen Åsa sammanfattar där på sitt oefterhärmligt kluriga och intelligenta vis vad vi samtalat om denna vecka i denna fråga.
Nu undrar vän av ordning; hur tolkar en bibelkonsult Bibeln, böckernas bok?
Ja, i namnet på denna blogg döljer sig också svaret. Barocken var en epok som älskade allegorier. Bibeltolkning har före upplysningstiden aldrig varit fundamentalistisk. Man läste det mesta allegoriskt. Ja, faktum är att Augustinus, den store kyrkofadern , aldrig blivit en kristen om han inte stött på biskop Ambrosius allegoriska bibeltolkningar. Augustinus satte upp dessa regler som räknades som det klassiskt kristna sättet att läsa Bibeln innan upplysningen, dvs även under Barocken:
1) att tolka en bibeltext så att den utsäger viktiga sanningar är alltid rätt vare sig det svarar mot författarens intention eller inte. 2) En och samma text kan ge utrymme för olika tolkningar och alla tolkningar som inte strider mot sanningen ska tillåtas. 3) All skrift ska tolkas så att den dubbla kärleken till Gud och nästan befrämjas.
Dessa principer är min vägledning i bibelläsningen och här på bloggen. Jag kan tolka lite fel, men så länge kärleken är min överordnade princip kan det aldrig gå helt åt pipsvängen. Fundamentalistiska tolkningsmodeller däremot kan vara riktigt livsfarliga. Barockbloggen ser ju det som en hederssak att vara gammaldags så det fundamentalistiska spåret går bort, det blev ju modernt först i slutet på 1800-talet. Sådana nymodigheter aktar vi oss noga för!
Med detta vill jag nog ändå ha sagt att jag läser mycket mer rakt på sak än vad Augustinus gjorde, han tolkade till exempel liknelsen om den barmhärtiga samariern helt allegoriskt. Det gör inte jag. Jag tror Jesus menade att vi skulle ta hand om vår nästa utan tanke på återbetalning, rent konkret. Det blir en sak att diskutera med Augustinus när den dagen kommer=) Men hans tre principer för tolkningen är vi helt överens om! Jag skulle nog egentligen kunna sammanfatta min bibeltolkningsnyckel med dessa ord av Maria Küchen; "BIbeln är en spännande djungel som kräver kärlekens machete för att ta sig igenom."
Angela och Angelika; mänskliga änglar och änglalika människor
Den änglalikt generöse St. Nikolaus har dött och tagits in i himlen av fyra människolika änglar, målning av Fra Angelico
Igår var St. Nikolaus dag och han kan väl sägas ha varit en änglalik person. Det är märkligt hur just änglar fått beteckna en mycket god, nästan för snäll människa, medan Bibelns änglar aldrig ger annat än ett mycket strikt och till och med skrämmande intryck. Om något verkar de vara starka och oåtkomliga, till brädden fyllda med glashård integritet.
En typisk bild av en ängel får vi här i Johannes uppenbarelse: "Och jag såg en ängel komma ner från himlen med nyckeln till avgrunden och en stor kedja i handen. Och han grep draken, ormen från urtiden" denna ängel är mycket mer typisk för Bibeln än de änglar man brukar se på bokmärken och i presentbutiker. När herdarna hör om Jesu födelse i Betlehem av änglar är det likadant. Inga bokmärkesänglar kan det ha varit för det här komm de ihåg: "Då stod Herrens ängel framför dem och Herrens härlighet lyste omkring dem, och de greps av stor förfäran."
Visserligen säger dessa änglar alltid "var inte rädda!" så de är nog väldigt snälla. Starka och snälla på samma gång. I Gamla testamentet är många av änglarna helt annorlunda, de ser ut och beter sig som människor. Ofta fattar inte människorna att det är just änglar de möter. Men Abram förstår ändå genast att det är änglar han möter när han får besök av tre främlingar:
"Han såg upp och fick se tre män stå där framför honom. Då reste han sig från sin plats i tältöppningen och skyndade emot dem och kastade sig till marken. ”Herre”, sade han, ”visa mig den hedern att du inte går förbi din tjänare. Låt mig hämta lite vatten så att ni får tvätta av era fötter. Sedan kan ni lägga er och vila under ett träd, så tar jag fram lite mat som ni kan styrka er med innan ni fortsätter – nu när ni ändå har kommit vägen förbi.” De svarade: ”Ja, gör det!” Abraham skyndade sig in i tältet till Sara och sade: ”Fort, tag tre mått av det bästa mjölet och baka bröd.” Sedan sprang Abraham bort till boskapen, tog en fin spädkalv och gav den till en tjänare, som skyndade sig att anrätta den. Han tog tjockmjölk och sötmjölk och kalven som han låtit anrätta och satte fram åt dem. Själv stod han bredvid dem under trädet medan de åt."
Bibeln är full av änglar, de är inte alltid likadana men de har alltid ett uppdrag, så betyder ordet angelos just budbärare, eller en som utför uppdrag åt någon annan. Ordet evangelium betyder glatt budskap. Gabriel kommer till Maria med budksapet att den Heliga Ande ska komma över henne och hon ska bli gravid med Jesus. De allra minsta har varsin ängel som ständigt står inför Guds ansikte berättas det också och vidare har de första församlingarna varsin ängel. Det står inte speciellt om skyddsänglar, hjälparen är den heliga Ande själv inte några speciella änglar.
Ändå finns det en känsla hos oss att änglar är snälla och att en människa med en ängels tålamod, änglalik och en riktig ängel är en snäll person som hjälper andra. Det är nog just där vi är mest lika änglar och änglarna är mest mänskliga. När vi möter änglar idag är det ofta som med Abrams gäster, de ser ut som människor, ja, oftast är det människor. "Man är mans gamman" står det i Eddan och det är så sant. Ingen kan uttrycka det bättre än den tyska martyren Dietrich Bonhoeffer:
”Nej, det är inte naturligt för människan att ständigt slå sin granne, att behandla andra illa, att bekämpa andra bara för att bevisa sin egen överlägsenhet. Sådant sker, men det är inte det som ligger människa närmast. Den spontana handlingen när en människa böjer sig ner på trottoaren och undrar om hon kan hjälpa den som just fallit, den handlingen är naturlig.” Dietrich Bonhoeffer *
Rysk ikon föreställande St. Nikolaus, Turkisk biskop, världsmedborgare
Denna dag är en stor dag i många länder. St.Nikolaus, biskopen i Myra dog denna dag år 343 och hans minne firas än i stora delar av världen. Samtidigt firas i Finland självständighetsdag för 95:e gången. Där, i norra Finland, men även i norra Sverige och Norge är Nikko, Niklas, Nils, Niila och många andra varianter av Nikolaus populära namn.
Vidare, i Jukkasjärvi kyrka i de gamla finsk-ugriska bygderna i norr tog man emot votivgåvor av människor som överlevt sjönöd och då lovat Gud en tackgåva om man klarade sig. Eftersom St.Nikolaus är sjöfararnas skyddshelgon, förutom julklappsutdelarnas fader och mycket annat, tror jag detta med votivgåvorna för folk i sjönöd hänger ihop med namnet Nikolaus popularitet.
Här i det yttersta Thule fick man ju tidigt kontakt med kristendomen via Ryssland och senare från södra Sverige och Norge när de delarna av världen kristnades. Man kan också tänka sig att Nikolaus mixades med Tjás-olbmai*, vattenmannen som man offrade till för säker sjöfart och fiskelycka.
På samma sätt har biskopen av Myra här i Sverige blandats ihop med den sura gårdstomten och hans smak för gröt. När St. Nikolaus blev internationell fick han också ett gäng renar till att dra sin släde så lite Sàpmi och Finland är det nog i honom, även utanför Jukkasjärvi socken. På så sätt är Nikolaus av Myra en typisk kristen; en världsmedborgare av orientaliskt ursprung.
*Jag vet att det inte stavas, så men jag vet inte hur man fixar de tecknen som ska vara här på bloggen.
Vännen Åsa har vunnit ett mycket hedrande pris, i sällskap med bland annat Ylva Eggehorn, Kerstin Ekman och Anders Piltz har hon fått Svenska bibelsällskapets bibelpris. Åsa är nu en både listig och ödmjuk person så hon nämnde att jag hjälper henne med bibelkunskapen, även om hon är en stor bibelläsare själv. Bibelsällskapet ville då också bjuda in mig till prisutdelningen. Då får ju vi träffas och bo en natt tillsammans på Sigtuna-stiftelsen. Det blir mysigt och vi hinner ju sällan ses så vi kommer nog att ha mycket att prata om.
Innan vår natt i Sigtuna ska vi vara med i ett samtal om Bibeln på Uppsala stadsbibliotek. Det känns spännande, eller ska jag säga NERVÖST! Men det är skön skrytfaktor på att kallas konsult till Sveriges främsta deckarförfattare så då måste jag ju skryta lite här=) Artikeln och bilden kommer från Dagen.se
Nyheter
Författaren Åsa Larsson får bibelpris
Författaren Åsa Larsson får Svenska bibelsällskapets Bibelpris. Mest känd är hon för sina deckare där flera anknyter till Bibeln och kyrkan.
I motiveringen heter det: " Åsa Larsson placerar på ett naturligt sätt bibliska motiv och citat i sekulär deckargenre och speglar miljöer där Bibeln utgör en självklar grund för människors associationer."
Priset delas ut varje år till en person "verksam inom kultur, forskning, samhällsdebatt eller andaktsliv, som i sin gärning bidragit till att göra Bibeln känd och använd". Bland de som fått priset tidigare finns bland andra Kerstin Ekman, Anders Piltz och Ylva Eggehorn.
Pristagaren får ett beställt originalkonstverk som anknyter till någon bibeltext, en jubileumsbibel med illustrationer av Rembrandt samt stipendium i form av en veckas helpension vid Sigtunastiftelsen, skriver Bibelsällskapet i ett pressmeddelande.
Åsa Larsson är 46 år och debuterade 2003 med "Solstorm", den första deckaren i en serie med juristen Rebecka Martinsson i huvudrollen. Sammanlagt har hennes böcker sålts i mer än 1 miljon exemplar bara i Sverige.
Åsa Larsson tar emot priset den 17 januari i stadsbiblioteket i Uppsala. Då blir det också ett samtal mellan författaren och hennes konsult Lena Andersson då bland annat den bibelanvändning som förekommer i hennes deckare kommer att diskuteras.
Svenska bibelsällskapets Bibelpris instiftades 2004 när den världsvida bibelsällskapsrörelsen firade sitt 200-årsjubileum.
Dagens namn Sven; Sven Lidman- och Sigurd Jorsalafar
Namnet Sven Lidman har burits och bärs av flera prominenta litterära personer. Äldst är Sven Fredrik Lidman , präst och sedermera domprost i Linköpings stift. Att han i år får representera Sven Lidman denna Svens egendag i adventets kalender beror på att han mellan 1811-1817 var kaplan på den svenska ambassaden i Konstantinopel/Istanbul och även var medlem i Götiska förbundet, denna nationalromatiska herrklubb där man antog "vikinganamn". Han, med lite av hjärtat, i främre av orienten tog lämpligt nog namnet Sigurd Jorsalafar på fornordiska; Sigurðr Jórsalafari, efter den norske kungen Sigurd Jerusalemfararen som organiserade det norska korståget/pilgrimståget till stöd för tempelriddarna i Jerusalem 1107-1111.
Efter ett lyckat korståg som stärkte tempelriddarna for Sigurd till Konstantinopel där han lämnade alla skatter han tillskansat sig till kejsaren av Byzans. De flesta av hans män stannade i Konstantinopel för att arbeta för kejsaren i det mest glansfulla hovet i Europa. Sigurd återvände dock och med sig hade han en hel mängd starka hästar som han fått som tack för alla skatter han lämnat till kejsaren. Dessa orientaliska hästar förde med sig egenskaper och ädelhet som fortfarande märks i de nordiska hästraserna.
De fega dåden på Utøya skulle vara någon slags pervers åminnelse av korstågen till Jerusalem. Men det är svårt att förstå hur främlingsfientlighet kan paras med den kosmopolitiska rörelse som tempelriddarna utgjorde. Sigurd Jorsalafar och hans män som föll i sådan beundran för det Byzantinska hovets prakt och de orientaliska vanorna, att de inte ville återvända hem till Norge skulle nog inte alls förstå hur man kan skjuta ner någon för att hen är mörkhårig. För dem var större delen av kristenheten mörkhyad och själva kristendomen en orientalisk och modern företeelse som nyss nått Norden genom resor som företogs både av nordborna själva och modiga kristna munkar från Brittiska öarna och norra Tyskland till Norden.
Hade nordborna kring år tusen varit lika främlingsfientliga som Sverigedemokrater och deras nordiska gelikar skulle vi kanske fortfarande rida sega små inavlade romarnästa hästar, inavlade nordbor skulle bada ordentligt högst en gång om året och offra inavlade trälar till stumma trägudar. Jag föredrar då Sigurds och Sven Lidmans kosmopolitiska inställning. Jag pysslar hellre med mina keltisk-spansk-arabiska hästar och firar kristen advent som förberedelse för den underbara julen som doftar orientaliska kryddor och hyllar ett litet judiskt barn från den avlägsna romerska provinsen Judéen.
Härmed vill Barockbloggen starta ett minikorståg för att återta orientens Tempelriddare från de främlingsfientliga krafterna i krisens Europa. Korståget vill också återta denna häftiga låt av Chris de Burgh som inte alls handlar om att döda invandrare från muslimska länder, inte kristna invandrare heller för den delen. Utan den handlar om andliga strider och det tragiska inbördeskriget i Nordirland som sades utkämpas mellan olika kristna traditioner när skivan gavs ut. "They quarrel too much the Christians will never unite" och med sorg inser jag att trots att denna låt är gammal och inbördeskriget i Nordirland är någorlunda över, så består den kristna splittringen på det kyrkliga området. Det är ganska svårt att alltid säga om oss kristna "Se hur de älskar varandra" och det är det Chris de Burgh sjunger om-ingenting annat:
Den heliga Barbara är ett helgon som av katolska kyrkan inte längre räknas som en historisk gestalt, bland annat vet man inte exakt var hon bodde eller led sitt martyrium, medan den ortodoxa kyrkan håller fast vid henne. Hennes reliker bevaras i Kiev och i den ortodoxa katedralen i Bloomingdale, Illinois men från början fanns de i Konstantinopel.
Att legenden om Barbara fortsatt är viktig för östkyrkan tror jag kan bero på att hederskulturerna inte är ett minne blott i Mellanöstern. Legenden om Barbara/Varvara går nämligen ungefär så här:
Barbara var en ung flicka som hölls inlåst i ett torn av sin far som ville hålla henne borta från yttervärlden. På något sätt lyckades hon ändå höra talas om Jesus och blev en kristen. Hennes rike far, Dioscuros, bestämde sig för att gifta bort henne med en lämplig hednisk make och då byggdes hennes fängelse ut med ett badhus medan hennes pappa var borta. I hans frånvaro beordrade Barbara att man skulle sätta in tre fönster i stället för två i badhuset, detta var naturligtvis en fruktansvärd handling eftersom tre-talet symboliserade treenigheten och det sågs inte med blida ögon av hennes far när han kom hem. När pappa återvände bekände hon varför hon gjort en sådan sak och han såg ingen annan råd än att döda henne själv för att bevara släktens heder.
Barbara lyckades emellertid fly och gömma sig i en ravin där två fåraherdar vallade sina djur. Den förste fåraherden tyckte synd om Barbara och lurade Dioscuros men den andre avslöjade Barbaras gömställe. Han blev då omedelbart förvandlad till sten, precis som ett nordiskt troll i solljus. Hans får förvandlades också; till stora gräshoppor. Pappa Dioscuros fick då tag i sin dotter och av någon anledning ville han inte längre döda henne själv utan överlämnade henne till den romerska prefekten Martinianus som lät tortera henne på grymmast möjliga sätt. Men morgonen därpå var hennes sår läkta och Barbara vid full vigör. Så höll de på ett tag; tortyr en dag, Barbara helad under natten och hon gav inte upp sin kristna bekännelse. Pappa Dioscuros ledsnade på detta och halshögg henne till slut. Då slogs han död ner av blixten.
På grund av blixten som dödade hennes far är Barbara numera associerad med explosioner och ä,r därför sprängämnenas och gruvornas skyddshelgon. En staty av Barbara skyddar ofta ammunitionsförråd och det italienska och spanska ordet santabarbara betyder ammunitionsförrådet på ett fartyg. Trots den sagolika legenden som gör att hon inte längre är officiellt med i den katolska helgonkalendern har hon varit och är fortfarande, mycket populär. Hennes berättelse har tydligen inspirerat många och hennes skyddsområden; gruvor och explosioner har nog hjälpt till. I en gruva kan man behöva allt tänkbart beskydd och innan dynamiten kom var sprängämnen minst lika farliga för dem som skulle använda dem som dem man tänkte använda dem emot. Sedan kan det nog vara en tröst för en och annan tonåring som hotas med tvångsgifte att höra att Dioscuros blev straffad av Gud. Det visar att Gud står på deras sida, inte på föräldrarnas, vad dessa än påstår.
Bland många tecken på Barbaras popularitet kan nämnas en årlig St.Barbara-parad i gruvstaden Kalgoorlie i Australien och det är av henne den Kaliforniska staden Santa Barbara fått sitt namn. Hon är alltså en sann kosmopolit vi vet inte var hon föddes men hennes hembygd blev i stället hela jorden. Så även om hon bara är en saga kan hennes berättelse hjälpa oss vidare mot fred och förståelse mellan folken.
På helgerna kan man jobba med Smilla i dagsljus men när jag kommer hem vid 17.30 är det alltid helt mörkt så här års. Först värmer vi upp med lite trickträning med Chateau då blir Smillla sugen på att vara med och så trickar vi lite också. Idag ställde Elis upp som fotograf för att dokumentera våra lekar. Det är nu inte så lätt att fota i blindo ut i mörkret när ett av fotoobjekten har pannlampa. Så här ser det i alla fall ut genom kameralinsen i blixtskenet när vi jobbar jag och Smillisen:
Först övar vi på att Smilla ska ledas med grimskaft, backa och gå ifrån tryck eller till slut bara när jag pekar på hennes bakdel. Sedan tar jag bort grimskaftet och så tränar vi på "följa matte"
över stock och sten. Väldigt tydliga och instruktiva bilder, som ni ser=) Bara hem och göra likadant!
Den första europé som blev en kristen var Lydia från Filippi, som trogna bloggföljare vet. Men hon var inte grekinna utan föddes i Thyatira i nuvarande Turkiet. Hon var purpurhandlare och verkade styra sitt hushåll helt på egen hand, kanske var hon änka? Hon var i alla fall "gudfruktig" det betyder i detta sammanhang en kvinna som trodde på judiskt vis utan att vara jude, en sk proselyt.
Hon var alltså både invandrare och tillhörande en religiös minoritet vilket kan förklara hur modig hon är, man måste tuffa till sig i ett sådant läge. Så fort hon får höra om Jesus döps hon och hela hennes hushåll med henne. Detta hushållsdop är det första av många sådana som nämns i Nya testamentet och det innebär att hennes hus antagligen också blev den första kyrkolokalen, församlingslokalen, i Europa. Sedan, när Paulus och Silas fängslas pga sin undervisning om Jesus och befrias av en jordbävning är det hos Lydia de bor, trots den risk det måste ha inneburit för henne eftersom de romerska myndigheterna beordrat Paulus och Silas att lämna Filippi.
Lydia gör alltså sällskap med andra bibelkvinnor som levt lite vid sidan av samhället och tagit på sig rollen att rädda gudsmänniskor undan förföljelse och faror. På så sätt fullföljer hon en tradition och för den in i den nya tiden. Hon är också en brygga mellan Asien och Europa, mellan judendomen och kristendomen. Dessutom är Lydia ett av de helgon som är gemensamma för kyrkan både i öst och väst, hon vördas både av katoliker och ortodoxa. Ju mer jag läser om Lydia desto mer imponerad blir jag av henne.
Här finns en blogg som tillägnas enbart Lydia, tyvärr på engelska, men för den som läser engelska kan det vara roligt att läsa om Lydia ur en litet annorlunda vinkel. Flickan som gör bloggen heter nämligen Lydia själv och har därför bestämt sig för att ta reda på allt hon kan om sin namne.
En adelsman som får hjälp av stalldrängen med stigbygeln, stålstick efter Gianni
Man kan inbilla sig att det är ganska lite man kan göra med en ettåring, att det är en tid av att bara gulla med hästen i hagen och att det verkliga jobbet börjar när hästen är tre och ska börja ridas in. Fel, fel, fel. Hästar är inte födda med grimma och grimskaft, de vet inte av sig själva hur de ska bete sig vid hovkratsning och annan hovvård. Ja, de kan ingenting av allt det som är självklart för stora hästar.
Vid varje kraftfodergiva tränar vi något, ledas till hinken eller borstas t.ex. Smeka öronen och munpyssel är också bra att öva mycket på och hon verkar gilla det. Men nu börjar Smilla också bli busigare, snön gör henne livlig och man får koncentrera sig när man leder henne annars skuttar hon iväg och man får hålla hårt för att hon inte ska smita iväg på egna äventyr. Då blir det rygga, fram och rygga igen.
Under barocken gjorde man det enkelt för sig genom många gånger grymma metoder som att binda brinnande ris i hästens svans eller använda bett som måste ha varit rena tortyren för hästens mun. I allmänhet var också adelsmannen som ägde hästarna väldigt lite involverad i jobbet med hästarna. Duktiga ryttmästare och stalldrängar fick nöjet att verkligen uppfostra hästarna och det kunde nog vara ett mycket roligt arbete när de var intresserade, så kom den stora ridkonsten till, med heltidssysselsatta hästarbetare.
Nu har jag inte lust att plåga min lilla Smilla, inte har jag några anställda i stallet och min tid är begränsad så jag försöker vara effektiv och då är det viktigaste, enligt vad jag förstått, att leda hästen, samt lära henne förstå att gå bort från tryck. Så vi traskar runt i hagen, hon får rygga, gå fram, stanna och följa mig runt träd och stenar. Ibland går vi över träd som ligger på marken också, hon ska ju kunna ta sig över sådant i framtiden, t.o.m med någon på ryggen. Efter en kvart är hon trött och då gosas vi en stund, hon är ju bara en väldigt ung liten häst ännu.
Efter den här underbara barockpsalmen med etxten baserad på profetian i Jesaja 9: 2-7 är vi beredda på nyårsfirande!
Så här i skiftet november och december handlar kyrkoåret om de yttersta tingen om tidens slut på domssöndagen och den nya tidens början idag på kyrkans nyårsdag. Vi sjunger "Bered en väg för Herran" utan att alltid tänka på(åtminstone gör inte jag det) att det är menat helt konkret att vi förbereder världen på att Guds rike ska landa.
En gång i min grönaste ungdom läste jag en krönikesamling av Ylva Eggehorn där en text handlade om Adventsfolket. Redan då var texten daterad, den andades 1970-tal och Jesusfolket med kollektivboende och storkok. Inget fel i det, men det hade tråkigt nog gått ur modet till fördel för en aggressiv kapitalistisk individualism. Om Gud räknades med så var det bara för att göra människor ännu rikare och friskare, knappast för att utmana en materialistisk livstil.
Nåja, denna krönika om Adventsfolket som levde för att förbereda det "fredens rike där Gud är pappa och Jesus kung, där alla är varandras like vår gamla värld blir evigt ung" grep mig. Ännu önskar jag få vara en sådan Adventsmänniska som krattar landningsbanan för himmelriket där orättvisor och mijlöförstöring helt har upphört.
Vi firar förstås varje jul till minne av att Jesus föddes och blev ett fattigt barn bland andra fattiga barn, men till skillnad från många fattiga barn gav han som vuxen nytt hopp åt alla övriga fattiga barn. Och hoppet som han gav var framtidshoppet om ett fredens rike: Matt 4: 17 Från den tiden började Jesus förkunna: ”Omvänd er. Himmelriket är nära.”
En av adventets gammaltestamentliga texter är denna från profeten Jesaja 9:2-7
Lyssna här på vetenskapsradion historia om den svenska hästsportens historia, de senaste hundra åren med en bonus om den grymme ryttaren Djingis Khan och de tuffa mongoliska ryttardrottningarna.
Från olympiaden 1912 då bara män höll på med ridsport de var samtliga militärer. Nu är nästan alla ryttare inte alls knutna till försvaret och manssporten har förvandlats till en sport där båda könen möts på helt lika villkor och där kvinnorna dessutom dominerar i Sverige. Dessutom är ridsporten i Sverige en sport för nästan alla samhällsklasser pga den militära bakgrunden visar det sig, lyssna och lär!
Här på gården är vi också i knapp majoritet, tjejerna; h-f, Linnea, Elva , Smilla, Modesty, Nemi, Chateau och jag mot sex killar.
Py Bäckman skriver fina psalmer för vår tid och en av de bästa adventspsalmerna är denna som det är svårt att få höra fram till den underbara tredje versen. den konspiratosriskt lagda Barock-Olga antar att det beror på att den versen betyder något viktigt som de andra två verserna bäddat för. Med de två första verserna blir det liksom bara en sött menlös visa utan mening eller rörelse framåt. Här får ni den fullständiga versionen med Nordens vackraste sopran Sissel Kyrkjebö.
Nu kommer Andreasdagen med både mörker och riktig vinterkyla. Andreas markerar början på Skábma/Kaamos som tar slut vid Henrikdagen 19 januari. Andreas är på krångliga vägar Skottlands nationalhelgon och den förste som valde att svara ja när Jesus sa "följ mig". I går firades hans dag som nationaldag i Skottland och förr var det en festdag även här. Därför kallas fortfarande 1 advent för Ánddin beaivi /Anttinpäivi här i norr.
Jag är så förtjust i Andreas, han är en lågmäld lärjunge men en trogen sådan. Hans bror, Simon Petrus, är mer pratsam men det är Andreas som presenterar Petrus för Jesus första gången. Två evangelier berättar detaljerat om hur han blev en lärjunge till Jesus. Johannes evangelium berättar:
"Nästa dag stod Johannes** där igen med två av sina lärjungar. När Jesus kom gående såg Johannes på honom och sade: ”Där är Guds lamm.” De båda lärjungarna hörde vad han sade och följde efter Jesus. Jesus vände sig om, och då han såg att de följde honom frågade han vad de ville. De svarade: ”Rabbi (det betyder mästare), var bor du?” Han sade: ”Följ med och se!” De gick med honom och såg var han bodde och stannade hos honom den dagen. Det var sent på eftermiddagen. Andreas, Simon Petrus bror, var en av de två som hade hört Johannes ord och följt med Jesus. Han träffade först sin bror, Simon, och sade till honom: ”Vi har funnit Messias” (det betyder Kristus). Han tog med honom till Jesus. Jesus såg på Simon och sade: ”Du är Simon, Johannes son. Du skall heta Kefas” (det betyder Petrus)."
I Markus tidiga evangelium berättas det mer summariskt:
"När han gick utmed Galileiska sjön fick han se Simon och hans bror Andreas stå vid sjön och kasta ut sina kastnät, för de var fiskare. Jesus sade till dem: ”Kom och följ mig. Jag skall göra er till människofiskare”, och de lämnade genast sina nät och följde honom. Lite längre fram fick han se Jakob, Sebedaios son, och hans bror Johannes, som höll på att göra i ordning näten i sin båt. Han kallade på dem, och de lämnade sin far Sebedaios och hans folk i båten och följde efter honom."
En del menar att Petrus måste ha varit en källa till Markusevangeliet, han hade tydligen glömt exakt hur det gick till när han mötte Jesus, han kom bara ihåg "Följ mig!" i Johannes evangelium är det många episoder som förklaras och förtydligas, som om Johannes ville korrigera och lägga till det han tyckte var viktigt. Men de är helt överens om att Jesu två första lärjungar var Andreas och Petrus, tydligen var Andreas också lärjunge till Johannes Döparen. Han var en trofast lärjunge som följde Johannes upppmaning att följa Jesus och det gjorde han vad vi vet till sin död. Han korsfästes för sin kristna tro i Patros, enligt legenden på ett kryssformat kors så Skottland har ett sådant Andreaskors på sin flagga.
* Jag vet att Ossian och Oskar är dagens namn men eftersom de också har med Skottland att göra valde jag Andreas som första kalenderman. Dessutom kommer ordet andros=manlig från grundordet anthropos=människa och på grund av grekisk kvinnosyn betydde också "manlig" just mänsklig. Det är intressant att Jesu första lärjunge hette just det och jag tror inte att det var en slump. Hade han haft ett judiskt namn, exempelvis Judas, hade det varit mindre tydligt att Jesus kom för hela mänsklighetens skull.
Jesusbarnets födelsedag
Idag har Eva namnsdag och i går var det Marias adventssöndag. Maria som blev mamma till den nya mänskligheten, humaniteten och mänskliga rättigheter. Idag är det mamma Eva vi minns som var mamma till allt levande, också den förste mördaren. Samtidigt som vi firar julaftonen i ett stall i brödhuset, Betlehem. Ja, Betlehem betyder just brödhuset. Logiskt att han som erbjöd livets bröd, bakat av den himmelska bagerskan; Jesus, skulle födas just i brödhuset.
23/12 är det idag och det är tillika fjärde advent, Herrens moder är temat. Hon bar världens vanligaste kvinnliga förnamn Maria, den manliga motsvarigheten är Johannes. Att dessa två namn blivit så spridda beror naturligtvis på kristendomens kosmopolitiska karaktär, att den gäller alla. Från en massa olika stamgudar och totem som skulle beskydda en grupp människor, ofta i konkurrens med andra människor, valde människor att byta till en Gud för alla människor en religion som gällde för alla, med en uppsättninga levnadsregler som inte var olika för kejsaren och bonden. Från Quod licet Iovi non licet bovi*, gick man till Quod licet Iovi, licet bovi**. Åtminstone i teorin.
Govert Flinck Isak välsignar Jakob målad 1638
Johannes Döparen halshuggs på order av kung Herodes målning av Caravaggio
Den helige Fransiscus mediterar. Målning av spanske barockkonstnären Fransisco de Zurbaran 1598-1664
Biskop Polykarpos
Polskfödda fransyskan Marie Curie som hon såg ut 1903 när hon blev den första kvinnan att tilldelas ett Nobelspris
Rysk ikon föreställande St. Nikolaus, Turkisk biskop, världsmedborgare 
Den heliga Barbara är ett helgon som av katolska kyrkan inte längre räknas som en historisk gestalt, bland annat vet man inte exakt var hon bodde eller led sitt martyrium, medan den ortodoxa kyrkan håller fast vid henne. Hennes reliker bevaras i Kiev och i den ortodoxa katedralen i Bloomingdale, Illinois men från början fanns de i Konstantinopel.
Först övar vi på att Smilla ska ledas med grimskaft, backa och gå ifrån tryck eller till slut bara när jag pekar på hennes bakdel. Sedan tar jag bort grimskaftet och så tränar vi på "följa matte"
Den första europé som blev en kristen var Lydia från Filippi, som trogna bloggföljare vet. Men hon var inte grekinna utan föddes i Thyatira i nuvarande Turkiet. Hon var purpurhandlare och verkade styra sitt hushåll helt på egen hand, kanske var hon änka? Hon var i alla fall "gudfruktig" det betyder i detta sammanhang en kvinna som trodde på judiskt vis utan att vara jude, en sk proselyt.
En adelsman som får hjälp av stalldrängen med stigbygeln, stålstick efter Gianni
Nu kommer Andreasdagen med både mörker och riktig vinterkyla. Andreas markerar början på Skábma/Kaamos som tar slut vid Henrikdagen 19 januari. Andreas är på krångliga vägar Skottlands nationalhelgon och den förste som valde att svara ja när Jesus sa "följ mig". I går firades hans dag som nationaldag i Skottland och förr var det en festdag även här. Därför kallas fortfarande 1 advent för Ánddin beaivi /Anttinpäivi här i norr.
