Jag har hört om en stad
Begravningarna kommer
tätare och tätare
som vägskyltarna
när man närmar sig en stad.
Tusentals människors blickar
i de långa skuggornas land.
En bro bygger sig
långsamt
rakt ut i rymden.
Tomas Tranströmer har lämnat den sista vägskylten innan man passerar stadsgränsen bakom sig. En poesins pilgrim har kommit fram. Tacksam över att han levt och gett oss så mycket att leva av under våra pilgrimsfärder till den staden delar jag denna dikt med er, kära läsare. På många sätt den perfekta läsningen i stilla veckan som så mycket Tranströmer skrev, men också på många sätt dagens dikt just för mig just idag.
Indifference
Jésus et le figuier stérile av en anonym ikonmålare
Stilla veckan var inte alls stillsam för Jesus och hans lärjungar. Veckan inleddes med intåget i Jerusalem och sedan drev han ut månglarna ur templet. Då börjar de religiösa ledarna bli riktigt rädd för vad Jesus skulle kunna göra med sin popularitet.
För oss verkar det orimligt att folket skulle hylla Jesus som Messias på söndagen och sedan ropa "Korsfäst" på fredagen, men egentligen är inget mer logiskt. Jesus red visserligen in i Jerusalem på kungligt maner, men i stället för den mula som användes vid Salomos kröning red han en liten arbetsåsninnas föl. Folket hyllade honom ändå, fast det för några måste ha tett sig som om han drev med Messiasförväntningarna hos judarna när han valde åsnan framför den ståtliga mulan. Men de flesta såg väl det parodiska intåget och bortdrivandet av köpmännen ur templet som tecken på att han stod på deras sida, småfolket mot makthavarna.
Men sedan valde han ju att gå på tjejmiddag på kvällen i stället för att inte Jerusalem och upprätta sitt kungarike. Han förbannade också ett stackars fikonträd som inte bar frukt fast det var fel tid på året för fikon. Sedan profeterade han om att templet i Jerusalem skulle rivas ner. Han är totalt ointresserad av att agera smidigt och snart börjar många vända sig ifrån honom. Och prästerna som var rädda för honom börjar smida planer för att göra sig av med honom.
Säga vad man vill, men speciellt brydd om popularitet och makt var Jesus inte. Liksom Tom Bombadill inför maktens ring är Jesus fullkomligt indifferent= likgiltig inför makt. Han förändras inte åt något håll, en annan betydelse av in-different, av makt. Tyvärr kan det också vara ett säkert sätt att skaffa sig fiender på. Något hotfullare för maktmänniskor än de som inte bryr sig om maktens lockelser eller hot finns inte.
Sedan fanns ju alla de som fick sina förhoppningar grusade när Jesus bara smet till Betania när han hade chansen att ta makten. De som ville att han skulle bli "kalif i stället för kalifen" och så gör han det inte. Drev han med dem när han red in på den lilla åsnan? Gjorde han narr av deras längtan efter en ren religion, rättvisa och frihet från romarnas välde? När han rensat templet, varför tar han inte över från det korrumperade prästerskapet?
När Jesus sedan på onsdagen gör något ännu mer uppseendeväckande anstötligt börjar Hosianna-ropen bytas ut mot Korsfäst-skanderande och Jesu dramatiska sista vecka i livet har nått "the point of no return".
Sommartider hej!
Nyrullad i nytt spån tittar Smilla ut genom stalluckan.
Nu råder sommartid i klockornas och almanackornas värld. Ute råder höga snödrivor* och takdropp trots den tidiga timman. Stilla veckan inleddes med Palmsöndagen igår och några säkra vårtecken syns redan:
Luckan i stallet där Smilla älskar att spana kan vara öppen vid fint väder.
Både Smilla och Chateau tappar vinterpälsen. Kilovis med hår. Det fastnar överallt och ligger i stora högar på gödselstacken så fåglar kan hämta för att bygga bo av.
Chili tappar vinterpälsen och ser ut som en skabbräv. Sur när jag borsta bort stora sjok skogskattull från honom. En del får klippas bort som på ett får.
Hundarna tappar vinterpäls. Kilovis med hår. Fåglarna kan få mycket varma bon här omkring, vi har många holkar också.
Kapten är riktigt kär för första gången i livet. Hon bor i grannbyn. Han ylar , matvägrar och måste alltid gå kopplad annars springer han dit. Jobbigt för honom och oss andra.
Sälg och vide har fått små kissar.
Vårtröttheten har slagit ner som en klubba i huvudet. Efter 14 är jag en zombie kan bara göra tunga rutinjobb som inte kräver minsta spår av intelligens. Får jag välja sover jag vid 18. Tack och lov för sommartiden som förskjuter dessa tidpunkter till 15 respektive 19.
Det är Stilla veckan med allt vad det innebär. Den är lika välkommen varje år.
Under Stilla veckan lyssnar jag på hela Messias av Händel. Blev sugen på den när jag såg denna fantastiska BBC-dokumentär som Klaus tipsade om: Händel, Messias och hittebarnen.
*Inte djupa för det är betonghård skare rakt igenom.
Tro
Katakombmålning från 300-talets Rom föreställande kvinnan med blödningar som rör vid Jesu mantel.
Kvinnan som lidit av blödningar i tolv år och nu smyger fram till Jesus, för rädd för att tala med honom om sin skämmiga och plågsamma sjukdom, blir uppmärksammad som en förebild i tro.
Plötsligt ser jag vad tro är och det är inte alls vad jag föreställt mig. Kvinnan kommer rädd och darrande fram och faller ner framför Jesus: Hon är raka motsatsen till en självsäkert proklamerande trosförkunnare. Varför har jag inbillat mig att tro är att vara fri från bävan men full av (över)mod? Tro har ju fler bokstäver gemensamma med trots än med övermod.
Trots sin skam, trots sin darrande rädsla hoppades kvinnan på Jesus. Den tron hjälpte henne. Den darrande tron kan också hjälpa mig och det är jag så tacksam för, det är nämligen i allmänhet den enda tro jag har.
Palmsöndagskväll
Markus 11:11 Och när han hade sett på allt vände han tillbaka till Betania med de tolv, eftersom det redan var sent.
Jesu attityd till makt, sin egen och andras är så befriande respektlös. Bibeln, liksom livet, vimlar av exempel på goda människor som korrumperas av att få makt eller skräms av makthavare. Jesus tillhör inte dem.
När han gjort sitt triumfatoriska intåg i Jerusalem på åsneryggen tar han inte tillfället i akt att predika eller intaga templet efter att han slängt ut månglarna därifrån. Nej han går på sightseeing. Sedan promenerar han hem till sina vänner i Betania igen.
Samma totala respektlöshet för människors lajks och dislajks önskar jag rådde i mitt liv. So help me God!
I stället för maktövertagande äter Jesus kvällsmat med Marta och Maria i Betania. Målning av Jan Vermeer målad något år före 1655.
Undantagstillstånd
Gerasa/Jerash i nuvarande Jordanien med ruinerna av den välbevarade grekiskromerska staden i förgrunden.
Markus 5:20 Då gick mannen sin väg och lät alla i Dekapolis höra vad Jesus hade gjort med honom, och överallt häpnade man.
Markus slösar inte många ord på Frestaren men demonerna, djínnerna som bor i öknen om de inte hittat någon människa där det är tomt, fint och städat att ockupera, är ständigt återkommande i början av hans evangeium. I Gerasa på andra sidan gallileiska sjön befriar han en stackars sjuk man som besatts av inte mindre än en legion demoner som plågar honom dag och natt. Av någon anledning lyssnar Jesus sedan på denna legion djinners bön om att få flytta in i en flock grisar i närheten och genast gör sig djinnerna hemlösa igen genom att driva de stackars grisarna i sken bort mot sjön där de dränker sig.
När invånarna i Gerasa, en trakt där man sysslade med grisuppfödning ser vad som händer med deras värdefulla djur ber de Jesus lämna trakten. Den förut demonbesatte mannen önskar då få följa med Jesus men Jesus gör något mycket ovanligt; i stället för att ta med mannen i båten ber han honom gå hem till de sina och berätta om det som hänt.
Varför plötsligt denna helomvändning från tystnadsplikten han belägger både människor och demoner med hela tiden? Hur skiljer sig den stackars plågade mannen från alla andra Jesus befriar från djinner och sjukdomar?
Mannen är utstött pga av sitt aggressiva beteende och skär sig själv med vassa stenar där han bor bland gravarna utanför staden. Av alla de demonbesatta Jesus stöter på i Markusevangeliet är han den som verkar lida allra mest. Han utmärker sig också av att han bor i det hellenistiska Dekapolis-området där fläskätande förekom eftersom inte alla var judar, trakten var mer mångkulturell än andra platser Jesus besökte och Jesus talade främst med judar, den här mannen fick alltså tala med greker och romare i en betydande stad där kända filosofer och vetenskapsmän sett dagens ljus.
Eller är denna berättelse inte autentisk? Grisar bland judar? Ökendjinner som orsak till psykisk sjukdom? Jesus skulle plötsligt bönhöra demoner? Varför ska mannen inte hålla tyst om detta när alla andra skulle det?
Olika både långsökta* och mindre långsökta förklaringar ges till denna berättelse. Jag tänker så här: varför inte? Märkligare saker händer än idag. För ett år sedan fick jag möjlighet att tala med en äkta exorcist inom katolska kyrkan vars jobb vara att avgöra om det han stötte på var en hjärnskada, psykisk sjukdom eller demon. Som jag förstod det var det mestadels just sjukdomar, då mest i hjärnan som orsakade symptom som folk uppfattade som demoniska.
Den här mannen i Gerasa kanske också var sjuk i själen av andra orsaker än en legion djinner men det var så han uppfattade sin situation och Jesus hjälpte honom ur den. Mannen kunde uppenbarligen inte uttrycka sig själv på ett meningsfullt sätt när han var sjuk och därför ger Jesus honom nu en friskvårdsuppmaning: tala om detta! prata om det goda du fått vara med om! håll detta minne levande så blir du inte sjuk igen! När djinnerna knackar på, minns att de där djinnerna sprang iväg med grisarna och dränkte sig.
Så befriande att leva i en tid när man faktiskt såg psykisk sjukdom som demonbesättelse och inte ett livslångt funktionshinder som med jämna mellanrum gjorde livet outhärdligt utan hopp om befrielse, då kunde man ju bli fri då hade man ingen skuld till sin sjukdom. I vår hälsofascistiska tid är ju även psykiska åkommor något som självhjälpslitteraturen har hurtiga råd om att lindra. De som inte följer råden skuld- och skambeläggs och är det ett barn i tonåren som skär sig skuldbeläggs föräldrarna. Den utbrända arbetslösa och utförsäkrade (dagens kyrkogårdar för utstötta) skickas på kurser i mindfulness och blir de ändå inte produktiva kuggar i kapitalets maskineri: shame on you!
Så mycket bättre att höra en helande stämma som säger: gå hem, du är frisk nu, det är inte du som är fel, det som plågade dig har drunknat, berätta för dina nära och kära vad som hänt dig. Det är inte du som är felet, i dig finns det friska och sunda, det som kan kommunicera. Du behöver inte skada dig för att känna att du lever, du behöver bara tala med dem som bryr sig om dig. Och börjar du må dåligt: ta fram minnesbilden av grisarna som sprang bort mot sjön!
* den mest fantasifulla är ändå den som säger att detta är en symbol för händelserna vid Massada-klippan år 70 e.Kr. och personen som lanserade teorin menar att hans symboliska läsning bevisar hans sena datering av evangeliet. Friskt mod uppmuntras av Barockbloggen därför meddelas hans hypotes, dock endast på detta sätt.
Ödemark
Markus 1:45 Men mannen gick därifrån och började tala vitt och brett om saken, så att Jesus inte längre kunde visa sig i någon stad utan stannade ute i ödemarken.
Att få leva ifred är ett fint uttryck . Det rymmer så många bottnar och en djup känsla av harmoni med allt och alla. Kanske tänker man mest på att få vara ensam, men det gör inte jag. Vi önskar varandra Guds frid och då menar vi inte att den där människan nödvändigtvis måste gå ut i öknen och leva eremitliv. Guds frid är fred, baland, harmoni och frånvaron av orättvisor.
Men visst finns ett mått av avskildhet också i uttrycket att vara ifred. Jag skulle gå sönder alldeles om jag inte hade ett ganska stort mått av avskildhet och stunder av tystnad i mitt liv och jag är inte ensam om detta behov av avskildhet. I Sverige satsar männsikor enorma resurser av tid och arbete på sina stugor som de bor i bara temporärt för det går inte att leva utan replipunkter av avskildhet. Inte ens Jesus klarade det. Markusevangeliet är fullt av episoder där Jesus drar sig undan stadslivet ut i ödemarken och han lär sina lärjungar samma överlevnadsstrategi.
För mig är fastan en slags mental ödemark att få vara i fred i. I hela mitt liv har dessa ord från profeten Hosea klingat i mitt inre:
Därför skall jag locka ut henne i öknen
och söka vinna hennes hjärta.
Men den avskildheten som Hosea talar om är för mig inte alltid behaglig. Ibland är denna öken en konkret ödemarksupplevelse men oftast är det en inre känsla av torka av icke självvald isolering när en älskad människa försvinner eller Guds tystnad råder, den tystaste tystnad som finns; då rader ur "Det öde landet" av T.S Eliot beskriver livet bäst:
om det fanns vatten
och inte sten
om det fanns sten
och vatten också
och vatten
en källa
en källsjö i stenen
om det bara fanns sorl av vatten
inte cikadan
och torrt gräs som sjunger
utan sorl av vatten över sten
där eremittrasten sjunger i tallarna
dripp dropp, dripp dropp, dropp dropp dropp
men det finns inget vatten.
Men där i tystnaden, där ingen sorglöst porlande fjällbäck bryter tystnaden, upplever
jag ofta detta som T.S Eliot fortsätter dikten med:
Vem är den tredje som går bredvid dig hela tiden? Räknar jag, är det bara du och jag tillsammans men när jag ser upp längs den vita vägen är det alltid en till som går bredvid dig glider fram i en brun kåpa med huva jag vet inte om det är man eller kvinna -men vem är det på din andra sida?
Ingen som bär, ingen som talar, inte en droppe vatten men en tröstande närvaro av någon
som känner de osynliga stigarna så väl. Han har gått där förut.
Vi vet inte hur
Markus 4: 27 Han sover och stiger upp, dagar och nätter går, och säden gror och växer, han vet inte hur
Det händer när du vilar är förra årets bok av Tomas Sjödin. Den kunde vara en betraktelse över Markusevangeliet. Så mycket i detta evangelium handlar om tid. Precis som i Predikaren är en bärande tanka i evangeliet att det finns en tid som är rätt för allt och jäkt är meningslöst. Markusevangeliets liknelser handlar ofta om saker som kräver tid och inte kan påskyndas: senapsfröet som blir ett träd, brödet som jäser degen och som här: sådden som ska gro och växa.
Hur vi än gör så kan vi bara påverka växten på ett enda sätt; genom att förstöra den med att gräva och trampa runt kring fröna vi sått. "det är bara att vänta och be" brukar min tålmodige äldste son säga. Det är ett bra uttryck som han fått från de gamla. Väldigt ofta är det just så: vi kan bara vänta och be.Eller ska vi säga, det är bara att vänta och så. Vi kan så men inte få frön att gro. Sådden växer bara om vi lämnar den ifred.
Vårbäcken kommer när den kommer, oavsett vad jag gör kan inget påskynda den eller stoppa den.
Välsignade skare
Äntligen blev det riktig vinter och den bästa sorten: vårvintern. Med kalla nätter och soliga dagar blir skoterspåret som en väg där hästarna kan galoppera utan problem. Det har jag utnyttjat de senaste två veckorna. En dag kom jag till och med ihåg att ta med kameran.
Det var dock inte en dag när jag hade Smilla lös eftersom vädret var så fint att vi riskerar att stöta på många skoteråkare och andra som tycker en lösgalopperande häst ser skrämmande ut. De vet ju inte att hon kommer på inkallning bättre än de flesta hundar. Det gör däremot inte Chateau så henne kan jag inte ha lös. Om hon är handhäst blir det alltså att ha handhäst hela ridturen.
Och en groupie blev det också:
Största möjliga tystnad
Den själv ganska snarpratade Petrus verkar ha lagt märke till att Jesu ofta förbjöd både folk och demoner att säga vem han är eller berätta om det han gjort. Som i detta fall när han för första gången uppväcker någon från det döda. En tolvårig flicka, i ålder för sin Bat Mitzva. Han förbjuder då alla att låta någon veta vad som hänt.
Likadant gör Jesus otaliga gånger, hela Markus evangelium är fullt av liknande uppmaningar. Det är verkligen en gåta varför Jesus äskar största möjliga tystnad och för Petrus som berättar detta glädjebud, med dödstraffet hängande över sig, för Markus som skriver så pennan glöder måste det ha framstått som mycket märkligt. Han ville ju ut med budskapet. I sin ungdom hade han sagt "Vi för vår del kan inte låta bli att tala om vad vi sett och hört." Det är antagligen därför han minns alla uppmaningar till tystnad så tydligt, det är så tvärtemot hur han själv är. Precis som jag fastnar för detta pga min talträngdhet när det gäller Guds rike.
Tiden var inne, men det var ännu inte tid för de stora proklamationerna, Guds rike började knådas in i världens deg och i sinom tid skulle den jäsa och bli till livets bröd. Jesus var inte intresserad av publicitet och berömmelse han ville bygga Guds rike i Guds rikes takt och den takt vi människor klarar av. Budskapet var för viktigt för att pratas sönder. Jesus vill inte dra publik till en mirakelshow
Så totalt olika mot oss han handlar. I vår tid är det så att minsta lilla blåses upp till oanade proportioner via alla våra lättillgängliga media. I frikyrkan finns till och med uttrycket "evangelisttillägg" vilket innebär att evangelisten överdriver mirakel och antal omvända på ett oblygt sätt för att få publicitet, utan att någon reagerar.*
Jag önskar vi hade mer av Jesu tystnad även idag. Viskande hör man någon säga i kyrkan " Vad roligt med Sebbe Stax, vilken mysig brorsa vi fått." i ett annat hörn pågår något som ingen säger något om men efter en stund kommer den förut förlamade kvinnan gående med sin rullstol på släp med ett leende på läpparna. Ingen bloggar om det, inte ens Barock-Olga, ingen annonserar om det och inga TV-kameror finns på plats.
Nu slår det mig att så är det ju ändå för det mesta. De allra flesta mirakel talas det tyst om och de flesta som kommer till tro förblir anonyma för den stora massan. Och det är precis som det ska vara. Guds rike tål största möjiga tystnad.
*Får evangelisten prata med en människa på gatan i fem minuter blir det med evangelisttillägg femton personer som evangelisten fört till tro och de gick genast med i närmsta församling. Blev en männsika av med sin spänningshuvudvärk under evangelistens predikan utökas det till att många människor blev helade. Fick evangelisten prata om vädret med en person på flyget blev det till att evangelisten predikat från hela nya testamentet för Ban Ki Moons talskrivare. Inte Ban KI Moon själv, det måste vara någon som är svår att identifiera. Det fungerar också med en president i en delrepublik i något land vi inte är så bekanta med.
Solkatt
Modesty har flyttat till stolen vi har för att sitta i när vi jobbar utomhus med pappersarbete. Hon makar på sig när jag kommer, men vill helst sitta i min famn medan jag rättar prov. Det är mysigt och man lär sig snabbt tekniken för att rätta utan att klämma henne.
Fiskare
Jesus kallar Petrus och Andreas målning av James Tissot (1836-1902), Tissot bodde i dåvarande Ottomanska rikets provins Palestina när han målade denna bild.
Markusevangeliet berättar om vardagliga saker där det mirakulösa Guds rike plötsligt bryter in. När Markus (som betyder hammaren) slår in sina väl utvalda spikar hoppar han ändå inte över vardagliga detaljer som ger oss en bild av livet i Galliléen, Samarien och Judéen för nästan 2000 år sedan. Pax Romana råder och vardagslivet ter sig inte så våldsamt med sin ordning under militärt förtryck. Vid stranden av gallileiska sjön jobbar fiskare och en ensam man vandrar längs stranden. Det finns flera fiskare där men två av dem upplever något speciellt: de blir sedda. De är inte bara en del i ett kollektiv, de urskils i mängden och namnges av den ensamme vandraren. När vandraren, som ännu inte har presenterat sig, säger ”Kom och följ mig. Jag skall göra er till människofiskare” lämnar de genast sina nät och följer Jesus.
Jag tänker att detta är ett vardagsmirakel så gott som alla andra vardagsmirakel i detta det mest mirakeltäta evangeliet. I söndagsskolan älskade jag denna berättelse om hur Jesus möter de första lärjungarna. Jag trodde då att jag genast skulle känna igen Jesus och glatt lämna allt jag hade för händer. Men nu, som vuxen undrar jag om jag inte hade tvekat. Jag hade nog sagt: "Den här degen måste först bakas ut,tvätten hängas, barnen måste till skolan, djuren ha sin mat, ta en kopp te och vänta i köket eller ta en hink och följ med."
Ja, ni ser, en väldigt annorlunda reaktion än den fiskarbröderna Simon och Andreas och sedan fiskarbröderna Jakob och Johannes uppvisar. De ber inte Jesus hjälpa dem med fisket eller vänta tills de blir klara. De lämnar allt och följer honom. De är som en förtroendefull häst som lämnar till och med sin kära mat för en människa de känner igen. Jag tänker åter på Jesus bland de vilda djuren i öknen. Människor följer ofta galna väldsverkare och lyder av skräck. Djur följer inte våldsverkare, de flyr en bullrig människa med aggressiv attityd. De första lärjungarna är som djuren i vildmarken och litar på mannen som stillsamt går längs stranden.
I Lukas och Johannes evangelier framkommer fler detaljer som gör detta första möte mindre mirakulöst. Typiskt Petrus-mässigt är det här mötet kortfattat och just do it. Så liknar Petrus Maria som säger ja till att föda Guds son utan längre betänketid. I söndagsskolan var det nyttigt för mig att få veta mer av Lukas och Johannes om detta möte. Men nu är det annorlunda. Vissa dagar är det just detta kortfattade och förbehållslösa evangelium jag behöver. Idag är en sådan dag.
Duccio di Buoninsegna föreställde sig Jesu möte med fiskarna Andreas och Simon så här 1308
Lyssna på Sebbe Stax en nutida Petrus-karaktär som berättar om Jesus som en gentleman som knackar försiktigt och viskar sitt "följ mig" nu tillhör han Ichtys-församlingen i Stockholm. Ichtys betyder fisk.
Markus om Maria
Favorit i repris, alltid på Marie Bebådelsedag.
Nu kom hans mor och hans bröder. De stannade utanför och skickade bud efter honom. Det satt mycket folk omkring honom, och de sade: ”Din mor och dina bröder är här utanför och söker dig.” Jesus svarade dem: ”Vem är min mor och mina bröder?” Han såg på dem som satt runt omkring honom och sade: ”Det här är min mor och mina bröder. Den som gör Guds vilja är min bror och syster och mor.”
Markus 6: 2-3
”Var har han detta ifrån? Vad är det för visdom han har fått, så att han kan utföra sådana underverk med sina händer? Är det inte snickaren, Marias son och bror till Jakob och Joses och Judas och Simon? Bor inte hans systrar här hos oss?”
Markusevangeliet slösar inte med orden. Det är kärnan och centrum i Jesu gärning som kommer fram. Jesus framstår som mycket mänsklig men också mycket gudomlig i detta evangelium. Marie bebådelse som firas idag, nämns över huvud taget inte. Faktum är att inget nämns om Jesu familj mer än dessa två citerade sammanhang. Jesu gärning är det som berättar om vem han är: fullt ut Gud och fullt ut människa.
Maria har fått en stor och delvis skev, roll i kyrkan men i detta det äldsta av evangelierna nämns hon inte ens som en av dem vid korset och gravläggningen utan bara i samband med hela Jesu familj som när Tiden är inne bara består av Maria och Jesu småsyskon. Kanske var det en sak som fick Jesus att vänta med sin gärning till 30-årsåldern att hans bonuspappa Josef var död och hans yngre syskon måste hjälpa Maria med familjeföretaget. Vid denna tid var det svårt för en änka att slå sig fram i en bransch som fortfarande idag räknas som en manssyssla.
Det finns annars påfallande många självförsörjande företagarkvinnor i Nya Testamentet, Maria från Magdala är väl den mest kända av dem, men hon jobbade med textilier liksom Lydia som färgade tyg med purpursnäckor. Den timida helt beslöjade orientaliska kvinnan som inte får röra sig på offentlig plats utan manligt sällskap märks inte i evangelierna. Jesus umgås ofta med kvinnor utan manligt sällskap och bland hans allra närmaste vänner märks,förutom Maria från Magdala , systrarna Maria och Marta i Betania.
Det är lätt att förstå att patriarkatet blev skakat i grunden av kristendomens explosionsartade framväxt speciellt som så många kvinnor snabbt tog till sig evangeliet. det förstår jag så väl. Att vara kvinna är att vara född i en underordnad position, det är lätt att se även i dagens Sverige och man behöver inte lyfta blicken långt från den svenska horisonten för att se att ett budskap om allas lika värde är revolutionerande för kvinnor.
Men varför är detta första evangelium så restriktivt med Jesu mor Maria? Här kan vi förstås bara spekulera. Kanske eftersom tiden inte tog med fler än de för berättelsen absolut nödvändiga kvinnorna för att göra evangeliet lite mer lättsmält enligt principen som säger att anpassar du något för männen klarar kvinnorna av det medan det motsatta inte fungerar. Flickor läser gärna om manliga hjältar men pojkar läser ogärna böcker med en kvinnlig huvudperson.
Men det kanske var så enkelt att Markus inte visste om änglabesöket hos Maria. Ofta har framhållits att Markus*, kusin till Barnabas som följde med Paulus på hans missionsresor, hade Petrus som sin sagesman eftersom han blev Petrus sekreterare. Petrus "just do it" inställning är då med säkerhet väldigt rådande i detta evangelium. Då blir det ju just den del av Jesu gärning som Petrus hade vetskap om som kom med och Petrus levde under ständigt hot om avrättning, det var bråttom så evangeliet innehåller just det som Petrus såg som tillräckligt för att förstå vem Jesus är och hur vi får del av Guds rike, inget mer.
Men om vi skulle se på vad det står i stället för vad som inte står där. Jesus säger att den som är hans familj är de som gör Guds vilja. Med det behöver han inte ta avstånd från sin familj. Vi vet ju att det var en familj av människor som gjorde Guds vilja; från Marias ja vid Gabriels besök till Judas och Jakob som blev apostlar och finns representerade i Nya testamentets brev och slutligen dog för sin kristna tro.
Hans familj är alltså alla de som gör Guds vilja. Jesus exkluderar inte sin mamma och sina syskon i stället inkluderar han oss alla i sin familj.
Bach har förstås en kantat för Marie Bebådelsedag, lyssna och njut!
*Apg. 12 nämner Markus:
Vid den tiden ingrep kung Herodes hårdhänt mot en del av medlemmarna i församlingen. Han lät halshugga Jakob, Johannes bror, och när han såg att judarna gillade detta fortsatte han och lät också gripa Petrus; det hände under det osyrade brödets högtid. Efter arresteringen satte han honom i fängelse, bevakad av fyra vaktstyrkor om vardera fyra man, för att efter påsken ställa honom inför folket. Petrus hölls alltså fängslad, och i församlingen bad man ivrigt till Gud för honom.
Natten innan Herodes hade tänkt ställa honom inför rätta låg Petrus och sov mellan två soldater, bunden med två kedjor, och utanför dörren fanns vakter som bevakade fängelset. Då stod där plötsligt en ängel från Herren, och ett ljussken fyllde rummet. Ängeln väckte Petrus med en stöt i sidan. ”Skynda dig upp”, sade han, och då föll kedjorna från Petrus händer. Ängeln fortsatte: ”Ta på dig bältet och sandalerna.” Petrus lydde, och ängeln sade: ”Svep om dig manteln och följ mig.” Petrus följde med honom ut, men han förstod inte att det var verkligt, det som skedde genom ängeln, utan trodde att det var en syn. De passerade en vaktpost och sedan en till och kom till järnporten som ledde ut till staden, och den öppnades för dem av sig själv. När de kom ut gick de gatan ner, och då försvann ängeln. Så snart Petrus hade sansat sig sade han: ”Nu vet jag verkligen att Herren har skickat sin ängel och räddat mig ur Herodes händer, undan allt som det judiska folket väntat sig.”
När han förstod hur det var gick han till huset där Maria bodde, mor till den Johannes som kallades Markus; där var många samlade till bön. Petrus bultade på porten, och en tjänsteflicka som hette Rhode gick för att låsa upp. Men när hon kände igen Petrus röst blev hon så glad att hon i stället för att öppna porten sprang in och berättade att Petrus stod utanför. ”Du är tokig”, svarade de. Men hon stod på sig, och då sade de: ”Det är hans ängel.” Petrus fortsatte att bulta, och när de öppnade såg de till sin häpnad att det var han. Han gav dem tecken att vara tysta, och så berättade han hur Herren hade fört honom ut ur fängelset. Han bad dem tala om det för Jakob och de andra bröderna, och sedan lämnade han dem och begav sig till en annan plats.
Tankar om tid
Markus 1:14 Tiden är inne
Vilken tid? skulle Predikaren ha undrat. Predikaren menade ju att det finns en tid för allt. Men Jesus talar här om Tiden utan bestämning. Menar han alla de tider som Predikaren räknar upp? Tid att hata och älska, samla stenar och kasta stenar, tid att födas och att dö? Var allt annat en otid och nu kom tiden? Markus talar om en tid som verkar vara välkänd eftersom Jesus inte definierar vilken tid som kommit, det är liksom självklart vilken tid det handlar om: den efterlängtade tiden.
Varför hade tiden dröjt så länge? Många millenier hade förflutit sedan det första löftet om en Messias uttalats av Gud själv i Edens lustgård.* Sedan hade många sekler förflutit med judafolket som förvaltare av det löftet. Så föddes till slut Jesus. Men Jesus blev först vuxen i lugn och ro i Nasareth där han var timmerman. Efter att i trettioårsåldern ha sökt upp kusinen Johannes och blivit döpt av honom i Jordan gick han ut i öknen bland vilda djur och änglar. Först efter det var tiden inne.
Jag tänker på bröd när jag ser hur Jesus väntar in den rätta tiden. Bröd måste jäsa lagom länge för att bli bra. Det finns absolut en tid som är för tidig och en som är försen. Träffar man rätt med jäsningstiden blir brödet gott och hållbart. Jesus liknar Guds rike vid många saker; till exempel ett frö som växer till ett träd, en kvinna som letar efter ett mynt och en surdeg.** Alla dessa liknelser handlar om tid. Tålamodstid. Innan ett litet frö blir ett träd har det gått många år, innan man hittar ett litet mynt i ett stökigt hus får man städa länge och noggrant i varje vrå och innan surdegen blivit just en surdeg får man ömsint sköta den i många dagar och sedan ska brödet jäsas under lagom lång tid.
Guds rike tar tid verkar Jesus mena. Han jäktar inte med budskapet och börjar till exempel inte predika när han var i templet vid tolv års ålder. Han lär sig till timmerman och strävar på med detta många år. I öknen väntade han in den rätta tiden men när rätta tiden är inne sölar han inte heller. Markusevangeliet understryker detta med sin kortfattade stil där bara det viktigaste nämns. Väntan är förbi. Tålamodets dagar är över. Tiden är inne!
*1 Mos. 3:14-15
**Luk. 13:18-21,15:8-10
Djurliv
En familj med klippdassar, ett av alla vilda djur Jesus levde med i öknen.
Markus 1:13 Han levde bland de vilda djuren
Jesus vistas mycket i öknen, precis som kusinen Johannes. Men där andra evangelier betonar hans möte med frestaren är balansen mellan Frestaren och allt det andra i öknen ca 25% Frestare 75% vildmarksliv hos Markus: "Anden drev honom ut i öknen, och han var i öknen fyrtio dagar och sattes på prov av Satan. Han levde bland de vilda djuren, och änglarna betjänade honom." Fem ord används på Satan och sex ord på djuren. De proportionerna gillar jag.
Jesu vildmarksliv tycks i Markus, lejonets tappning, mest ha bestått i just vildmarksliv och bara i en kort sats nämns Satan. Ja tror de proportionerna är helt korrekta. Så mycket överdrivet intressse har slösats på den onde. En del medeltida målningar verkar ju rent besatta* av helvetets plågor och demoner och än idag finns en minst sagt osund kultur kring Satan både i kyrkan och hos dess motståndare.
Markus ödslar inte mycket bläck därpå. Att Jesus levde i öknen och hade det ganska bra verkar vara hans huvudpoäng. Han är också den enda evangelist som nämner djuren. Jag ser framför mig hur Jesus, som fick skapelsen i födelsegåva, börjar bygga Guds rike på nytt genom djuren. Predikaren lärde ju oss att djuren och människan är lika eftersom vi delar samma livsande och dör som djuren.** Men en stor skillnad finns och det är att djuren är skapta raka och enkla och förblir så, de syndar helt enkelt inte. Innan Jesus börjar kommunicera Guds rike till människorna som kan alla konster att slingra sig, kommunicerar han med djuren.
*Förlåt ordvitsen. jag kan skylla på att Kiruna har många språkliga egenheter gemensamt med Göteborg.
**Pred. 3.19: Människans öde och djurens är ett och detsamma: hon dör som de. Samma livsande bor i dem båda.
Här kan du läsa om vilka djur Jesus levde med och se bilder på dem som fortfarande lever kvar i vidlmarken.
Ens ropandes röst
Caravaggios bild av hur Johannes Döparen dricker vatten ur en källa i öknen
Om det är något mina vänner från Mellanöstern är riktigt rädda för så är det vildmarken och skogen. Det mest beskedliga skogsbryn är för många av dem en fasans ort. Liksom för Dante när han skrev sin Komedi är skogen för dem den otyglade och okontrollerbara vildmarken där vad som helst kan hända och laglöshet råder. Lejon och giftormar, svultna vargflockar och lömska skorpioner gömmer sig där. Och hade man riktigt otur stötte man på en Djinn i öknen, en ond ande, för det är ju där de bor.
Även i antikens värld kring Medelhavet var staden symbolen för trygghet och vildmarken det motsatta. Ingen gick frivilligt ut ensam i vildmarken. Utom några få som ansågs för lite tokiga, som Johannes, Jesu kusin. Han var inte bara kusinen från landet utan kusinen från vildmarken som gav honom allt vad han behövde: mat, kläder och en predikoplats.
När började folk vandra ut i ödemarken för att lyssna på den udde mannen i sina kamelhårskläder? Hur lyckades den ensligt boende Johannes få en åhörarskara? Vad kunde få människor att trotsa skorpioner och Djinner för att lyssna på en väckelsepredikant som bara skällde ut dem?
Jag tänker att det kanske har med det Augustinus skrev: vårt hjärta är oroligt till dess det finner vila i dig. Längtan efter Gud drev till och med undan vildmarksfobin för kärleken driver ju bort all räddhåga. Kan något annat än kärleken göra en så galet modig? Och skarorna samlas hemma hos Johannes i vildmarken. Ens ropandes röst i öknen lockar skarorna dit där ingen vanligtvis vågar vara.
Glädjechock
Där Predikaren slutar, med en uppgiven suck-allt är tomhet, börjar Markusevangeliet med ett utrop av glädje, eller kanske ett lejons rytande i öknen, Markus har ju som evangelistsymbol lejonet: Här börjar glädjebudet, som ju på grekiska heter evangelion. Det äldsta av evangelierna har fått ge namn åt alla fyra berättelserna om Jesu liv, ögonvittnesskildringar av det oerhörda att Gud vandrade mitt ibland människorna och inte bara predikade om Guds rike utan också levde Guds rike och själv var Gud rike här i tiden, här i världen.
Men var börjar då glädjebudet om Jesus, enligt Markus. Inte i Betlehem ca 60 år innan evangeliet först samlades ihop utan långt tidigare och i öknen där profeten Jesaja utropar:
Se, jag sänder min budbärare före dig,
han skall bereda vägen för dig.
En röst ropar i öknen:
Bana väg för Herren,
gör hans stigar raka
Så många budbärare hade redan kommit. Alla böckerna i det som för Jesus och hans första lärjungar var "skriften" sägs handla om honom på ett eller annat vis. Hur banade den vise Predikaren väg för Jesus?
Svaret finns kanske i det postscriptum som måhända skrevs ner av den mystiska "hon som församlar":
Predikaren sökte ge sina ord en tilltalande form och rättframt uttrycka sanningen. De visas ord är som oxpikar, och samlade tänkespråk som väl islagna spikar. De kommer från en och samme herde.
Markusevangeliet börjar som motsatsen till Predikaren, emn det finns också likheter. Markus är inte alls sofistikerad eller världsvan som Predikaren, men brådskan att säga sanningen så rättframt som möjligt gör att han sparar på orden och kommer fram till kärnan, precis som Predikaren som mestadels uttrycker sig i märgstinna one-liners. Därför börjar inte Markus med en lugn inledning om hur Israels folk väntat på Messias i århundraden, så där som Tolkien inleder Sagan om ringen med en lång historisk och kulturgeografisk essä om hoberna och deras värld. Nej, Markus träffar huvudet på spiken med ett kraftfullt slag från en van timmerman:
Här börjar glädjebudet om Jesus Kristus, Guds son.
Gläd er alltid!
Ljuvligt är ljuset,
det är skönt för ögonen att se solen.
Om människan lever i många år
skall hon glädja sig åt dem alla
Mot slutet av sin bok ger Predikaren råd till sin son om hur man ska hantera tillvarons h'äväl, det som översätts ton´mhet men egentligen betyder pust eller intighet. Tvärtemot den gängse uppfattningen om vad Bibeln lär och, dessutom vad en dysterkvist som Predikaren kan förväntas förorda, är hans tips att njuta av livet så mycket det bara går så länge det varar. Men trots att Predikaren lever före exilen i Babylon då Daniel och judarna börjar ana att livet fortsätter efter döden, påminner han om att vi ska ha i åtanke att allt vi gör ska vi stå till svars inför Gud med.
Tron på en rättvis dom kom alltså före tron på liv efter döden. Jag vet inte hur Predikaren tänkte sig den domen, men i Psaltaren verkar det vara fråga om en dom över folk och släkter. I nya testamentet gör Jesus upp med tron att Gud straffar barnen för sina föräldrars synder, så det vara kanske så Predikaren uppfattade domen. En tro som alltså levt kvar ända till Jesu tid trots att bland andra profeten Jeremia redan gjort slut med den uppfattningen.
Trots den livsbejakande slutsatsen Predikaren drar av sina studier av livets mening slutar hela boken med en trött suck, eller kanske en pust, människans sista utandning. Predikaren upprepar h'äväl tre gånger.:
Tomhet, idel tomhet,
säger Predikaren,
allt är tomhet.
Någon lägger också till ett postscriptum efter detta trefaldiga h'äväl, är det "hon som församlar"? Här försöker den som skriver detta postscriptum förklara bokens innehåll: frukta Gud och håll hans bud. Detta p.s. känns nästan som en ursäkt för Predikarens avslut med uppmaning till att leva loppan så länge som möjligt, men jag tackar och tar emot för utan detta postscriptum kanske boken inte kommit med i Bibeln för denna pärla bland forntida litteratur skulle jag inte vilja vara utan.
Nu är det Midfastoveckan och då säger jag farväl för denna gång till Predikaren som levde Ante Christum. När vi går in i Passionstiden blir det Markus evangelium som är det äldsta av de fyra evangelierna och bland de äldsta texterna i Bibeln som skrivs Anno Domini som guidar mig.
Älska Gud och gör vad du vill
Följ ditt hjärtas vägar,
gå dit ögat leder dig.
Jag har tidigare nämnt att Predikaren liknar prins Siddharta Gautama som sedan blev Buddha, men det finns en annan filosof som kan sägas vara en efterföljare till Predikaren: Augustinus, biskop av Hippo, som är en av de mest inflytelserika kristna filosoferna genom tiderna. Både katolska kyrkan och Luther inspirerades av Augustinus och än idag läser vi denna antika författare.Många är omedvetna om att de tror som Augustinus i olka frågor, men inte desto mindre har många av hans läror blivit allmän kristen tro som gäller än idag.
Innan han blev kristen, han var då i 30 -årsåldern, studerade Augustinus bland annat Platon och tyckte sedan som kristen att han där fick svar på den stora frågan om Gud och lidandet. I Platons uppdelning av världen i verklighet och overklighet, fann Augustinus en förklaring som han tyckte löste teodicé-problemet. Augustinus menar att Gud har skapat allt som är verkligt, men ondskan är bara en chimär, den är overklig, Predikaren skulle ha sagt att ondskan är h'äväl, intighet, medan JHWH är varandet, verkligheten i sin mest verkliga och varaktiga form.
Augustinus funderade nämligen på hur det kan komma sig att människor inte älskar Gud och sin nästa och han sökte tyvärr svaret i nyplatonismen som lärde att människans materiella kropp tillhör det overkliga, det är människans kropp som drar ner henne i ondskans intighet. Detta är en tanke som var helt främmande för judendomen/kristendomen och den förde också med sig att Augustinus formulerade sin predestinationslära som svarar på frågan som uppstår av nyplatonismens syn på det materiella: Om kroppen är allt igenom intig och ond, en del av h'äväl, hur kan då människan bli frälst och göra det goda? Godhet finns ju trots allt. Denna predestinationslära innebär att Gud i sin nåd utväljer vissa till frälsning medan de övriga inte kan bli räddade och befriade från ondskans välde.
Jag har lite svårt för detta hos Augustinus. Jag tycker han avviker väldigt starkt från Bibelns budskap om Guds goda skapelse och människans kropp som en del av denna goda skapelse. Den fråntar också människan hennes fria vilja och val att älska Gud eller inte. Dessutom bir teodicé-problemet, som han tyckte nyplatonismen löste så elegant med sin idé om det materiella som overkligt, gigantiskt. Då framstår det som ondskefullt av Gud att skapa människor "till att vara oss lika". Varför skapa människor till evigt lidande som de inte haft en chans att välja bort? Dessutom: vari består då likheten med Gud? Gud måste rimligen sägas ha en fri vilja. Och är det verkligen kärlek om man förprogrammeras till det?
Men när jag läser Augustinus tillsammans med Predikaren blir det lite annorlunda. Predikarens h'äväl är ju raka motsatsen till den Gud som finns till och har skapat allt som finns till. idén att Gud skapat allt som finns till men att ondskan hör till h'äväl, intigheten som Gud inte skapat eftersom Gud är varats Gud, stämmer absolut med Predikarens världsbild. Men Predikaren förnekar inte kroppen som en del av Guds goda skaparverk.Tvärtom säger ju Predikaren att Gud skapat människan rak och enkel, det är hon själv som gör sig krokig och dubbel av sina konstiga vägval.
Till denna tanke om verkligheten som skapad av Gud hos Predikaren och hos Augustinus kan man också koppla deras tankar om tid. Augustinus menade att bara nutiden existerar, det förflutna finns inte och inte heller det som ska komma, vilket är en mycket typisk tanke hos Predikaren, en tanke som också liknar vår tids "mindfulness"-teorier. Det jag ogillar med mindfulness är att man liksom blir hängande i luften utan historia eller framtidsplaner och att männsikan blir okritisk och lättstyrd av allehanda makthavare och kommersiella krafter om hon inte drar lärdom av det förflutna och inte tänker på kommande generationer.
Men Augustinus menar att även om det för oss inte finns någon annan tid än nuet är Gud varats Gud och för Gud finns ingen framtid eller förfluten tid, all tid existerar i Gud samtidigt, därmed blir ingen hängande i luften utan ett tidsmässigt sammanhang utan att Gud ser den personen. Här syns verkligen släktskapet mellan Augustinus och Predikaren. Prediakren är ju kanske mest berömd för sina tankar om tid där han delar upp tiden i en tid för varje ändamål och när den tiden är borta så träder en ny in. Det lönar sig inte att se tillbaka: "Utom räckhåll ligger det som varit, djupt, djupt – vem kan finna det?"
Så mycket är så bra hos Augustinus, så Predikarmässigt vist. Jag tycker mycket om hans bekännelser som låter oss komma riktigt nära en människa i antiken. Han har också kallat ännu inte kristna för "bröder och systrar i hoppet" och han har sagt de sanna orden: "Du, o Gud, har skapat oss till dig, och vårt hjärta är oroligt till dess det finner vila i dig." Som synes, var Augiustinus inte alls konsekvent i sin filosofi, för om Gud har skapat oss till gemenskap med honom är ju alla människor kallade till denna gemenskap och om alla som inte är kristna är våra syskon i hoppet så kan ju alla välja att älska Gud utan predestination.
Augustinus har också sagt ett av de mest Predikaraktiga man kan hitta utanför Bibeln, ja det är som en summering av hela Predikaren och speciellt dagens ord ur Predikaren om att följa vårt hjärtas väg: Älska Gud och gör vad du vill. Tänk om Augustinus hade nöjt sig med Predikaren och lämnat Platons kroppsförakt därhän, vad mycket kroppshat och skräck för att inte vara en av de utvalda kyrkan hade sluppit genom historien!
Fattigas vishet
Rembrandts mor läser sin tids evangeliebok ca 1630
men den fattiges vishet föraktas.
Hur ofta hör man inte att vi "utbildar fel" i Sverige. Vi ska drilla arbetskraft till branscher som behöver det inte analysera poesi med unga människor.Den senaste gymnasiereformen GY 2011 understryker detta genom att göra yrkesprogrammen mindre inriktade på allmänna ämnen som svenska och engelska. Dessa ämnen studeras bara ett år sedan måste eleverna välja dem på tillvalstid om de vill fortsätta utveckla sig som människor och inte bara som arbetskraft.
Jag kommer från bildad arbetarklass och då menar jag arbetarklass på gränsen till trasproletariat, som ändå var läsare i ordets alla bemärkelser. Kyrkan, kvällskurser och korrespondensinstitut har varit vår släkts universitet. Jag var den första i släkten som gick ut treårigt gymnasium, dvs "tog studenten" och farmor var mycket stolt fast det vid den tiden i praktiken var en naturlig fortsättning på den obligatoriska nioåriga grundskolan och saknade examensprov.
Jag levde i ett lyckligt undantagstillstånd då ungdomar från vilken samhällsklass som helst förväntades klara och berikas av tre år med svenska , engelska, matematik och dessutom två moderna språk utöver engelskan, sedan fick jag utan problem också läsa in två gymnasieprograms kurser för att komplettera så jag nu har samhällsprogrammet, humanistiskt program och naturvetarprogram i min gymnasieexamen, vilket nog kan räknas som omöjligt idag.
Sedan gick jag ut i arbetslivet som kroppsarbetare. Vilket slöseri! utbrister då Jan Björklund. Varför ska en traktorförare, hemsamarit, svetsare, vaktmästare , städerska, tidningsbud och dödgrävare läsa en massa onödiga teoretiska ämnen? Ja, du Björklund, då vill jag svara med orden från en somalisk flyktingkvinna som förmedlats till mig genom Dr. Mary McFarland, International Director of Jesuit Commons* och Jesuiternas tidning i USA:
“We don’t seek education for jobs, we seek education to end our ignorance”. Bildning är något annat och mer än utbildning. Det handlar om att förstå livet och människan bättre och, för min del, att förstå Gud bättre. Visheten föraktas hos oss om inte tillhör de styrande i samhället, men jag tänker inte låta någon ta monopol på den för sin egen trygga medelklass räkning.
*Tack, Rebella, för länken!
Självhjälp för sjuka
den rättfärdige och den orättfärdige,
den gode och den ondeDett är en sanning som upprepas rakt igenom hela Predikaren. Det är så befriande! I vår tid som präglas av självhjälpstekniker och en hjärtlös attityd mot den fattige, misslyckade eller sjuke är detta som rent fjällvatten efter en svettig dag. Detta är Predikarens "in your face" till all framgångsteologi. Jobs bok har samma tema: den rättfärdige drabbas också av olyckor och det är inte alltid den drabbades fel. men Jobs vänner försöker hitta felet Job gjort trots att han protesterar. Slutligen talar Gud och säger att Job har rätt, inte de framgångsteologiska vännerna.
Idag är bland de mest utsatta för idén att man är duktig och god om man är frisk respektive slarvig och svag om man är sjuk, de cancersjuka. Larmrapporter duggar tätt om hur allt mellan alkoholmissbruk till risätande ger cancer. Cancersjuka får höra "Du är duktig som kämpar på" och blir någon frisk från cancer säger både de själva och anhöriga "att de kämpade så tappert så de vann över cancern". Och de andra då, de som dör av sin cancer?
Sanningen är att cancer drabbar blint. En del blir sjuka som levt ett ytterst hälsosamt liv, en del har levt ett vanligt liv, en del har varit tunga missbrukare av tobak och alkohol. En del blir friska från cancern och andra inte. Hur väl de kämpat har inget med saken att göra-samma öde kan drabba vem som helst.
Lyssna till den vise Predikaren: Det är inte ditt fel att du är sjuk! Den rättfärdige drabbas av samma öde, samma slump, som den orättfärdige. Och hur det slår vet ingen i förväg.
Mahalia Jackson hade en svår barndom, fick slita hårt men vägrade sjunga annat än lovsånger till Gud. När hon blev berömd lockades hon med feta anbud om hon övergick till de mer lukrativa profana sångstilarna men hon vägrade. Trots det dog hon bara 61 år gammal efter lång tids sjukdom.
Tekniskt ett dåligt klipp men hennes fantastiska person och röst kan inget kväva. Mahalia levde förstås Anno Domini och visste att döden inte var slutet, till skillnad från Predikaren, men nog kan man tänka sig att "hon som församlar" kommer att älska att sjunga med Mahalia den dagen vi alla "have got over".
Hopp
Kapten kan sannerligen glädja sig åt allt gott Gud skapat: att springa på skaren en solig morgon i mars, att äta , att bli kelad med och att sova-det är det enda han strävar efter.
Som tidigare nämnts är det osannolikt att en nutida kristen redaktör hade tagit med Predikaren i BIbeln. En av orsakerna till det är att Predikaren inte tror på ett liv efter döden. Inga judar trodde på ett liv efter döden på den här tiden.Det som möter alla människor, goda som onda, vid livets slut är h'äväl, tomheten. H'äväl är inget lockande nirvana utan bara just-ingenting.
Först efter den Babyloniska fångenskapen, då judarna stötte på zoroastrismen, kom tanken på ett liv efter döden och ett Paradis in i religionen. Då började man också tro på en ond makt som hade förmåga att lura människor till att bli lika onda och ett hav av brinnande metall där de onda skulle förintas en gång. I Predikarens världsbild är det människan själv som väljer att göra fel och varken belöning eller straff väntar efter döden.
Dessutom är både ont och gott som drabbar en människa oftast bara en slump. Lagen om att du får det du förtjänar finns i Predikarens världsbild, men Predikaren ser också att alltför ofta följs inte den lagen så den rättfärdige går olycka till mötes medan den orättfärdige möter motsatsen. Och till slut möter alla samma öde: döden och intigheten.
Ändå håller Predikaren envist fast vid att vi ska frukta Gud. Predikaren fruktar inte Gud för att få en belöning efter döden. Det är intressant att tänka på att inte heller Eva, Mose, Rut eller David trodde på ett liv med belöningar efter jordelivet. Ändå höll de envist fast vid JHWH. Det tycker jag är en beundransvärd hållning som talar om omutlighet. Predikaren fruktar Gud för att Gud har skapat allt gott och rakt, det onda är människans eget fel, det är hon som gör det raka krokigt. Därför ska vi, enligt Predikaren, glädja oss åt allt gott Gud skapat så länge vi lever. För så länge det finns liv, finns det hopp.
Kommentarsproblem
Nu har Barockbloggen råkat ut för ett märkligt problem med kommentarerna. Vissa kan inte kommentera alls och kommentarerna syns inte, i stället för kommentarer kommer det upp reklam när man vill läsa kommentarer. Jag försöker få tag i supporten och ser på forumet att flera andra bloggare har samma problem. Jag hoppas att det går att lösa snart.
Jag dissar inga kommentarer, det ska ni i alla fall veta!
"Han är inget tamt lejon"
Predikaren 9:1 Allt detta har jag begrundat, allt detta har jag insett: de rättfärdiga och de visa och allt vad de gör vilar i Guds hand.
När jag läser detta eller hör någon säga att jag vilar i Guds hand känner jag mig oändligt trygg. Jag är ju rättfärdiggjord i Kristus, jag vilar som en baby hos sin mamma i Guds varma hand. Men Predikaren levde Ante Christum, Ante Laestadium och Ante Lina Sandell. Gud som den älskande himmelska föräldern var inte lika känd som Gud- den som styr ödet. Det Predikaren säger här är egentligen insh'allah, om Gud vill. Vilket av muslimer används nästan som "vi får väl se "eller som en säkerhetsåtgärd vid framtidsplaner så inte Gud ska finna en högfärdig och just därför sända olycka över en.
Fortsättningen på denna vers är: Om en människa går kärlek eller hat till mötes, det vet hon inte. Allt som väntar henne är tomhet. Detta att vara buren av Gud är alltså långt ifrån en säker position. Det är mer som Kierkegaards "att kasta sig ut på 20000 famnars djup och hoppas att någon tar emot". Predikarens gudsfruktan är så mycket modigare än min. Jag som uppfötts som nådevalp med "Tryggare kan i ryggmärgen" och "Jesus för världen givit sitt liv" närmast hjärtat behöver inget mod för att närma mig Gud.
Missförstå mig inte, jag tycker det är bra-precis så ska det vara. Det var ju ett av Jesu tydligaste budskap, att Gud är en kärleksfull förälder inte en nyckfull despot. Vi ska inte vara rädda för vår skapare. Men kanske vi förlorar lite av äventyret som utan tvekan också är en del i att frukta Gud och leva i en relation med henom om vi blir för respektlösa. Gud som snuttefilt har vi hört talas om till leda av "storsinta" ateister. Men jag ser att det lätt blir så att Lejonet av Juda blir en gosig huskatt, som Nils Bolander uttryckte saken när vi på goda grunder slutat vara rädda för Gud. Äventyret och den pirrande magkänslan när vi närmar oss det absolut heliga riskerar att gå förlorad.
När jag var mycket ung fascinerades jag av en läsepsalm: "Gud du råder över djupen". Den var som gjord för en metallåt och det blev den. Jag gjorde om texten lite för att passa musiken. Jag kallade den "Herren är Herre":
Gud du råder över djupen, du är högre än höjderna. Du ger mig sången i mitt inre och tystnaden i öknen./
Gud när du talar skälver djupen, all vår säkerhet bryts ner som halmstrån. Visar Gud sin makt över världen finns ingen annan hjälp mot Gud än Gud.
/Gud är ljus och makt och kärlek, ingen bestå mot honom. När han vandrar genom öknen blir där källor som aldrig sinar.
Jag vet inte om jag lyckades men jag försökte förmedla lite av den känsla som Predikaren verkar ha inför Gud. Känslan av att Lejonet av Juda och det slaktade Guds lamm inte är ett tamt lejon eller ett ofarligt lamm. Som en av mina litterära helgongestalter, C.S Lewis, skildrade Aslan: "Klart att han är farlig, han är inget tamt lejon."
Då blir det med bävan och en känsla av största möjlga tacksamhet vi kan konstatera att Lina Sandell hade helt rätt:
"Det modershjärtat har ej sin like i trofast kärlek det ser jag nog. Vem känner höjden vem mäter djupet utav den kärlek som för oss dog."
Krokig
Elva är enkel och rak, hon vill valla och handlar aldrig av elakhet. Jag önskar det gick att säga "sådan matte, sådan hund" om oss.
Predikaren 7:30
Gud gjorde människan enkel och rak,
men hon hittar på alla möjliga konster.
En av de saker som jag inbillar mig mer än andra ting är att jag är snäll. Jag tycker jag gör så gott jag kan och varje avsteg från snällheten förklarar jag med något som kan likna ädelmod. Det är det förstås inte. Jag bara slingrar mig. Skulle jag varit nazist i tredje riket eller IS-krigare så hade jag kommit på tusen vackra ursäkter för mitt ondskefulla beteende. Jag är en riktigt hal ål. Men inga ursäkter eller förklaringar ändrar på det faktum att jag gör det onda. Fullt medveten och utan större tvekan. Oftast sker det slentrianmässigt och av lättja, ibland mer överlagt.
Ändå är vi skapade för godhet. Vi är skapade att vara rakryggade och stå upp för sanning och rättvisa. Vi vet så väl vad som är rätt. Ändå slingrar vi oss, vi hittar på allehanda konster. Om det finns någon sanning i kristendomen som bevisas om och om igen är det att en människa inte bara är god innerst inne utan också bottenlöst ond. Det finns ett iskallt jordgolv inom oss alla. Vi vill inte tro det, men det är bara att göra som Predikaren: se på världen som den är, för att inse att människan inte bara är god innerst inne.
För visst kan man planera ondskefulla handlingar: skatteplanering, bestämma sig för att aldrig ge till tiggare (åh vad många ädelmodiga skäl vi kan uppfinna där) eller gå in för att krossa den där ragatan som alltid gör till sig på arbetsplatsen och tar den glans som rätteligen skulle fallit på mig. Men ofta är ondskan slentrian, vi bestämmer oss för att handla fel på bråkdelen av en sekund. Ondskan sitter som i ryggmärgen på oss. Den har blivit rutin. Paulus uttrycker det så bittert Predikaren-aktigt som "det goda jag vill det gör jag inte men det onda jag inte vill det gör jag." och sedan slingrar vi oss.
Herre, gör mig rak igen!
Unghäst
Ett superbra tips fick jag av hästkompisen Carina, att göra en reflexväst med texten unghäst på att bäras när man är ute med henne i trafiken. Här i byn är folk underbart hänsynsfulla mot ryttare men det skadar ju inte att påminna om att den här hästen inte är så van vid fordon som sveper förbi på någon meters avstånd. Så här ser min väst ut, den måste alltså inte vara snygg för att fungera:
Det står alltså unghäst, inte ungväst på den. Bra att ha när man stöter på folk som inte ser att hästen är ovan vid trafik och plötsligt uppdykande människor, hundar etc.
En dikt som Klaus postade får uppdatera denna post eftersom den stämmer på Smilla in i minsta detalj:
En unghäst
med mycket schwung häst
Är ingen gunghäst
och ingen tung häst
Med fint ursprung häst
En riktig Kung häst
Man må lovsjung' häst
med mycket schwung häst
Är ingen gunghäst
och ingen tung häst
Med fint ursprung häst
En riktig Kung häst
Man må lovsjung' häst
Den som är
Mitt i alla bittra sanningar utbrister den vise Predikaren detta. Från att allt är tomhet, rättfärdiga går samma öde till mötes som onda, alla dör till slut och de döda gör ingenting alls, kommer denna positiva utsaga: Frukta Gud! Det finns något du kan välja att göra, något som inte är tomhet.
Trots att Predikaren lever långt före Kristus finner hen här en utväg ur tomheten. Här finns någon att relatera till mitt i all ensamhet. Här finns någon att lita på, mitt i all falskhet. Något kan vi göra trots att livet är slump och orättvisa från början till slut. Vi kan välja sida. Det finns ett spår att följa.
Predikaren talar inte om en god och en ond makt. För henom finns bara JHWH ingen kan mäta sig med JHWH varandet eller jag är. JHWH är raka motsatsen till h'äväl. JHWH finns till , har alltid funnits och kommer alltid att göra det. I relation med Gud får livet mening.
Ridtur
Tur och lycka var för de nordbor som vi sena tiders barn kallar vikingar, synonyma begrepp. Man hade fiskelycka och då var det så att man hade tur med fisket. Kärlekslycka betydde att man lätt fick den man ville ha till maka. Idag skiljer vi på tur och lycka i dagligt tal men ibland blir ordet tur synonymt med lycka för mig och det gäller ridturer. En ridtur betyder för mig lycka. Så jag kunde ha använt ridlycka som rubrik idag.
En solig eftermiddag i mars med unghästen Smilla och något äldre Chateau riden av H-f. Tidigare på dagen hade jag longerat Smilla och sedan ridit en riktig långtur på Chateau, vi hade så kul, hon bjöd på sitt bästa humör med alla trick hon kan och några nya: galoppanslag, piruetter, piaff, några steg passage och skolgalopp t.ex. På eftermiddagen tog vi en skön skrittur i det stora lugnet som kom före stormen tillsammans med H-f och Smilla.
Men inte kan stormar hålla oss inomhus: Det är faktiskt idealiskt att longera Smilla som är lite unghästslö fortfarande, i blåsväder. Här fick hon syn på någon som gick förbi gården med två hundar. Denna alerta attityd utnyttjar jag till att jobba med det svåra att trava i en cirkel runt mig och inte bara bredvid mig. Dessutom ska hon träna på att stanna på spåret utan att komma till mig och helst inte vända sig mot mig heller. Efter att ha jobbat duktigt fick hon gå in i stallet. Smilla är en stugsittare som gillar att stå i skydd för tristväder i stallet till skillnad från Chateau.
När vi for ut på en långtur, Chateau och jag, hade blåsten och blötsnön övergått till riktig snöstorm. Till slut blåste små nålar av iskristaller horisontellt mot oss. Det var svårare med koncentrationen än i finvädret dagen innan. Jag är glad för alla trafikskyddade skogsridvägar häromkring, där, i lä för alla träden, blir det ändå lite lättare. Men på hemvägen när vi kom ut ur skogen fick vi trotsa elementen på allvar min lilla fjällvädersponny och jag.
Efter en timme i stormen på väg in i stallet. Manen blåser i vinden trots att det blåser mindre friskt mellan alla husen på gården.
Hon som församlar
Se på ängens liljor, hur de växer. De arbetar inte och spinner inte. Men jag säger er: inte ens Salomo i all sin prakt var klädd som en av dem. Matt. 6:28-29
Predikaren 1:12-13 Jag, Predikaren, var kung över Israel i Jerusalem. Jag föresatte mig att med vishet utforska och undersöka allt som sker under himlen.
Predikaren är en gåtfull gestalt i Bibeln. Oftast har boken tillskrivits kung Salomo, presentationen talar ju om en kung över Israel, Davids son. Men namnet "Predikaren" antyder annat. På hebreiska heter Predikaren qoh'älät som är ett verb i particip femininum och betyder "hon som församlar". Vad församlar hon? Lyssnar en församling till hennes visdom? Församlar hon visdomsord och lägger ihop med sina egna erfarenheter? Är hon Salomos spökskrivare som samlar ihop det Salomo dikterar? Var Salomo kvinna?
Självbiografiska partier fogas in i livsfilosofin som qoh'älät förmedlar. Där framgår att Predikaren själv prövat att vältra sig i överflöd och massor av partners men ändå funnit enbart tomhet eller fåfänglighet som 1917 års översättning valt att översätta hebreiskans h'äväl med. Svenskan har inte ett ord för h'äväl som egentligen betyder något som innebär både intighet och vindpust/fläkt.
Innerst i tillvaron och överflödet finner hon som församlar ingenting. Här liknar Predikaren Siddharta Gautama som var prins och upptäckte hur lyxlivet inte tillfredsställde hans innersta behov av mening i tillvaron. Prins Siddharta blir slutligen en buddha, en upplyst och finner också en form av h'äväl; nirvana, som är lika svåröversatt till svenska. Det brukar översättas som ett tillstånd av ingenting. Nollan kommer från just detta religiösa begrepp och av det förstår vi att Buddhas ingenting är ett positivt tillstånd medan Predikarens h'äväl snarare är ett minustecken.
Här slutar alltså likheten med prins Siddharta. För Buddha förespråkar strikt måttfull disciplin och en åttafaldig väg som ska leda till fullkomlighet för att till slut uppnå nirvana och slippa återfödas till denna värld av förvillelse. Predikaren förespråkar i stället att leva fullt ut och njuta av allt som Gud skapat medan vi kan, som svar på tillvarons h'äväl. För Predikaren är tillvaron konkret och verklig medan h'äväl är dess motsats dvs. overkligheten.
Predikaren har i stället samma, i grunden positiva, världsbild som Jesus, som också kom från en ofattbart förmögen tillvaro: "Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss." som Paulus skriver i Filipperbrevet 2. Hos Jesus finns en stor likhet med Predikarens livsfilosofi. När Jesus beskriver hur vi ska leva ett gott liv säger han nämligen: "Er far i himlen vet vad ni behöver. Gör er alltså inga bekymmer för morgondagen, var dag har nog av sin egen plåga." Matt. 6:33
Paulus var också förtrogen med Predikarens visdom men skriver så här om vishet i första brevet till församlingen i Korinth:
"Bröder, tänk på när ni blev kallade: inte många var visa i världslig mening, inte många var mäktiga, inte många förnäma. Men det som är dåraktigt för världen utvalde Gud för att låta de visa stå där med skam, och det som är svagt i världen utvalde Gud för att låta det starka stå där med skam, och det som världen ser ner på, det som ringaktas, ja, som inte finns till, just det utvalde Gud för att göra slut på det som finns till, så att ingen människa skulle kunna vara stolt inför Gud. Genom honom finns ni i Kristus Jesus, som har blivit vår vishet från Gud, vår rättfärdighet, vår helighet och vår frihet."
I detta är vi alla jämlikar till prins Siddharta och kung Salomo: det är hos Jesus vishet, rättfärdighet, helighet och frihet finns. I honom blir h'äväl sin motsats. I tomheten, det som inte är, möts vi av honom som är och som fyller alla våra behov.
Bilateralt bistånd
1656 målade Nicolaes Maes, en av Rembrandts lärjungar, denna "Gammal kvinna i bön"där brödet står i centrum
Sänd ditt bröd över vattnet,
en dag får du det åter.
Problemet med kärleken till pengar löses genom att ge bort dem. Genom att ge blir du fri. Blir då den fånge som du ger till? Inte om givandet blir bilateralt. Om den som ger låter den som får ge något tillbaka. Om brödet får komma tillbaka över vattnet i sinom tid. Men hen som ger utan att låta någon annan få befria sig genom att ge till henom skaffar sig mentala skuldslavar. Den rike måste också lära sig att ta emot hjälp av andra.
Jesus är den störste givaren av alla. Jesus har räddat hela skapelsen med sitt liv. Ändå tar han också emot: försörjningsstöd av Maria från Magdala och hennes vänner, en dyr present från kvinnan som smörjer honom med Nardusbalsam, hjälp att bära korset av Simon från Kyrene och han ber om vatten på korset.
Vi får också ge tillbaka till honom, som det står i Efesierbrevet 5: 1-2: Ta alltså Gud till föredöme, som hans älskade barn. Lev i kärlek, så som Kristus har älskat oss och utlämnat sig själv för vår skull som en offergåva, ett välluktande offer åt Gud.
Lever vi i kärlek ger vi tillbaka det vi fått. Jesus kom till oss med livets bröd och vi får dela det med andra som gengåva.
Olycklig kärlek
Nästan all hunger kan stillas , någon gång har man fått nog, men pengar verkar aldrig bli tillräckliga. Alltid finns "något hål att fylla" som även den mest välbärgade uttrycker sig. "Den som älskar pengar" säger Predikaren. Men ibland undrar jag om det finns någon enda som inte älskar pengar. Finns det någon som inte väntar sig allt gott från pengar? Finns det någon som inte har det där"hålet" att fylla med pengar och är inte det där hålet ett svart hål som slukar allt i sin närhet utan att någonsin bli fullt?
Jag läste till och med en insändare där en präst menade att hans lönelyft till mer än 60 000 i månaden var ett bevis på Guds kärlek till honom. Det finns en hel teologi som kallas Trosrörelsen eller framgångsteologi där rikedom och hälsa ses som ett bevis på att man gör rätt i Guds ögon och motsatsen beror då förstås på motsatsen. Här ytterligare ett exempel, från dagens kyrka, på att pengar inte mättar och att vilja äga pengar i överflöd ses som en naturlig del av en kristen människas liv, fast Jesus såg rikedom som problematisk*. Nej kyrkan ser penningen nästan som ett sakrament eller åtminstone ett sätt att visa Guds nåd, som om Gud och Mammon faktiskt inte stod i strid med varandra utan slutit fred och gjort gemensam sak i vår tid.
Hur ofta har jag inte önskat att de skulle varit så i mitt liv att just hos mig var Gud och Mammon sams. Detta att alltid ha varit så beroende av att vädret är fint, allt klaffar och att folk är snälla omkring mig kan trötta när det är så lätt att se att den som har pengar kan göra vad som helst och alltid har tillgång till en back-up-lösning när allt rasar.
Naiva, välmenande, hjärtlösa och avslöjande uttalanden av rika människor som att "alla borde ha en årslön på banken" kan såra och trötta mer än man vill erkänna. Historier om tiggare som vinner massor på en triss-lott som någon gett honom väcker kärleken till de pengar man inte har. Predikaren förutsätter att endast den rike kan älska pengar men , ack, vi vet alla att även olycklig kärlek kan vara plågsamt passionerad.
The Monteverdi Choir
The English Baroque Soloists
John Eliot Gardiner
Nancy Argenta, soprano
Mary Nichols, mezzo-soprano
Ashley Stafford, alto
Wynford Evans, tenor
Mary Nichols, mezzo-soprano
Ashley Stafford, alto
Wynford Evans, tenor
*
Lukas 12: 15-23: ”Akta er för allt habegär. En människas liv beror inte av överflöd på ägodelar.” Sedan gav han dem en liknelse: ”En rik man hade fått god skörd på sina jordar. Han tänkte för sig själv: ’Vad skall jag göra? Jag har inte plats för hela skörden.’ Han sade: ’Så här skall jag göra. Jag river mina lador och bygger större så att jag får rum med säden och allt annat jag äger. Sedan kan jag säga till mig själv: Nu min vän är du väl försörjd för många år framåt. Du kan vila ut. Ät, drick och roa dig.’ Men Gud sade till honom: ’Din dåre, i natt skall ditt liv tas ifrån dig, och allt du har lagt på hög, vem skall få det?’ Så går det för den som samlar skatter åt sig själv men inte är rik inför Gud.”Och till sina lärjungar sade han: ”Därför säger jag er: bekymra er inte för hur ni skall få mat att leva av eller kläder att sätta på kroppen. Livet är mer än födan och kroppen mer än kläderna.
Skitsnack
Kristus bär sitt kors som Hieronymus Bosch* (1450-1516) målade upp händelserna längs smärtornas väg
Predikaren är så befriande osentimental. Han säger som det är: skitsnack är inte värt det lilla minsta. Alla skitsnackar någon gång och de orden har inte någon makt varken när de uttalas om oss själva eller när vi uttalar dem om någon annan. Jag tröstar mig ofta med dessa ord för att överleva den kaskad av skitsnack som alltid omger en människa och ibalnd sipprar fram till måltavlans öron.
Det är tyvärr en gammal älskad umgängesform att leta fel och hitta på en hoper nya fel hos en människa som inte är närvarande vid taltillfället. Skvaller kallas det också, men skvaller har fler facetter än skitsnack. Skvaller kan vara i all vänlighet dela nyheter om vad som hänt i den krets man är bekant med. Skitsnack är något annat. Predikaren sätter ett bra namn på det: förbannelser. För det är ju det man slungar ut av ren slentrian och för att hålla sig väl med gruppen så länge man själv befinner sig inom hörhåll. Men de betyder som sagt var så litet oavsett om jag är måltavlan eller om jag slungar ut dem mot någon annan.
Ändå är det något som varje normal människa skäms för, med all rätt. Skitsnack kan ju gå över styr. Plötsligt börjar någon bli speciellt utsatt för förtalet. Aldrig har det med måltavlan att göra utan andra faktorer spelar in. Vanligast är att en grupp fungerar dåligt tillsammans och behöver en gemensam fiende för att uppnå någon slags fred inbördes. Plötsligt spelar slumpen in och gör skitsnacket till ett vapen sm till och med kan döda. "Det är bättre att en dör för folket än att hela folket dör." som översteprästen Kajafas sa när Stora rådet diskuterade fallet Jesus i den spända situation som rådde i Jerusalem den påsken Jesus dömdes till döden av Pontus Pilatus.
På målningen av Hieronymus Bosch syns den svartmuskiga rövaren som blir utsatt för hån från folkmasssan längs Via Dolorosa och han svarar tillbaka med samma mynt. Den botfärdiga rövaren längst upp till höger, lika svartmuskig han, får utstå en läskig munks försök att få honom att bikta sig. Men Jesus svarar inte på okvädingsorden. Han kunde förstås Predikaren och visste vad skitsnack betyder-ingenting. Han själv välsignade och bad för sina bödlar. Det är vad vi kan göra när det vänliga skvallret går över i skitsnack. Det är en värdig motståndshandling i en värld av rykten, förbannelser och förtal.
En botgöringssång av renässanskompositören William Byrd publicerad 1611:
Have mercy upon me, O God, consort song for S or A solo, SSATTB & organ or strings (inc. but can be reconstructed)
Rose Consort of Viols
Red Byrd
Rose Consort of Viols
Red Byrd
"Have mercy upon me O God, after thy great goodness. And according to the multitude of thy mercies wipe away mine offenses. Wash me clean of wickedness, and purge me from my sins."
*Tack för tipset , Klaus, har letat efter en bild som kan sätta igång tankarna till denna vers från Predikaren så påminde du mig om Hieronymus Bosch.
Skönhet
Lewis A. Ramsay ( 1873-1941) Grandma
Vishet får människans ansikte att lysa,
mildrar hennes hårda uppsyn.
Finns det något vackrare än en gammal människa i det ljus som en vintereftermiddag sprider genom köksfönstret? Som barn njöt jag ofta av den anblicken när farmorsmor stickande betraktade livet utanför fönstret; fåglar, snöflingor som föll, grannar som kom hem från jobbet. Hon stickade vantar oftast med varianter av norska rosor som mönster. Hon behövde inte se ner på sitt arbete, fingrarna rörde sig vant av sig själva. Jag stickade utan mönster, ännu gick jag inte ens i lekis så mönsterstickning var inget för mig. Ofta vilade jag mina ovana händer och tittade bara på när hon stickade och såg ut genom fönstret.
Nästan inga bilder finns av henne och ingen där hon sitter och stickar framför fönstret. Hon var leastadian och dessutom lite fåfäng. Bildförbudet höll hon strikt på. Det finns några få ungdomsbilder av henne med det magnifika håret utslaget, det räckte henne ner till anklarna fast hon hade släppt det ur flätorna så det var lockigt på bilden och alltså borde varit en decimeter längre i rakt skick. Håret flöt som en tjock flod av glänsande lack längs med hennes korta, starka kropp. Men hon var mycket vackrare där i fönstret med stickningen och håret i knut under hilkkan. Den glänsande lackfloden var ett minne blott, de hårstrån som stack fram var glanslöst vita och grå.
Att vara barnbarnsbarn till henne var en lyxtillvaro. Hon hade tid. Hon var full av spännande berättelser från sin barndom och sitt långa liv och hon lät mig förstå hur mycket jag betydde för henne även om hon, liksom alla vuxna, aldrig sa att hon älskade mig. Att vara hennes barn var nog inte fullt lika lätt. Hon blev tidigt mor, 17 år var hon. Barnafadern försvann till Amerika men hennes tjocka flätor och eldiga humör charmade snart min farmorsfar som var en mycket snäll människa och gav alla barnen en lika varm och vänlig fostran oavsett biologi och var lite av en krockkudde för farmorsmors strängare och oroligare temperament.
Hon blev med tiden en vis människa. Hon delade gärna med sig av det hon lärde sig i skolan för många decennier sedan, hon gick ju bara sex år i skolan. I skolan trivdes hon. Hon hade lätt för språk och lärde sig snabbt svenska som blev skolspråket under hennes sexåriga skolgång. Men det var inte skolan som gav visdomen. Det var livet, Bibeln,psalmboken, postillan* och alla möten med människor från olika håll.
*Laestadius postilla så klart, på finska- lika självklart; himmelens eget språk.
Gemenskap II-bonus denna stora dag
The Vespers är ett härligt band om man gillar Americana speciellt bra är de som återställare av balansen om man blivit sockerchockad av First Aid Kit och andra söta karameller i denna amerikanska godispåse. The Vespers stryker ingen medhårs och systrarna Cryar saknar all behagsjuka. Här kommer de saltaste bönorna och bröderna och lägger ut texten om Predikaren 4:9-12 Bättre två än en, de får riklig lön för sin möda. Om de faller kan de hjälpa varandra upp. Men ve den som är ensam! Om han faller finns det ingen som hjälper honom upp. Likaså: om två sover tillsammans har de det varmt, men hur skall den ensamme hålla sig varm? Där en blir övermannad kan två hålla stånd, och tredubbel tråd brister inte så snart.
Gemenskap
Predikaren 4:12 Där en blir övermannad kan två hålla stånd, och tredubbel tråd brister inte så snart.
Ensamheten behövs ibland för att vi ska komma inom hörhåll för de kärleksord som viskas till oss av Gud genom vardagsbruset. Men den ensamhet som inte är självvald, den ensamhet som aldrig tar slut är bara av ondo. Den som är utstött, den som är arbetslös och önskar den där arbetsglädjen mer än något annat och den som mist sin livskamrat har ingen glädje av ensamheten.
Vi vet att ensam är inte det minsta lilla stark. Två kan hålla stånd mot mycket av världens ondska och tre är en närmast ointaglig borg. Det här ordet från Predikaren fick min make och jag på vår bröllopp och vår brölloppsdag är just idag, den 3 mars. Vi har i alla livets skiften lyckats förbli i denna gemenskap och om våra garn varit tunnslitna på sina ställen har den tredje tråden varit desto starkare just där.
Den tredje har ibland varit en vän, ibland våra barn, ofta våra föräldrar, till och med vår häst Chateau- men alltid Gud. Gud har ibland varit så tydligt närvarande som sig själv att det nästan varit fysiskt påtagligt och nu ser jag också att den där vännen, den där släktingen, det där barnet, det var Gud i aktion i vår livsväv.
Vishet
Det Predikaren säger här är ju alldeles riktigt ur en aspekt men är numera obsolet, föråldrat. Han levde Ante Christum-före Kristus och här syns den stora vattendelaren i världshistorien tydligt. För visst spelar det roll för den fattige om hen vet att hens liv är meningsfullt och att det blir en rättvis dom till slut.
Men det kunde förstås inte Predikaren veta, för Jesus hade inte fötts ännu, Jesus hade inte uttalat saligprisningarna ännu :
”Saliga ni som är fattiga,
er tillhör Guds rike.
Saliga ni som hungrar nu,
ni skall få äta er mätta.
Saliga ni som gråter nu,
ni skall få skratta."
Predikaren visste inte heller att Jesus skulle dö på korset och uppstå igen för att visa att han hade täckning för sina ord. Men vi vet.
För den fattige idag är vishet en sak som gör stor skillnad för vishet är att känna nåden som Jesus ger. Och om det är något som gör även tunga vägar i branta, långa uppförslut lättare att bestiga är det den nåden.
Nådevalpar
Elva vet hur man gör när man har gjort fel och behöver mattes nåd, en sann nådevalp.
Vår egen predikare här i lappmarkerna, Lars Levi Laestadius, har berikat meän kieli, samiska och svenskan här uppe på ett sätt som bara kan jämföras med Shakespeares inflytande på engelskan. Ett av de uttryck som jag älskar mest av alla Laestadius färgstarka metaforer är "nådevalpar".
En nådevalp är en människa som liksom Laestadius och Predikaren insett att ingen är kapabel att alltid göra det goda. Vi faller alla för frestelser som egentligen knappast ens är frestande. Av slentrian baktalar man sin medmänniska, av slentrian medverkar man till att baktalandet övergår i mobbing och av slentrian låter man våldsoffer stå ensamma med sin förövare. Vari ligger det lockande i att tyst gå förbi tiggaren utanför mataffären? Hur frestande är det egentligen att fälla rasistiska yttranden? Hur gott är egentligen kött från grisar som plågats sina korta liv?
Vi syndar och skönmålar synden genom att kalla helt ofarliga företeelser för synder: att inte motionera, att ta en kaka till eller att gå upp ett kilo efter jul. Där låter vi skammen fylla oss till brädden och upphör aldrig med späkelsen. Laestadius skulle aldrig säga att du bör fotvandra 16 timmar per vecka för att göra bot för den extra kakan du tog i går kväll. Det är bara kaloritabeller som gör så. Laestadius menade att den riktiga synden är ett verkligt problem. Krig börjar i vanliga människors hjärtan. den som krigar för IS har ett reellt val och den som spottar på tiggaren likaså. Den som kan välja och väljer synden har bara straff att vänta. Svinhugg går igen. Lagen om Karma gäller.
Laestadius skönmålar inte synden och vet att vi alla syndar men pekar på en lösning; bli som en hundvalp! Lägg dig på rygg och bekänn din synd och din oförmåga att ställa till rätta. Vi är alla nådevalpar, säger han, vi springer omkring på världens kalla jordgolv och längtar efter nåd och en varm famn som lyfter oss från den delen av oss själva som är ett kallt och skitigt jordgolv. Så berättar Laestadius om att vi nådevalpar lyfts upp från detta kalla jordgolv av den himmelska föräldern som lägger oss till bröstet och låter oss amma oss mätta.
Varför det? Eftersom den himmelska föräldern själv har delat nådevalparnas villkor när hen* föddes i ett stall med trampat jordgolv. Där upphör lagen om Karma och Nåden träder in i världen.
* Laestadius och lestadianismen menar att nordiska språk inte duger till att tala om Gud eftersom nordiska språk har det klumpiga han/hon/den/det pronominet för det praktiska hän som innefattar han/hon/den/det . Gud är varken han/hon/den/det och därför kan en nordisktalande inte fullt förstå vd som sägs om den himmelska föräldern. Äntligen har svenskan börjat införa ett användbart pronomen för 3 p.singularis så då använder jag det om Gud.
